Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.


sdr

OBS! Varning för gubbreflekterande över att tiden går så fort – – men är det inte ganska häftigt att det går att ta sådana här skarpa närbilder med en mobilkamera nuförtiden? Jag minns det som nyss när Ericsson eller Nokia hade en reklam med ett ungt fotbollsfan som sprang på David Beckham i mataffären och tog en selfie med honom (fast det hette inte selfie då) och skickade ett mms, och hela grejen med reklamen var att wow vad coolt, det går att ta kort och skicka bildmeddelanden med kameran. [/gubbreflekterande]

Runt Skifsen den mellersta lördagen i november stod termometern i alla fall på sex grader, det var vindstilla och skinande sol. Som någon form av märklig och lycklig respit från novembers vanliga modus operandi med en plusgrad, regn och bara ett svagt minne av vad det där med sol och skuggor var för något. S och jag hade farit från staden jag numera bor i halv sju på morgonen och kom fram till den lilla gråa stugan vid Skifsens strand lagom till en tidig lunch. Vägen hade varit kantad av katastroftankar, så som den

sdr

bara kan vara när en sedan månader bokat in den här helgen, just den här helgen och bara den här helgen för att dra från hem och familj till skogs. Tänk om vägen var oframkomlig. Nej, jag hade slaviskt följt väderprognosen de senaste veckorna. Det hade varit grått och plusgrader och regnat i blott små mängder. Den skulle gå att åka på. Och skulle ett träd ha vält över det hade jag, förstås, både yxa och såg i bilen. Det hindret fanns inte. Tänk om stugan var låst? Nej, jag hade två gånger tidigare försäkrat mig om att den är öppen året runt av föreningen som rår om den. Jag hade till och med gått med i föreningen för att få god karma. Okej, men tänk om stugan var ockuperad av jägare? Det var ändå jaktsäsong och bra väder. Nej, jägare får jaga när solen är uppe, vilket den var i typ sju timmar denna dag, och därefter åker de hem eller till en ordentlig jaktstuga där arkitekturen bjuder in till nyanserade diskussioner om vargfrågan och vilka djur man till äventyrs inte kan jaga med handgranat. Nej, det här skulle gå bra … Tanketennis kallas den sortens spel mellan katastroftankar och tröstetankar och de leder sällan till något annat än tillfällig lindring. De visade sig vara helt i onödan den här gången, eftersom vägen var farbar och stugan tom och olåst. (Såvida vi inte ska gå in på det härliga området magiskt tänkande, för tänk om det var så att stugan var tom och tillgänglig just för att jag hade oroat mig för att den inte skulle vara det?)

Nej, vägen var torr och fin och oträdöverfallen.

Sörtjärn, Säfsnäs församling, 17 november 2018

Vi gjorde lunch. Ett känt risförpackningsföretag säljer numera vakuumförpackat färdigkokt ris som blir klart på två minuter med endast en matsked tillsatt vatten per portion. Det är en bra uppfinning. Likaså är hemlagad köttgryta. Maten och värmen från kaminen gjorde oss redo för en tur i finnskogarna, men åt vilket håll skulle vi gå? När I och jag var här ifjol gick vi österut. När C, H och jag var här i september gick vi norrut (en tur jag inte har redovisat än). Så den här gången gick S och jag söderut. Första stoppet var också den lämpligt benämnda Sörtjärn (bild ovan), men där gick vi bet på att hitta en lämplig iklivningsplats. Gungfly fanns det gott om, men den där sista tuvan som vi hade behövt beträda för att hitta det avgrundsdjupa vattnet som inte skulle röra upp en massa dy lockade inte att chansa sig ut på i november. Jag tycker inte om att skjuta upp bad, eller över huvud taget göra ändringar i mina planer, även om jag nog inte skulle ha upptäckt stugan vid Skifsen än om det inte hade varit för just en nödvändig ändring av planerna förra sommaren. Nå, det fanns tre sjöar till längs rutten. De skulle väl ändå gå att bada i?

Minns ni att jag tidigare har ställt frågan på bloggen om det finns fler vattenfall än det i Djupa dalen i Finnmarken? Det gör det. Mellan Sörtjärn och Höjdtjärn finns det ett väster om vägen. Fallhöjden på knappa metern är kanske inte så imponerande, men vattnet är i gengäld alldeles klart. Hade det varit sommar hade jag passat på att ta en ihopkrupen dusch.

Nästa sjö längs vägen var Höjdtjärn och tillhörde samma myrområde som Sörtjärn, så risken fanns att strandtopografin var densamma där. Till stor del var den väl det också, men i Höjdtjärn lyckades vi hitta ett iklivningsställe. Det var egentligen mest ett hål i myren. Nästan av en slump råkade det sitta samman med resten av sjön. Hålet var inte bredare än att jag på vägen i kunde ta hjälp av tuvan på andra sidan för att bromsa farten. Men det var lika djupt som jag hoppades på, och jag kom i och upp utan att bli dyig. S höll förtjänstfullt emot med repet så att jag kunde dra mig upp. Även om fötter och händer tappade lite färg och framförde att det här av någon anledning gjorde lite ont var det ändå skönt att det var november; risken att Sveriges största spindel, kärrspindeln, är så aktiv i november att den skulle hinna klättra upp på min mage, där den en stund vilade mot myrkanten på väg upp som fallet var vid Brakotjärn, eller upp i min hatt och sedan fira sig ner framför ögonen på mig som var fallet i somras i en något traumatisk badupplevelse i Finndammen som också väntar på att redovisas, bedömde jag som minimal.

Jodå, nog omgärdade myrmark även Höjdtjärn, men förhållandena var lite lättare än kring Sörtjärn.

I den lilla viken hitom tuv-halvön klev jag i.

Nåväl. Solen hade vid det här badet tillfälligt gått i moln, så den hade jag ingen hjälp av för att bli varm igen. Lyckligtvis var det vindstilla, så som vanligt värmdes jag så där sällsamt upp inifrån medan jag klädde på mig. Påklädnaden tog betydligt längre tid än badet. S stod över badet men var fast besluten att bada i de kommande två sjöarna, som var betydligt behagligare upplevelser.

Sankmark.

Höjdtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 85
Område: Skifsen

Väder: 6 grader, molnigt, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: gungfly (2)
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: vidsträckt myr i västskuggan av Harkullhöjden (4)
Tillgänglighet: precis bredvid vägen men en bit ut på gungflyn (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

8 reaktioner på ”Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

  1. Läser och ler åt både gubbreflektionerna och när jag föreställde mig hur det skulle se ut när du kröp ihop och duschade i Sveriges minsta vattenfall 😂 Alltid lika kul att läsa om dina/era utflykter.

    Gilla

    • Den här kommentaren såg jag först nu! Ja, vattenfallet kommer jag eventuellt att passera igen, och är det temperaturer att prata om lovar jag att duscha och föreviga det! 😀 Tack för feedback!

      Gilla

  2. Pingback: Inget lidande i Dödtjärn: Skifsen 2018 | 581 sjöar

  3. Pingback: Ryberget runt 2018 | 581 sjöar

  4. Pingback: Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (3/3) | 581 sjöar

  5. Pingback: Åter till femvägskôrse | 581 sjöar

  6. Pingback: Sjöstatistik 2018. Shawns luftballong. | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s