Motvindsbad 4: Varg och besvikelser på Stora Kullerberget (del 1)

Efter tre kalla bad (här, här och här) i hög blåst ska jag ta er med på avslutningen på en dag där mycket gick fel och än mer oss emot. Ni ska få följa med ner till projektets absoluta bottennivå, trots altituden, och se hur litet som krävdes för att ta sig upp därifrån igen. Ta på er något vindtätt och ät ordentligt så går vi.

I och jag hade just kommit in i Fredriksbergs centrum igen efter vårt bad i Hån. Vi höll tidsplanen bra – klockan var precis fem och vi skulle äta middag på Restaurang Jägarn, som är den enda pizzerian på tre mils avstånd. Tidigare besök där har varit helt okej med tanke på bristen på konkurrens. Idag blev det inget besök. Redan på håll såg det oroväckande mörkt ut där inne, och på dörren satt lappen ”Stängt måndag tisdag. Mvh personalen”. För att var en så liten ort (600 åretruntboende) finns det lyckligtvis många alternativ på matställen i Fredriksberg. Där finns till exempel Vildmarkscaféet … som stängde klockan fem. Det finns också en restaurang i Säfsen, men det är ett sådant där ställe där förrätterna kostar tresiffriga belopp och där gummistövlar inte känns som lämplig klädsel*. Då återstår ett Coop Nära och Mixerian, en kombinerad spelbutik, kiosk och ombud för det mesta. Vi valde fel. Vi valde Mixerian. Jag ska inte döma ut alla Mixerians grenar. De är säkert ett förträffligt spelombud (till exempel lämnades där en Keno-rad in som gav 3 miljoner i vinst strax före jul 2006) och är säkert jätteskickliga på att sälja fiskekort. Andra dagar kanske de till och med serverar njutningsbara hamburgare. Idag var det inte en sådan dag. Vi är fortfarande osäkra på vilken eller vilka arter som utgjorde köttråvaran i pannbiffen men, lyckligtvis, kan inte kötthalten ha varit så hög, för då hade inte bindväven och potatismjölet fått plats. Det var den närmast oätliga hamburgare jag ätit sedan F2 och jag råkade i tidsnöd på hemkunskapen på högstadiet och fick äta en hamburgare som till stor del var rå. Den visste vi dock vad den bestod av.

karta-fredriksbergs-centrum

Fredriksbergs centrum. 1. Mixerian. 2. Coop. 3. Vildmarkscaféet. 4. Pizzeria Jägarn. 5. Vägen till Stora Kullerberget. Karta från Lantmäteriet.

Vi beslöt oss för att handla en godare kvällsmat på Coop, att laga till senare ikväll. Planen för resten av kvällen var nämligen att ta oss till Timastjärn och Mellanfallstjärn, belägna på nästan 500 meters höjd halvvägs upp på Stora Kullerberget, Ludvikas högsta topp, 552,2 meter över havsytan. Därefter skulle vi bestiga berget och sova över i den nybyggda stugan som den lokala skoterföreningen har satt upp på toppen, för att dagen därpå vakna till strålande sol och tio mils utsikt i alla väderstreck. En ganska okej plan, eller hur?

timastjarn-satellit

1. Timastjärn. 2. Mellanfallstjärn. Inringad: stugan.

Men innan den kunde sjösättas behövde vi alltså mat till senare, och därför korsade vi Tyforsvägen och klev in på Coop. Därinne hände något märkligt. Till en början var det bara vi, personalen och någon enstaka säfsing där inne. Precis som en kan förvänta sig en sen sensommareftermiddag. Vi velade länge och väl över vilken mat vi skulle köpa – vi var inte riktigt sugna på någonting efter hamburgaren och ratade såväl corned beef som grillkorv. Plötsligt materialiserades ett halvdussin tyska familjer i butiken. Framför oss, till vänster och höger och bakom oss hörde vi tyska barn försöka övertala sina föräldrar att köpa chips. Kön växte sig halvvägs genom affären i denna isolerade avkrok till by medan vi tittade på varandra och konstaterade att det här var något otippat. När vi hade hämtat oss från den plötsliga tyskupplevelsen stod även vi i kö, med burkad chili con carne och bag in box-ris i högsta hugg. Nu var vi tillbaka i rätt spår igen. I:s Ford Fiesta rullade mot nordväst.

