Återbruk vid Tjädertjärnen

Idag frångår jag min till viss del min vanliga stilism (hälften självironi och hälften onödigt krånglig meningsbyggnad) för att skriva några hundra ord om källsortering, en tanke som dök upp efter att en arbetskamrat trots mina protester kastat en datormus i brännbart, med ursäkten att hen aldrig gjorde så hemma. Vi börjar med en historisk tillbakablick i ämnet:

När mina farföräldrar rustade upp släktgården på 1950-talet och började använda den som sommarstuga följde de tidsandan för förpackningshantering. Det här var på den tiden som Pripps nämnde i sin reklam att deras ölburkar sjönk fortare ner i sjön om du gjorde hål i dem. Mina farföräldrar, utan sjö inpå knuten, pillade in tomma konservburkar och liknande i stenrösena runt gården. Några årtionden senare, samtida med Hemköps plastkassar som stolt proklamerade att de vid förbränning endast bildar koldioxid och vatten, ”två naturliga beståndsdelar i jordens atmosfär”, tyckte min far att man inte kunde ha det som så, att var man än lyfte på en sten i ett stenröse (vad nu han gjorde det för) hittade man konservburkar från 1957. Så han samlade ihop dem och kastade ner dem genom ventilationshålet i taket på den överväxta jordkällarruinen.

Jag antar att jag, som lever i en tid där jag stolt köpte en av de mest bränslesnåla fossilbilarna i klassen häromåret (låt vara att det senare visade sig att den släpper ut upp till fyrtio gånger mer kväveoxider än deklarerat), förväntas applicera min generations syn på förpackningsinsamling på jordkällarens innanmäte.

Men tillbaka till nutiden. För att vara ett så prioriterat område för samhället som det ofta sägs tycker jag att det är dåligt att det inte finns ett mer välfungerande system för det. Ja, det finns lokala återvinningsstationer, på parkeringsplatser och i flerfamiljshusens miljöbodar. Bor du i stan och kan röra på dig är det ganska enkelt att ta sig till en återvinningsstation. Men bor du på landet förväntas du transportera plast, plåt, papper och glas i din egen bil in till närmaste samhälle och sortera där. Tror du att alla köttfärstråg och mjölkförpackningar samvetsgrant följer med in till återvinningsstationen i samhället? Det tror inte jag. Jag tror att de hamnar i brännbart, för den tunnan kommer en sopbil mycket praktiskt och hämtar mot betalning (som för övrigt inte går att välja bort) en gång varannan vecka. Här i problemet finns lösningen. Och det är inte min idé utan den brukas redan i åtminstone en mellansvensk kommun. Den består av att allting – konservburkar, pappersförpackningar, plastpåsar och glaskärl slängs i samma tunna. Fast i olikfärgade plastpåsar som delas ut av kommunen. Som sedan sorterar påsarna så att rätt färgad påse hamnar i rätt materialåtervinning. Och jag tycker att det låter alldeles genialiskt. Ja, det borde innebära något tätare tunntömningar, och därmed mer utsläpp från sopbilarna, men borde också spara tusentals om inte tiotusentals mil privatbilism varje år i varje kommun. Det borde även innebära en högre åtgång på olikfärgade plastpåsar, men sett till den förväntade högre procentuella följsamheten på källsorteringen lär även den miljöbelastningen ätas upp med råge. Det skulle till och med gå att ha en särskild färg på påsen för sådant som inte hör till förpackningsinsamlingens område, alltså det som idag ska köras till kommunernas återvinningscentraler, som uttjänta datormusar. Det absurda exemplet med den gamla damen som lämnade en stekpanna vid sin lokala återvinningsstation, förföljdes hem av en kommuntjänsteman och sedan bötfälldes skulle aldrig ha behövt uppstå med ett system anpassat efter befolkningens behov. Jag är övertygad om att de allra flesta som inte källsorterar fullt ut inte gör det av illvilja (även om jag känner några som drivs av det) utan av bekvämlighet. Och inte nödvändigtvis bekvämlighet som i lathet, utan bekvämlighet som i ”jag tycker inte att det är rimligt att lasta min bil full med illaluktande sopor och köra en mil med dem intill samhället flera gånger i månaden”. En bättre ursäkt från min datormusslängande arbetskamrats sida hade kanske varit att det inte fanns någon elåtervinning i personalrummet och att hen inte tyckte att det var rimligt att leta reda på den på sin korta lunchrast*. En enkel lösning, i vårt personalrum och runt om i landet, hade varit att kunna ta en grön (eller blå, eller röd, beroende på vilken färg det vore på elåtervinningen) och slänga den i samma sophink som tidigare. För mig är det en gåta ett sådant system inte är landsomfattande, men kanske har det en uppenbar nackdel som jag inte har tänkt på. Kommentera gärna i så fall.

