Klysningen och min far, sprintern

Källbottens elljusspår är inget man besöker naturligt under sin uppväxt om denna har sin utgångspunkt i en 70-talsvilla två och ett halvt stenkast från Biskopsnäsets elljusspår. Men jag har ett minne från min barndom som äger rum i Källbotten. Det är en regnig dag, troligtvis ungefär vid den här tiden på året. En massa människor i galonkläder – det här var innan regnkläder kunde se hyfsade ut – som i den mån det gick undvek de leriga groparna i vägen drack kaffe ur plastmuggar och försökte urskilja vad speakerrösten ur konhögtalarna sa. Folk var där för ett motionslopp, sannolikt arrangerat av Källbottens IK. Min far var en av deltagarna, vilket inte alls var ovanligt när slika tävlingar arrangerades någonstans i Bergslagen under 90-talet. Efter att ha varit sprinter som ung gjorde han upp med den kognitiva dissonansen det medförde att åka elva mil för att springa i elva sekunder och började springa längre lopp, på motionsnivå, som inte fullt så ung. Under min uppväxt var det aldrig någon hemlighet att han en gång tiden tävlade elva sekunder åt gången – eller 10,9 sekunder den gången det gick som allra fortast de där 100 metrarna. Som en följd av detta, och inspirerad av Veronica Wagners klassiska ”Efter OS 2008 ska jag göra en satsning på friidrott. Allvarligt, hur jävla svårt kan det vara att springa rakt fram?” tog jag som 23-åring mina förhoppningsvis fördelaktiga gener och begav mig till Hillängens idrottsplats för att se om det här med att vara sprinter kunde vara något för mig. Det här var alltså på den tiden som jag ostraffat kunde prova på en ny sport med maxbelastning vid första tillfället utan att dra på mig en betydande funktionsnedsättning under överskådlig tid efteråt.

15,34 sekunder senare konstaterade jag att 100 meter kändes väldigt långt och att sprintgenerna sannolikt har hoppat över en generation. Jag har inte sprungit 100 meter sedan dess.

Dessa minnen vecklades upp när fru och jag navigerade förbi den gropiga grusvägen förbi Källbottens elljusspår, på jakt efter sjön Klysningen och dagens bad. Klysningen och dess omgivningar var befriande befriade från knott och gungfly och det fanns till och med en båtbrygga som det var fullt funktionellt att kliva i ifrån. Trots detta, gott sällskap och soligt väder lyfte sjön inte riktigt som badsjö. Men ett område som minner om galonkläder och sprinterambitioner är ju alltid sympatiskt.

Klysningen

Klysningen

Klysningen
Datum: 2015-07-05
Löpnummer: 7

Väder: +27, soligt
Vattentemperatur: 22 grader
Höjd över havet: 291
Botten: dy, stockar (2)
Vatten: u.a. (3)
Strand: trampad jord, kuperad (2)
Placering: 15 minuter norr om Ludvika (5)
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5)
Utsikt: kuperad barrskog (3)
Omgivningar: sommarstugor, barrskog (3)
Faciliteter: båtbrygga
Officiell badplats: nej
Folk: 1, med två hundar
Fiskesjö: ja, men det märktes inte där vi var
Återvända: nej
Övrigt: Sjöns läge precis bredvid vägen underlättar åtkomst men skulle på mäklarspråk kunna kallas generat.

7 reaktioner på ”Klysningen och min far, sprintern

  1. Pingback: Bloggstatistik 2015 | 581 sjöar

  2. Pingback: The Nearest Faraway Place – Snäven | 581 sjöar

  3. Pingback: Djuptjärnen: tredje sjön på 24 minuter | 581 sjöar

  4. Pingback: Motvindsbad 4: Varg och besvikelser på Stora Kullerberget (del 2) | 581 sjöar

  5. Pingback: Bloggstatistik 2016 | 581 sjöar

  6. Pingback: Bloggstatistik 2018 | 581 sjöar

  7. Pingback: Sjö nummer 100! Hälltjärn (Torrfastsjön runt 2019) | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s