Strejksallad vid Smalsjön: Tillbaka till Marnässkolan

En heldag i skogen kräver mat, men vad gör man om man inte är den som utan vidare drar upp en lägereld ur bakfickan och börjar woka rötter? Eller när pizzeria Jägarn i Fredriksberg ligger i fel ände av finnmarken? Svaret är ganska trist – man tar med sig en matlåda. Men varför inte då fylla den med en strejksallad? Rätten strejksallad har sin existens att tacka en fackföreningsåtgärd en vecka under det inte alltför glada 90-talet. Låt mig berätta.

Mycket av 90-talet gick åt till att gå i led. Att bli mätt i skolan krävdes tre led, alla dubbla. Först ställde vi upp på skolgården och gick på rad till matsalen. Där ställde vi upp i ett nytt led utanför på den gråa flackt sluttande handikapprampen i metall, under det gråa K:et i metall som visade att det här var det fantasifullt döpta K-huset, där potatis och fiskpinnar serverades under ett halvdussin olika namn. Och råkost, glöm inte råkosten. Hur som helst, när fröken tyckte att vi var tysta nog att släppas in splittrades ledet för handtvätt i något av de tio handfaten med tvålen som luktade fränt innan vi åter stod i led innan vi släpptes in i själva matsalen. Marnässkolans matsal var fram till renoveringen cirka 1995 en skapelse som hade platsat i vilken stad i DDR som helst. Golvet bestod av fyrkantiga, mörkgråa plattor i någon idag säkert förbjuden plast. Borden hade gråa ben av stål med en laminerad skiva i grå plast med ett krackelerat mönster av streck i en tredje grå nyans.

Maten som serverades bestod som sagt av kokt, oskalad potatis, panerad fisk under ett kreativt namn samt filsås. Till det fanns det en form av grönsaker att välja på, oftast rårivna morötter. Dessa tillbehör gick under namnet råkost, något som jag långt in på min skolgång trodde var sammansatt av råk- och -ost, även om jag aldrig fick kläm på vad ost hade att göra med det hela eller varför det uttalades med å-ljud. Det fanns också hårt bröd att äta. Jag tror att vi fick äta tre skivor, och det kan ha funnits mer än en sort att välja på. Smörpaketen var klippta itu, eftersom det, faktiskt, räcker med ett halvt litet paket till en smörgås. Det fanns Bregott och Lätt & Lagom att välja på. Jag tog alltid Lätt & Lagom för förpackningen var snyggare och det gick lättare att bre. Glasen som man förväntades fylla med mellanmjölk stod framställda på mörkblåa diskbackar som i sin tur stod på en grå ställning på hjul som automatiskt sköt upp diskbacken ett snäpp när det var ett visst antal glas kvar. När det hände gnisslade ställningen högt och skrämde slag på den som just tog ett glas, till stor munterhet för alla utom den drabbade.

Själva maten var, som jag har antytt, inte samma kulinariska upplevelse som det är, eller åtminstone kan vara, i dagens skolmatsalar. Vi var tvungna att sitta tjugo minuter innan vi fick gå ut på rast. För mig kändes den tiden aldrig särskilt lång eftersom en stor del av de tjugo minuterna gick åt till att skala potatisen, som gick itu så fort jag satte gaffeln i den och sedan brände mig när jag fick lov att hålla den i handen för att skala den. Ibland stirrade jag in i den gråa väggen bakom personen jag satt mitt emot och ville bara ge upp och äta potatisen med skal, men det fick man inte.

Stället där man lämnade bricka (brickorna var brandgula och därmed det gladaste i hela matsalen!), bestick, glas och tallrik dominerades av en rund, vit plasthink där matresterna skulle slängas. Var vi tankspridda eller hade bråttom hände det mer än en gång att mina klasskamrater eller jag råkade kasta besticken bland matresterna. Alternativen som fanns var i de fallen två: Att själv plocka upp besticken och riskera att bli kladdig och få höra hur äckligt det var att göra så, eller att säga en till en mattant och få höra att det där ju inte var så genomtänkt gjort. Det fanns förstås ett tredje alternativ också, nämligen att strunta i det och låta dem ligga kvar, men det alternativet hade i alla fall inte jag på min repertoar.

