Pandemibad 6: Södra Sörlingstjärnen

”Ja hejsan, jag heter Södra Sörlingstjärn. Jag är intresserad av skalskydd gentemot badande.”
”Då har du kommit rätt! Kan du beskriva ditt ärende lite närmare?”
”Alltså det är jobbigt att prata om …. men de senaste åren har det kommit en man som… badar i oss. I alla sjöar i Ludvika. Även vi som inte är badsjöar.”
”Det låter ju fruktansvärt. Gör ingen något?”
”Nej, det ingår visst i allemansrätten.”
”Oj då, låter som ett typexempel på hur man kan missbruka ett förtroende. Kan ju verkligen inte ha varit det som lagstiftaren avsåg. Nå, vad är du intresserad av?”
”Jag vet inte riktigt. Jag är ny på sånt här. Jag är en liten skogstjärn intill en skogsväg som ingen någonsin åker på. Har alltid känt mig trygg hittills, men nu …”
”Jag förstår. En storsäljare som många uppskattar är sankmark, svårgenomtränglig.”
”Oj, det låter kompetent. Den tar vi!”
”Och hur mycket vill du ha?”
”Tja … en halv hektar kanske? Så kan jag bygga ihop det med grannens.”
”Klokt beslut. Vi har också risiga buskar att placera längs strandlinjen?”
”Låter bra. Jag tar sjuhundra löpmeter. Räcker runt hela mig.”
”Mm … många kunder som förändrat hela topografin runt omkring sig ändrar sig sedan. Jag funderar på om vi ska titta på ett alternativ där.”
”Jag förstår. Saluför ni kommungränser?”
”Kommungränser? Visst kan vi ordna sådana. Ska vi fixa en dra en tvärs igenom då, eller hur tänker du?”
”Ja! Som Dan Anderssons farmor! En sån tar vi.”
”Ursäkta?”
”En tant som bodde en bit härifrån på 1800-talet. Blev stämd av bruket som ville vräka henne från gården. Lät flytta huset så det stod precis på gränsen mellan två socknar. Gick visst inte att processa om samma sak i två socknar samtidigt. Klok kvinna. En kommungräns får det bli.”
”Ska vi dra ner mängden risbuskar då?”
”Ja det kan vi göra. Säg trehundra meter.”
”Självklart. Hur är det, vet du om han har några fobier?”
”Vad jag har förstått av hans blogg ogillar han spindlar.”
”Vilken tur, vi har just nu specialerbjudande på en stor sort som ser ut som kärrspindlar doppade i krita. Riktigt vidriga. Inte ens Skansen-Jonas skulle gulla med dem. De kostar …”
”Jag tar hela partiet.”
”…” 
”Hallå?” 
”Förlåt, är du säker på det? Det är flera tusen stycken.”
”Helt säker.”
”… Okej. Kanske ett litet dike mellan vägen och dig också?”
”Gärna. Hur är det, kan man få ett inlopp genom sankmark, svårgenomtränglig?”
”Självklart, vi gräver från närmaste högre belägna sjö. Standardtariff på det. Får det lov att vara lite blandade kärrpartier och näckrosor också?”
”Tack gärna. Hör du, hur fort kan det här tänkas gå? När kan ni komma?”
”Jag kan ha en kille hos dig nu på fredag, är du hemma då?”
”Ja, jag går ingenstans.”

Dekoration/distraktor
Kommungräns
Risbuskar, här kompletterat med låga tallar
Fortsätt läsa

Arkitektur vid Holmtjärn

Den som någon gång åkt vägen mellan Abborrberg och Nittkvarn har sett den. En liten stuga som ligger på en ö i en sjö öster om vägen. Ön ser så liten ut att tankarna går till Sven Nordqvists illustrationer i böckerna om Pettson. Kanske är det en liten bostad för mucklorna som ligger där ute i sjön?

Ur en vinkel ser det ut som att det lilla huset knappt får plats på ön, som om man byggt ut ön för att kunna palla upp huset. Tja, det funkade ju med hela Nederländerna, så varför inte en ö i en tjärn? I själva verket är ön över 300 kvadratmeter ”stor”, så nog får huset plats och utgör säkerligen ett fint smultronställe för en lycklig ägare.