Vägen upp till Kullerberget är gammal. Den passerade en gång i tiden betydligt fler boställen (jag räknar snabbt till tio torp och två större gårdar/byar i närheten av vägen) än vad den gör idag på sin sträcka upp mot kommungränsen mot Vansbro i norr. Torp och små byar, vissa som på dagens kartor inte ens är utmärkta som bebyggelselämningar, som har fallit i glömska och ihop**. Idag har inte många människor sin vardag längs den här vägen. De två eller tre bilarna vi mötte var alla ukrainskregistrerade och sannolikt innehållande hundratals liter blåbär. Vilket väckte en tanke hos mig: tänk om bärplockare huserade i toppstugan? Sämre idéer skulle de väl kunna få? Tänk att vakna upp på ett sådant vackert ställe varje morgon, och ha kamin och dass och utsikt?

När vi kom fram till stigen upp mot Stora Kullerberget stod mycket riktigt en sliten Opel Kadett där. Baksätet var fällt och hundratals liter blåbär trängdes i den lilla kupén. Nå, det innebar ju inte att föraren bor på toppen, tänkte vi, och blev ytterligare lugnade när vi mötte två äldre herrar på väg nerför berget med varsina två tiolitershinkar fyllda med bär.

img_8068

Stigen går först över ett före detta hygge och en av Södra Lejbergets toppar syns om en vänder sig om och tittar mot parkeringen. Tittar en riktigt noga syns också min gamla bil, åtminstone att döma av den här bilden.

Det första intressanta som en passerar på väg uppför Kullerberget är det som är kvar av byn Kullern**½. En senare googling lär ut att det enda kvarvarande huset är mangårdsbyggnaden till ”Kullerberget 2, Hermans, Bond Jans torp”. Runt torpet finns fortfarande öppen mark, men granskogen har återtagit den mesta av den gamla åkermarken. En gjuten grund efter en ladugård finns också kvar.

img_8066

Bond Jans 2010 …

20160808_183837

… och 2016

20160808_183322

Ljungkantad stig

Gjutna grunder förknippar jag med nyare byggnader och det känns konstigt att en by med över dussinet skolbarn på så relativt kort tid och så definitivt nästan helt ska kunna försvinna, men allting lär ju vara förgängligt. Nåväl. Efter de granbevuxna åkrarna kommer nästa sevärdhet längs vägen. Sluttningen gör en paus på några hundra meter och stigen, här över ett före detta hygge, är helt lilakantad av ljung. Snyggt! Förutom ljung går det också att beskåda stugan på toppen, långt och högt upp i fjärran, och jag minns F:s reaktion när jag pekade ut den för honom och hans blivande fru när vi var hit på sommarsolståndet 2010. ”Ååh,” sa han mycket uppgivet***. Sommaren 2016 tog I det lite bättre.

20160808_185027

Stora Kullerbergets två toppar. Stugan på den högsta toppen syns mitt i bilden.

Vi passerade ett mycket sankt ställe (än en gång trumfade gummistövlar vandringskängor) där spängerna stundtals låg under det vatten som det är tänkt att de ska skydda ifrån och kom så åter in i djupare skog. Här svängde vi av från stigen, för vi skulle ju inte direkt till toppen. Vi skulle ju till den högt belägna Timastjärn, 491 meter över havet.

20160808_192322

Kullermossen

Hade det här projektet skett före Google Maps hade jag a) fått lära mig att använda karta och kompass eller b) fortfarande letat efter projektets första tjärn. I och jag tittade på Google Maps med jämna mellanrum, men inte för ofta, för batteriet i telefonen började ta slut. Det ledde till att vi ofta kom ur kurs, för vi skulle gå snett över en ganska tydlig åsbildning i skogen. Men det är mycket enklare att följa en ås än att snedda över den, och gör man som I och skrämmer upp både sig själv och mig över att vi kanske stöter på björn när som helst blir det ännu svårare att hålla kursen. Till sist kom vi ut på Kullermossen och kunde orientera oss lättare. Återigen såg vi stugan uppe på toppen. Dit skulle vi sen. Det skulle bli varmt och mysigt och god mat. Jajamen. Men först Timastjärn! Ytterligare lite myr och vresig granskog, och så lyste det sjöljust mellan stammarna.

När vi kom fram till vattnet kom en sällsynt tanke till mig. Den löd: ”Det här kommer ju inte att gå” och syftade både på badet i just den här tjärnen och därmed också på projektet som helhet. För Timastjärn såg ut som ett kärr. Det hade jag faktiskt kunnat veta, om jag hade varit uppmärksam på satellitbilden över sjön. Där ser det ut som att det råder algblomning i vattnet. Det är inte alger utan gräs. Tanken på att sätta ner fötterna i dyn och vada ut tio meter till närmaste öppnare yta, där det säkert var hela fyra decimeter djupt, var inte alls behaglig, särskilt som jag inte skulle få en dusch- eller normalbadsmöjlighet förrän dagen därpå****. Jag gav upp Timastjärn för den här gången***** vilket var en stor besvikelse, för utöver det rent principiella att det ska gå att bada i varje sjö hade jag siktat på sju sjöar under den här turen men på det här viset skulle det ju bara bli tre.

