Groeten uit Klosstjärnen

Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse.

Husbilen rullade vidare längs den smala landsvägen. Det var gråmulet och småkyligt i luften och den ändlösa granskogen längs med vägen verkade tom på liv. De kom upp för ett krön och vid en liten, liten göl, knappt större än ett dike precis intill vägen, såg Lijsbeth och Pieter van den Nieuwenhuizen det som skulle bli deras rubrik på den här semestern.

20150806_154748

S och jag hade efter badet i Tjädertjärnen tagit den ickebefintliga vägen genom skogen till Klosstjärnen, en cirkelrund liten tjärn, precis invid länsväg 245. Och med precis invid och liten menar jag att du kan kasta en sten från flaket på en lastbil som passerar på vägen och få den att landa på andra sidan. Om du är väldigt bra på att kasta sten i alla fall. Sträckan är sextio meter varav fyrtio är tjärn. Någon har trots den ringa storleken gett tjärnen ett namn (kloss uttalas med o- och inte å-ljud och betyder padda) och därför stod vi på dess gungfly under molntäcket men 94 meter över Nederländernas högsta punkt och dividerade kring hur det här skulle gå till. För si, det är en konst att ta sig i en sjö från ett gungfly. Visst, det går att bara hoppa i – du kan till och med göra bomben om du så behagar – men hur kul är det i ett vatten som (i det här fallet) är alldeles svart och du inte vet någonting om djup eller botten? (Jag vet faktiskt inte, det kanske är jätteroligt, men jag tänker inte ta reda på det.) Sjöar med gungfly omkring brukar inte ha mycket till fast botten över huvud taget, och vis av erfarenhet (här och här) rör det upp mycket dy i vattnet att leta efter fast mark någonstans där nere i sörjan. Lägg därtill att gungfly som regel blir tunnare ju närmare du kommer vattnet, och därför kan ha ganska dålig bärighet.

Medan vi, till anklarna nedsjunkna i kippande gungfly, gestikulerade runt detta ämne och pekade runt på lämpliga istigningsplatser åkte en utlandsregistrerad husbil förbi väldigt, väldigt sakta.

Vi kom fram till att det enda rimliga ställe att ta sig i och upp på var en röd tuva som hade lite bättre bärighet än resten av ställena vi provade. S började, för vilket hon ska ha all credd för, och vi begagnade oss för första gången i projektet av ett rep som jag höll emot och hon firade ner sig i. Sedan gjorde vi likadant fast tvärtom, och vips var Klosstjärnens ogästvänliga vatten bebadat. Jag vill gärna tro att vi är de första som någonsin har badat där. Det gav ingen mersmak alls. Där stod vi, mitt i dyster granskog en sval och mulen augusti och upplevde känslan att fira sig ner i ett svart, kallt hål i marken, som dessutom var vätskefyllt. Den ograciösa ilandklättringen, med magen mot gungflyets kant, kom inte en sekund för tidigt trots att vi bara vi i och vände. Det känns bra att ha Klosstjärnen avklarad. Det enda jag ångrar är att vi inte filmade hela proceduren.

Groeten uit Klosstjärnen

Klosstjärnen
Datum: 2015-08-06
Löpnummer: 29
Område: Midnattshöjden

Klosstjärnen karta

Klosstjärnen (cirklad) i förhållande till Fredriksberg. Pilen pekar på Stora Kullerberget, Ludvika kommuns högsta punkt och väl värt ett besök. Karta från Lantmäteriet.

Väder: 18 grader, mulet
Vattentemperatur: 15 grader
Höjd över havet: 415 meter
Botten: okänd
Vatten: mycket mörkt, i övrigt u.a. (3)
Strand: gungfly någon meter närmast tjärnen, annars stabil myr (2)
Placering: väster om Ulriksberg (2)
Tillgänglighet: precis vid vägen men där går det ej att parkera (3)
Utsikt: kuperad skog, länsväg 245 (2)
Omgivningar: kuperad skog, länsväg 245 (2)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: några fordon passerade
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Klosstjärnen satellit

40 meter Klosstjärnsdiameter. Satellitbild från Lantmäteriet.

7 reaktioner på ”Groeten uit Klosstjärnen

  1. Pingback: Från Hawaii Beach till Stora Nitten | 581 sjöar

  2. Pingback: Sjöstatistik 2015, del 1 | 581 sjöar

  3. Pingback: Till salu vid Långtjärn | 581 sjöar

  4. Pingback: Överraskningen i Vittjärn (Svensksjön 2018) | 581 sjöar

  5. Pingback: Bloggstatistik 2018 | 581 sjöar

  6. Pingback: Sjö nummer 100! Hälltjärn (Torrfastsjön runt 2019) | 581 sjöar

  7. Pingback: Dammsjön i ett väldigt dåligt klimat | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s