Litet hus på liten ö.
Fortsätt läsa

Gettjärn och ett glömt bad

Jag följer en blogg som heter Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad, för alla borde följa åtminstone en skåning som jobbar inom Dalarnas kollektivtrafik. Lars Grahn delar med sig av betraktelser av vardagen på ett alltid tänkvärt, ibland vemodigt sätt, nästan alltid med en nyfikenhet på mot- och medmänniskor. Ett av mina favoritinlägg berör det allmängiltiga behovet av att ha en egen busstation. Det är det, och den där nyfikenheten på folk som vi med största sannolikhet bara interagerar med en enda gång i livet, som har inspirerat det här inlägget.

Fortsätt läsa

Furubergs-Mosstjärn och en bok med posten

Visst minns ni att jag var med i Naturmorgon häromhösten? Jag tyckte det var en väldigt behaglig upplevelse – klart mer så än när man i Aftonbladet TV ombad mig visa hur jag tog mig i besvärliga tjärnar utan att ha en tjärn att visa på. Naturmorgons programledare Mats Ottosson hade en stor del i att det blev ett bra inslag, för som C uttryckte det efter att ha hört programmet: Han fattade vad det handlar om.

Fortsätt läsa

Pandemibad 1: Norra Sörlingstjärn

Maj 2020. Pandemi och Tegnell, R-tal och fladdermöss. Jag hade varit väldigt noga med att följa restriktionerna, så där satt vi – eller snarare jäktade runt – i staden på slätten. Pandemin och två nya familjemedlemmar hade inneburit att tiden gått, småjoggat och så småningom sprungit. Gränsen för hur lång tid som passerat sedan jag senast hade satt min fot i Ludvika eller ens Dalarna hade överskridits med vete och råge. Nå, det fick ju gå. Sjöarna skulle ju ligga kvar. Mor och far hade lärt sig WhatsApp så de kunde ha visuell kontakt med barnbarnen ändå. En ny vardag hade etablerats. Den var inte lika bra som den förra, men den var det som fanns och det accepterade vi.

Men så kom den från ingenstans.

Fortsätt läsa

Lilla Ursen, Pajso och en varm vissångare

Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.

Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.

Fortsätt läsa

Västra Hedtjärn, bildskön och förbisedd

Västra Hedtjärn är en av de mest fotogeniska tjärnarna i kommunen. Vet den om det? Ja, absolut. Den glittrar i solljus och ligger dramatisk under regntunga skyar, alltmedan den lyhört samspelar med skuggorna från Isberget och de grönblåa nyanserna bortifrån Bråtberget. Men dess gröngula myrar intill strandkanterna beskådas av alltför få. Grusvägen som sveper förbi Västra Hedtjärns sydvästra strand är sparsamt trafikerad, och inga turister vilar vid dess stränder. Sjön skulle gärna vara lika välfotograferad som Väsman och lika välbadad som Norra Hörken men drog en ensligare lott i placeringslotteriet där för tiotusen år sedan.

Västra Hedtjärn sommaren 2021.

Därför uppskattar den när jag kommer och fotograferar den. Så har skett två gånger; vid första tillfället var den ett utvalt mål men vid det andra var jag temporärt osäker över min position och råkade därför bada i den igen. Mitt första besök ägde rum tillsammans med S 2018, en varm juliförmiddag som gjord för att gå över en talldoftande hed på jakt efter badställen. Och så låg den plötsligt där, till vänster om vägen, 21,5 grader varm och med brunt, klart vatten. Snyggt! Men hur skulle det gå att ta sig i?

Västra Hedtjärn sommaren 2018.

