Svandyk i Brakotjärn (Skifsen runt 2017)

Gräset var vått men inte stigen. Himlen var mulen men inte regnig. Jag hade gummistövlar. Till och med I hade gummistövlar. Skifsen runt 2017 startade med en behaglig promenad längs Skifsenleden, en 22,5 km lång vandringsled mellan Säfsen och Skifsen. Vi skulle förstås inte gå hela leden, för den går bara direkt förbi sex sjöar och det är lite dålig utdelning för två mils vandring. Som jämförelse har jag planerat turer med det dubbla på halva sträckan. Dagens plan var alltså någonting däremellan. Brakotjärn skulle bli vårt första av sex badstopp under nio kilometer. Tja, sju badstopp blev det ju, men i sex unika sjöar.

Badstället utmärkt, dock inte ett utmärkt badställe. Karta från Lantmäteriet.

Jag var förväntansfull inför den första tjärnen. Förra året, när I var med för första gången, besökte vi bara lättbadade sjöar, med botten och fast strand och gud vet allt. Brakotjärn var inte som de sjöarna. Hur skulle I reagera på det? Försiktigt negativt, skulle det visa sig. Vi gick längs sjöns västsida eftersom ett berg brant lutade ner i sjön från det hållet. Goda chanser för snabb djuphet och kanske till och med en perfekt badsten, som vid Nättjärn, tänkte jag. Jag hade fel. Precis som alla andra sjöar den här sommaren var vattenståndet lågt, så på flera håll var den närmaste delen av stranden dy som kommit upp i luften men inte för den delen torkat. Det hade i och för sig inte hjälpt med ett normalt vattenstånd, för Brakotjärn hade trängt in sig som vilken helt gungflyomgärdad tjärn som helst, brant sluttande berg bredvid sig eller inte.

Vy mot norr, varifrån vi kom och gick tillbaka mot.

Så vi fick ta oss ut på en långsmal tunga lite fastare gungfly. I var något skeptisk till det. Gungfly överlag har inte jättebra rykte som gångunderlag, har jag märkt. Det tycker jag är en generalisering. Gungflyn kan vara mer eller mindre hållbara att gå på. Finns det synligt vatten håller det inte. Finns det röd mossa är chansen större. Sticker den dessutom upp en bit i form av hyggligt tydliga tuvor är chanserna ganska goda att det kan bära en människa. Precis intill större växtlighet som små tallar är det förstås också mark av det mer fasta slaget. Det här berättade jag inte för I, men vid just den här tjärnen gjorde det inget eftersom hon var precis bakom mig och gick i mina fotspår. Men kom ihåg den detaljen till nästa tjärn, okej?

Brakotjärns mest lämpade iklivningsställe.

Ute på tuvorna fanns det faktiskt fler än ett möjligt iklivningsställe. Väl förspänt, alltså. Det som saknades var ett träd att knyta repet runt. Jag anförtrodde I att hålla i repet – och hålla det spänt – så jag kunde fira ner mig kontrollerat. Det gick inte så bra, för plötsligt var jag under ytan. Min mest erfarne rephållare, S2, har uppenbarligen en teknik som inte är självklar för alla. Det fick jag själv erfara när jag skulle hålla i repet när det var I:s tur. Det gick inte heller, men det upptäckte vi i tid. I hoppade istället i, vilket jag inte har vågat göra i en tjärn. Det var imponerande. Än mer imponerande var tekniken som hon använde. I ett försök att inte hamna så djupt under vattnet – eller rättare sagt så djupt ner i den eventuella dyn; tjärnar är svåra att uppskatta djup i från stranden – utförde hon något som bäst kan beskrivas som ett halvstående magplask, med armarna utsträckta. En skulle kunna skoja till det och säga att hon tog emot det här med att bada i Brakotjärn med öppna armar, men så positiv till upplevelsen var hon inte när hon kom upp. Det var inte jag heller när jag kom upp, för på mig satt den största spindel som jag sett i Sverige, och jag är väldigt oförtjust i spindlar.

Veckans fauna. Jag uppskattar dess storlek till ungefär en halvmeter.

Att ta på sig strumpor på ett gungfly är en upplevelse. Att sitta ner är inte att tänka på eftersom en blir blöt om det så är på den torraste delen. Då får en stå på ett ben. Att på det viset trä på dubbla strumpor (för att förebygga skavsår) på en fuktig fot är svårt nog på torra land. På ett gungfly ökar svårighetsgraden än mer, för plötsligt ska ens vikt fördelas på hälften så stor yta, och då sjunker en ofta ner en bit i växtligheten, vatten sipprar upp och koncentration blir ju heller inte bättre av att en vet att Sveriges biffigaste spindel springer omkring någonstans i närheten av där den landade efter att en i panik viftade bort den.

Men spindeln visade sig inte igen och vi kom tillbaka till fast mark. Stigen fortsatte och blev bespångad lagom tills vi kom till sankmarken där bäcken mellan Brakotjärn och nästa inläggs sjö, Hästtjärn, rinner. Mer om den och mer om gungfly nästa gång!

Här syns det låga vattenståndet tydligt.

Brakotjärn
Datum: 2017-08-05
Löpnummer: 56
Område: Harkullhöjden

Väder: 17 grader, mulet, något regnstänk
Vattentemperatur: 18 grader
Höjd över havet: 320 m
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Strand: gungfly (2)
Placering: i skogen mellan Säfsen och Gravendal (2)
Tillgänglighet: femtio meter från vandringsled (3)
Utsikt: barrskog (3)
Omgivningar: obebodd skog (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej
Övrigt: världshistoriens största spindel

9 reaktioner på ”Svandyk i Brakotjärn (Skifsen runt 2017)

  1. Pingback: Smulläderkyckling vid Hästtjärn (Skifsen runt 2017) | 581 sjöar

  2. Pingback: Stentjärn kommer till I:s undsättning (Skifsen runt 2017) | 581 sjöar

  3. Pingback: Skifsen runt 2017: Skifsen själv | 581 sjöar

  4. Pingback: Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018 | 581 sjöar

  5. Pingback: En svensk, en finlandssvensk och Finndammen | 581 sjöar

  6. Pingback: Sjöstatistik 2017. Tillägnad Margot. | 581 sjöar

  7. Pingback: Västra Hedtjärn, bildskön och förbisedd | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s