Men vad har det här, undrar du som fortfarande inte har slutat läsa, att göra med mitt badprojekt, och vad är egentligen en strejksallad? Tack för att du frågar. Jo, en dag fick vi reda på att mattanterna ämnade strejka. Det var oklart om det var matsalens inredning, som fick Minsk en morgon i november att framstå som en glad och pittoresk metropol med spännande arkitektur, som var anledningen till strejken, men strejk blev det. Följaktligen fick vi inte någon skolmat serverad under en veckas tid. Istället förväntades vi ha med oss egen mat att äta i klassrummet. Det här var inte det minsta rättvist med tanke på att det i en klass om tjugo elever finns lika många olika förutsättningar i hemmet att skicka med lunch. Det blev väldigt tydligt den här veckan. Vissa hade med sig smörgås i plastpåse medan andra, som hade en förälder hemma, blev serverade varm pannbiff med sås och (skalad) potatis på porslinstallrik. Jag funderar fortfarande hur den kunde hållas varm under transporten som ändå var några hundra meter lång, men det rykte i alla fall om den när den serverades. Själv hade jag ingen möjlighet att få varm mat levererad till klassrummet och smörgåsar åt vi till alla andra måltider på dygnet, så det behövde bli en kall lösning. Problemet är att jag varken då eller nu är så förtjust i kall mat, särskilt inte mat som egentligen ska ätas varm. Lösningen blev det som fortfarande går under namnet strejksallad och som har visat sig var en storslagen följeslagare i finnmarken. Jag åt strejksallad varje dag den vecka som strejken var igång och har, som engelsmännen säger, aldrig sett tillbaka sedan dess. Här följer receptet.

Strejksallad

Till en vuxenportion behöver du:

2 centimetertjocka skivor kassler
½ gurka
1 saltgurka
½ liten burk majs
isbergssallad
1 portion makaroner, gärna osaltade
Knorrs grönsakskrydda

Gör så här:

  1. Koka makaroner enligt anvisningar men skippa saltet. Kasslern och saltgurkan ger tillräcklig sälta.
  2. Tärna gurka, kassler och saltgurka i önskad storlek, samt salladen i den mån sallad går att tärna.
  3. Blanda råvarorna i punkt 2 med majsen i en matlåda
  4. Toppa upp med makaroner tills matlådan är full
  5. Ta med Knorrs grönsakskrydda ut i skogen och strö över vid lunchdags
  6. Servera genast

Svårare än så behöver det inte vara. Just den här rätten åt jag efter S:s och mitt bad i Smalsjön, som verkligen gör skäl för namnet. Den är ungefär 4 km lång och 200 meter bred och bjöd vid vårt badställe på en kvarglömd fiskekniv och lerig botten. Sökningar på Google bekräftar att folk besöker sjön för att fiska, men just där vi var hade inga fiskeunderlättande åtgärder gjorts. Strejksalladen intogs på en höjd längs vägen ovanför sjön med god utsikt över skogen om man stod upp. Satt man på en picknickfilt, som vi hade tänkt, doldes utsikten effektivt av gräs och sly vid sidan om vägen. Men anledningen till att maten till sist intogs i bilen berodde på knotten, ständigt dessa knott. Ett par kilometer bort syntes Villbäck, en av de sex äldsta finnbosättningarna i Säfsen*, anlagd redan 1641, där en gård häromåret såldes för det skamligt låga priset 70 000 kronor. Jo, alla nollor kom med. Sjuttiotusen kronor. Och då är det bara en knapp mil till lanthandeln i Strömsdal som är öppen både fredag, lördag och söndag, så det går inte att skylla på att det inte är nära till kommers. Läs ett utdrag ur Villbäcks 375-åriga historia här!

Nåväl, Smalsjön sticker inte ut särskilt mycket som badsjö betraktat, vilket ni kanske har gissat eftersom cirka 100 ord av över 1300 berör själva sjön. Vi lämnar Smalsjön därhän och ser fram emot nästa inlägg som berör det fantastiska Paddflyet.

20150707_131653

Smalsjön mot norr med blånande berg i fonden

Smalsjön
Datum: 2015-07-07
Löpnummer: 14
Område: Gravendal

Väder: 18 grader, molnigt
Vattentemperatur: 19,5 grader
Höjd över havet: 256,89 till 258,19 meter
Botten: klippa, lera (2)
Vatten: u.a. (3)
Strand: klippa (3)
Placering: 3 km nordväst om Strömsdal
Tillgänglighet: 50 meter genom skog (4)
Utsikt: kuperad granskog (3)
Omgivningar: kuperad granskog (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: nej
Fiskesjö: ja, men det syns inte
Återvända: nej
Övrigt: nästan ingen knott alls, troligen tack vare ökad blåst

* De andra är Säfsbyn, Håen, Kvarnberget, Drafsen och Skifsen.

5 reaktioner på ”Strejksallad vid Smalsjön: Tillbaka till Marnässkolan

  1. Pingback: Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn | 581 sjöar

  2. Pingback: Sjöstatistik 2015, del 1 | 581 sjöar

  3. Pingback: Bloggstatistik 2017 | 581 sjöar

  4. Pingback: Bloggstatistik 2018 | 581 sjöar

  5. Pingback: Mellandammens väktare | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s