Fler än vi har trots allt vett att utnyttja Västra Hedtjärns skönhet. Vid stranden ligger ekor uppdragna, och bryggor underlättar för fiskaren att torrskodd stå nära sjökanten. De underlättar också att ta sig i och upp ur sjön, men saknar de stege är det inte så mycket enklare med brygga som man kan tro. Armstyrkan behöver vara större eftersom man inte gärna vill skrapa magen mot bryggkanten, på det vis man med fördel kan göra mot myrkanten. Å andra sidan är det lättare att hålla koll på kärrspindlar där brygga finns, så man inte kommer upp med en sådan på magen eller i hatten.

Sjögrönska.

Västra Hedtjärn utgjorde S och mitt sista bad på den här turen, som hade inletts dagen före med Näckbladtjärn, Sumparna, Rybergsforsen, Rytjärn och Stora Låsen. Vägen till Västra Hedtjärn från Stora Låsen gick förbi en älg, en stenig Låsen-strand och två runda tjärnar utan namn som sannolikt skapats av död-is när isen drog sig tillbaka, likt Sumparna. Jag gillar den här delen av kommunen. Det är långt mellan människorna men kort mellan tjärnarna, där de ligger vid kullarnas fötter. En kuriositet är att det finns två Äskberget varemellan Västra Hedtjärn, Östra Hedtjärn, Fisklösen och Långtjärn ligger. Vilket av dem var det som nämndeman Johannes Sigfridsson Honkainen fick tillåtelse att uppodla 1750, tro?

Röd stjärna för badställe 2018, grön stjärna för badställe 2021. Karta från Lantmäteriet.
Karta för er som inte tycker Frösaråsen är en tillräckligt stor ort att orientera sig efter. Från Lantmäteriet.
Inte behöver den filter egentligen, Västra Hedtjärn. Men nu blev det ett ändå. Viken längst till höger är den där båten på bilden ovan ligger.

Västra Hedtjärn

Datum: 2018-07-15
Löpnummer: 79
Höjd över havet: 307 meter
Område: Midnattshöjden

Väder: 22 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21,5 grader
Strand: fin myr (3)
Botten: okänd (-)
Vatten: klart och brunt (3)
Omgivningar: tallhed (4)
Utsikt: kuperad skog (4)
Tillgänglighet: några myrmeter från stigen och vägen (4)
Placering: nordost om Fredriksberg (2)
Faciliteter: fiskebryggor, eldstad
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: kanske

Fler hedtjärnar:
Östra Hedtjärn
Nedre Hedtjärn
Hedtjärn
Lilla Hedtjärn

Bonusbild:

Stenig strand/torrlagd sjöbotten vid Stora Låsen.

Oktober i Norra Pungtjärn

Norra Pungtjärn, Grangärde socken, 24 oktober 2021. Nordanvinden kyler ner oss och utgör en skarp kontrast mot värmekänslan i benen, som kommer sig av risporna från det döda blåbärsriset. Tio meter bakom oss, i fåfängt lä bland de glesa träden, hänger vinterjacka, tröja, t-shirt, ulltröja, strumpor, byxor och överdragsbyxor på trädgrenar. Två par tjocka skodon står i undervegetationen.

Fortsätt läsa

Kristi himmelsfärdbad 2019: Kalven, men inte med badare som på grönbete

Redaktionen har vittjat extra mycket flaskpost ur Gårlångens strida vatten efter det förra inlägget, där jag berörde mina erfarenheter av lifehacks från 90-, 00- och 10-talet. “Skriv någonting mer om din och Ludvikas nutidshistoria”, ber läsekretsen nästan samstämmigt, “och koppla samman det hjälpligt med nästa sjö att redovisa”. Nästan samstämmigt, ja. En trogen flaskpostskickare, som enträget påpekar att jag använder “ord som inte finns”, nämnde som vanligt inga önskemål om framtida ämnen. I det här fallet, upplyste brevskrivaren mig genom det prydligt ihoprullade tabulatorpapperet, som hämtat ur skrivaren till en Amiga 500, att ordet “ambitiösade” inte finns. Jag skickade mitt standardsvar till vederbörande, att från början fanns inget ord över huvud taget, men så småningom hittade någon på dem, ett efter ett, och nu hade det blivit tur för “ambitiösade” som ett verb i preteritum, vad hen än tyckte om saken.

Fortsätt läsa