20150806_150953

Mycket extrakt

Men det finns ju ett steg innan någonting behöver lämnas till återvinningen. Återbruk. För även om de flesta konservburkar har ett ganska begränsat användningsområde när de väl har öppnats och tömts på sitt innehåll finns det de som fungerar alldeles utmärkt att göra någonting helt annat av. Fem sådana träffade S och jag på vid Tjädertjärnens södra strand, strax efter vårt kallbad vid Holmsjöns sandstrand. Medan Holmsjön var ganska besvärlig att ta sig till gick det desto enklare att ta sig till Tjädertjärnen. Det går en enskild sämre bilväg ända fram, tack vare en båtiläggningsplats. En bit upp på land låg i somras ett nysnickrat trädäck, som passade utmärkt att lägga handduk och ickebadkläder på (den diametrala motsatsen till en myrstack, reflekterar jag). Men det vi såg först var det som låg lite längre upp på land. Det var fem tomma fat med kravmärkt fläderblomsextrakt, producerad tre månader tidigare. Någonstans under sommaren hade det alltså förtärts ett ton fläderblomsextrakt.

Det är mycket extrakt.

När vi såg vad träkonstruktionen på marken var för något verkade tomtunnornas närvaro ha fått en förklaring. Och det är ju sympatiskt att man anlägger en brygga med hjälp av tunnor som det har varit ekologiska produkter i.

Tjädertjärnen är i sig också en sympatisk tjärn 20150806_161334tack vare viss avsaknad av det som annars gärna utmärker tjärnar: dy och gungfly. Botten var inte genomdyig överallt utan det fanns stenar värdiga vilken sjö som helst**. Tjärnen hade dessutom en minimal ö en bit ut från stranden. Det tycker jag om. Vintertid går en skoterled över tjärnen bort mot Stora Låsen och skoterföreningens stuga. Och kommande somrar finns det kanske en brygga att bada ifrån.

För alla konservburkar behöver inte hamna i en stenmur.

20150806_161543

Tjädertjärnen
Datum: 2015-08-06
Löpnummer: 28
Område: Midnattshöjden

Väder: 18 grader, mulet
Vattentemperatur: 16 grader
Höjd över havet: 407,3 meter
Botten: dyig, stenig, ej särskilt djup (2) 20150806_160129
Vatten: u.a. (3)
Strand: båtiläggningsplats med grus (3)
Placering: väster om Ulriksberg (2)
Tillgänglighet: 50 meter promenad på sämre bilväg precis bredvid länsväg 245, mittemot vägen till Holmsjön (4)
Utsikt: myr och skog (2 har jag skrivit. Av bilderna att döma borde det vara en trea.)
Omgivningar: myr och skog (3)
Faciliteter: kanske en brygga numera
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

 

* Vet du var din arbetsplats har sin elåtervinning? Jag vet inte var min har sin.

** Även om det inte finns någon exakt skillnad mellan tjärn och sjö tenderar vattensamlingar med ändelsen -sjö att vara större.

 

 

6 reaktioner på ”Återbruk vid Tjädertjärnen

  1. Din förra hemkommun står i begrepp att införa ett sopsystem av det slag du efterfrågar: En (eller två) stora soptunnor med ca 8 fack för olika avfallstyper. Sannolikt dyrare än det med färgade plastpåsar, men ändå ett system med kund- (och miljö-) perspektiv.
    Att inte fler kommuner tagit upp plastkassevarianten beror säkert på att den kommunala självkänslan inte tillåter att man erkänner att en annan kommun har uppfunnit ett välfungerande system, som man inte själv hann / kunde komma på…
    Beträffande fläderextraktet: Smakade du på sjövattnet?? Det kanske smakade fläder?
    Angående de gamla konservburkarna och glaset i den omtalade jordkällaren torde det kunna betraktas som en kompostering som med tiden (2-300 år?) ger naturliga och naturidentiska avfallsprodukter; järnoxider och silikater, vilka är ogiftiga. Plastinnehållet är sannolikt begränsat (och av samma storleksordning som en ordinär studentfest – sista natten med gänget – typ, lämnar efter sig), med hänsyn till deponins ålder.

    Gilla

    • Ja, det händer visst olika saker på källsorteringsfronten i flera kommuner. Alltid något!

      Jag borde givetvis ha smakat på sjövattnet. Det enklaste sättet att bli av med 200 liter fläderblomsextrakt är ju inte att dricka det utan att hälla ut det …

      Vill man vara paragrafridande om jordkällarinnehållet kan man säkert påpeka att detta är så gammalt att förpackningarna knappast omfattas av förpackningsinsamlingens avtal. Går förstås alltid att lämna det till Björnhyttan, men då är ju risken att jag kommer därifrån med mer saker än jag lämnade.

      Gilla

  2. Pingback: Groeten uit Klosstjärnen | 581 sjöar

  3. Pingback: Från Hawaii Beach till Stora Nitten | 581 sjöar

  4. Pingback: Motvindsbad 4: Varg och besvikelser på Stora Kullerberget (del 2) | 581 sjöar

  5. Pingback: Bloggstatistik 2016 | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s