Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (del 2/3)

Efter förevigat bad vid Norra Kullertjärn (det inlägget är uppdaterat med fler bilder, gå gärna dit igen och titta) gick vi tillbaka mot bilen. Det lilla flacka vattenfallet som vi skymtat från vägen fick en närmare påhälsning. Det forsade bra – undrar hur det ser ut vid vårfloden?

Bäcken från Norra Kullertjärn rinner norrut mot Lilla Lejen, men så småningom letar sig vattnet söderut mot Göta älv.

Medan vi sa hejdå till Johannes som stått för filmandet kom en jägare som varit ute och förberett inför jakten. (Anledningen till att vi över huvud taget kunde få till en tur så här sent var att älgjakten började ovanligt sent i år, 14 oktober.) Han undrade om vi hade fått några fina bilder. Jag berättade att det var jag som stod i blickfånget eftersom jag ska bada i alla 581 sjöar i kommunen. Jägaren satt i sin bil, så han kunde inte rygga tillbaka, men annars hade han nog gjort det inför ett sådant märkligt påstående. Det syntes verkligen på honom att det var bland det sista som han förväntade sig höra. Kul!

Förra gången jag gick här var ljungen lila istället för brun. Härifrån syntes den gamla stugan uppe på toppen; den nya gömmer sig lite längre bort.

H och jag var nu alltså på väg uppför Stora Kullerberget. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där tidigare, och det kommer bli fler gånger. Utsikten är milsvid. De böljande kullarna av mörkgrön barrskog i alla riktningar, med för säsongen insprängda gulnande björkar, bryts bara av av det viktiga för mig: sjöarna. Klicka på bilden här nedan (jag har gått loss i MS Paint igen):

På bara den begränsade yta som jag riktade kameran mot syns nio sjöar som jag kan benämna, trots att sikten inte är helt klar. (Kanske är de två vattenspeglarna längst bort i mitten Lång-Mölsen och Bred-Mölsen i Vansbro kommun, men det vågar jag inte säga säkert.) Notera särskilt dagens badsjö Norra Kullertjärn längst till höger och närmast i bild.

Uppe på toppen av berget har den lokala skoterklubben byggt en ny klubbstuga. Där uppe åt vi lunch, ty nu är den färdigbyggd och öppnad för allmänheten och inte bara för dem med nyckel, som I och jag upptäckte 2016. Det var bra, för som bekant blåser det på toppen och därtill kommer det visst regnskurar också. Kock H bjöd på linssoppa – värmd över öppen eld – grillad halloumi samt finskt hårt bröd med äkta smör. En fullträff i Finnmarken!

Uppe på toppen, som utgörs av en flack, ganska stor platå, växer det tallar som gör så gott de kan under rådande förutsättningar.

Den nya stugan ser ut så här. Den lämpar sig inte att sova över i utan vidare i det att den enbart är utrustad med stolar och bord i möbelväg.

Såna här sticker det upp bland ljungen på sina håll.

Södra Kullertjärn, hittills obebadad, ligger 417 meter över havet. Precis bakom den, i solskenet, ligger Fredriksberg. Den inzoomande ser det gamla pappersbruket, en svårt förgiftad plats som det går att läsa mer om på en annan blogg (Uppdatering: Pappersbruket revs i augusti 2021. Jag kan ha besökt det innan dess.)

En kort stund bröt solen igenom även uppe på berget. Vy mot sydväst, masterna på Simonsberget är det enda som hintar om civilisation.

Nu vänder vi blicken mot nordväst istället, och en rektangulär myrmark som påminner om en jättes säng.

Toppen må vara bred och flack, men när den tar slut gör den det med besked.

Från kommunens högsta berg syns en vik av kommunens näst största sjö 5 km bort. Lisjön fanns dock inte för 70 år sedan utan är ett nutida påfund som jag återkommer till.

Apropå Lisjön är den här bilden tagen därifrån. En av topparna på horisonten är Stora Kullerberget – men jag vet inte vilken! Längst till vänster är Tyberget med dess kägelform. I mitten, ungefär, är Simonsberget med sina mediamaster. Ungefär ytterligare lika långt åt höger borde Stora Kullerberget vara. Men borde det inte se ut som att det är högst?

Några bilder till, sen lovar jag att ge mig. Den här är med för att den så tydligt visar hur kulligt landskapet är.

På vägen till toppen går man förbi den sista byggnaden från vad som en gång i tiden var en by tillräckligt stor för att ha skola. Jag fotograferar byn Kullerns sista hus varje gång från ungefär samma vinkel. Nu har en vägg rasat, och frodiga granar visar ingen som helst respekt för privat sfär. Står huset upprätt nästa gång vi kommer?

2019

2016

2010

• 

• 

• 

• 

I nästa del berör vi matlagning bredvid öppen eld!