20160808_193525

20160808_193509

20160808_193521

Timaskärret?

Just när jag hade beslutet att stå över Timastjärn för den här gången sa I: ”Vad är det där?” Jag trodde först att det skulle visa sig att tyskar drogs in i existensen mitt framför våra ögon även här, i så fall förhoppningsvis i färd med att anlägga en badplats, men det visade sig vara något annat. Genom motvinden och duggregnet såg vi på andra sidan sjön tre ljusgråa skepnader kila runt och lukta på saker. Varg.

Djuren höll sig runt tjärnen i några minuter innan de försvann söderut på myren (bortåt i bild på bilden ovan). Jag hade aldrig sett varg i det vilda förut och en del av mig tyckte att sjöns 150 meter var något för få för den här sortens aktiviteter, men resten av mig var för fascinerad för att lägga så mycket vikt vid det. Så här i efterhand var vargåsynen en av sakerna som vägde upp turen upp på Kullerberget.******

Vargarna försvann mot sydväst och vi hittade tillbaka till stigen upp på berget och påbörjade den brantaste stigningen på vägen upp till toppen (ungefär 40 höjdmeter de sista 200 kartmeterna). När vi kom upp började det skymma, sikten var betydligt färre kilometer än vanligt och det blåste kallt samtidigt som vi var svettiga. Det skulle bli skönt att få av sig packning, varma och fuktiga kläder samt i I:s fall blöta strumpor, och därefter mätta hungriga magar som just börjat hämta sig från hamburgaren. Vi klev upp på verandan på Ludvikas högsta topp, 552,2 meter över havet plus höjden som utgjordes av det människotillverkade.

Det människotillverkade var låst.

Hur löste vi det här? Fortsättning följer i nästa nummer.

* Inte för att jag tror att de hade nekat oss servering, men om jag skulle äta på ett ställe i den prisklassen vill jag vara klädd för det

** Fast det finns faktiskt hus som fortfarande står upp men ändå inte är med på någon av Lantmäteriets i övrigt så detaljerade kartor. Se här till exempel:

kullern-topografisk

(Den av mig utsatta) stjärnan markerar läget för Bond Jans mangårdsbyggnad. Cirkulera, ingenting att se, enligt Lantmäteriets topografiska karta, som annars har minsta uthus utmärkt …

kullern-satellit

… men här, på Lantmäteriets flygfoto, syns huset tydligt.

**½ ”Kullern” kallas den på informationsskylten. ”Kullerberget” är namnet som dyker upp när jag googlar och utgör då en glest sammansatt by med ett tiotal gårdar, flera längs tidigare nämnda väg, där som sagt inte många byggnader kvarstår idag.

*** Läs mer om F:s bergbestigningar med mig i inlägget om Lejbergstjärn

**** Vi hade vid det här laget insett att vi inte skulle hinna till Mellanfallstjärn

***** Men jag har redan kommit på en lösning. Nästa utflykt till området kommer först gå till Mellanfallstjärn för att hitta ett lämpligt iklivningsställe (som synes på flygfotot är den inte fullt så igenväxt), sedan till Timastjärn, där jag får liggbada med hjälp av rep, och sedan tillbaka till Mellanfallstjärn för avsköljning. Planerna på att bära en gummibåt uppför berget och ta mig ut på mitten av tjärnen har skrinlagts.

****** Ja, ögonen var tårade av vinden, det duggregnade och djuren var 150 meter bort. Men det kan inte ha varit något annat än varg, har I och jag sedan dess kommit fram till, (bland annat efter att ha youtubat tranors rörelsemönster). Dessutom hittade jag en sida där det går att rapportera att man har sett rovdjur (eller spår) vilken visade att det i början av året hittats vargspillning i området. (Nu hittar jag inte sidan. Det var inte skandobs.se.)

8 reaktioner på ”Motvindsbad 4: Varg och besvikelser på Stora Kullerberget (del 1)

  1. Pingback: Motvindsbad 4: Varg och besvikelser på Stora Kullerberget (del 2) | 581 sjöar

  2. Pingback: Bloggstatistik 2016 | 581 sjöar

  3. Pingback: Vårbad 2017: Vasselsjön | 581 sjöar

  4. Pingback: Skifsen runt 2017 | 581 sjöar

  5. Pingback: Bloggstatistik 2017 | 581 sjöar

  6. Pingback: Bloggstatistik 2018 | 581 sjöar

  7. Pingback: Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (del 2/3) | 581 sjöar

  8. Pingback: Alldeles lagom Stora Vittjärn | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s