Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger.

20170806_133116

Nå, eftersom jag i stort sett föddes in i samma förening har det här med att lägga delar av ens fritid på att förvalta ett kulturarv kommit sig ganska naturligt. Även om mina föreningsaktiviteter i vuxen ålder endast i väldigt vid bemärkelse har handlat om att få ett kulturarv att leva vidare har ändå min mors engagemang lärt mig att mycket är möjligt och går att få till, bara en är beredd att göra det själv om så behövs. Jag är tacksam över att jag har lärt mig de tankegångarna. Först på sistone har jag förstått varifrån de kommer. Tack, mamma, och grattis på födelsedagen!

Hembygdsföreningens verksamhet ledde också till att jag perioden 1998-2002 snöade in på Dan Andersson. Det sammanföll med att jag sommarjobbade som guidehjälpreda vid Dan Andersson minnesstuga, Luossastugan i Skattlösberg, och från 11 till 17 om dagarna lyssnade på guidens redogörelse för poetens liv och tolkning av hans visor. Det är jag också tacksam för. I sommar, till exempel under vecka 32, kan du som besökare höra mig guida i samma stuga, med ett program som är misstänkt likt det som jag hörde dag ut och dag in de där sommarveckorna för tjugo år sedan.

Dan

Dan själv, till vänster.

När det gäller Dan Andersson och sjöar tänker jag på Matalamm och dess stenfrusna vatten, Norra Hörken där Sizzi föddes i närheten av Örtjärnsviken och inte minst Noren-sjöarna. I novellen Ett dystert julminne återberättar han Torsbergsbornas ödesdigra julottefärd 1865, där över ett dussin personer gick genom isen och alla utom en dog i noret mellan Övre och Nedre Noren. Det här nämnde jag i min redovisning av Nedre Noren, först bebadad 2014 och för övrigt bloggpublicerad för exakt två år sedan. I augusti 2017 besökte I och jag Övre Noren, och det är den sjön som dagens inlägg handlar om. Det här var dagen efter Skifsen runt 2017, och med anledning av den dåliga natten (för övrigt ett inlägg som publicerades för exakt ett år sedan) blev det inga svårtillgängliga tjärnar längre ut på myrar än vad som är vettigt. Vi höll oss till gästvänliga sjöar på lagom avstånd från bilen, och den första av dessa var alltså Övre Noren.

20170806_133049

Botten en bit ut.

Vi angrep sjön söderifrån och svängde in på en liten väg längs vilken en barndomsväns äldre släkting lär ha haft stuga när jag var liten, men det var inget som jag såg med egna ögon, varken då eller nu. Det som hamnade i blickfånget den här gången var varningsskyltarna för skjutbana. Stigen ner till sjön gick tvärs över skjutbanan, vilket kanske inte är det mest praktiska, men väl det närmaste. Ingen alternativ väg viftade med sin närvaro, så I tog morskt täten. Vi verkade vara ensamma på platsen, men det var ändå med tveksamma steg jag gick efter, och jag var inte helt nöjd med tidningsrubrikerna jag såg framför mig. Idiot död på skjutbana.

20170806_133558

Potentiella nedvärderande rubriker bekom inte I.

Passagen avlöpte väl och resten av stigen var skjutbanelös. Ett elskåp ute på udden syntes något malplacerat, men elskåp ska väl också kunna få ha sjöutsikt. Övre Noren saknade sandstrand (på den här udden) men hade en naturskräpig sandbotten. En bit ut blandades den med dy och stenar och i kombination med en viss långgrundhet var det relativt svårbadat för den här typen av sjöar. 20 grader i den mulna luften och 19 grader i det klara vattnet fortsatte att understryka medelmåttigheten i badet. Udden ligger dock vackert, folktomt och utsiktigt.

20170806_133057(1)

Vägen tillbaka gick också över skjutbanan. På andra sidan såg vi den här gången en bil utöver vår, men eftersom jag skriver det här förstår ni att kvällstidningarna trots allt fick spara sin rubrik till ett annat tillfälle.

(Här vore det på sin plats med en återkoppling till någonting i inledningen, känner jag, men jag prioriterar att hinna ladda upp det här medan det fortfarande är mor mins födelsedag.)

20170806_133034

Övre Noren
Datum: 2017-08-06
Löpnummer: 61
Område: Norhyttan

Väder: 20 grader, mulet
Vattentemperatur: 19 grader
Höjd över havet: 203 meter
Botten: sand, sten, dy (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: blåbärsris och annan gles barrskogsmark (3)
Placering: strax väster om Norhyttan (3)
Tillgänglighet: 400 meter från parkeringen (3) men över en skjutbana (1)
Utsikt: kuperad barrskog (4)
Omgivningar: skjutbana, gruvhål, plats för tragisk drunkningsolycka
Faciliteter: elskåp
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: Ja, gärna till vindskyddet vi såg på andra sidan sjön, och kanske till sandbottnen som syns på flygfoto över sjön.

Övre Noren

Badstället är inringat i vinrött på denna karta från Lantmäteriet.

En reaktion på ”Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

  1. Pingback: Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s