På spaning efter Rämens sjunkna ö

Det här blir ett lite annorlunda inlägg. Som titeln anspelar blir det också ganska långt, om än inte de 1 267 069 ord som utgör Marcel Prousts kakbok. Ni ska få följa med på en guidad tur om det som på psykologspråk kan kallas de etablerande omständigheterna kring det här projektet. Det kommer bli massor med avstickare från huvudspåret, men jag lovar att vi hela tiden kommer kunna skönja en röd tråd i det hela. Låt gå för att tråden ibland kommer ha trasslat ihop sig ganska ordentligt, att det kan vara frustrerande att reda ut sådana härvor och att det ibland bara kommer att gå att betrakta sagda tråd genom en repig plexiglasskiva. Men ändå, tråden är där, så välkomna in. Jag klipper era biljetter här. För allt i världen, lämna inte gruppen.

kartarämen

Sydvästra Rämen i nordöstra Ludvika kommun. Karta från Lantmäteriet.

Någonstans ska vi börja. Vi börjar med kartan. Kartor fascinerar mig väldigt mycket, digitala som pappersditon. Jag har kunnat sitta i timmar, bokstavligen, alltså bokstavligen på riktigt och inte hur det uttrycket kan användas som vilket förstärkningsord som helst, och följa sjöars strandlinjer med fingret, räkna höjdkurvor på berg och fantisera om hur utsikten och ensligheten och vardagen upplevdes vid avsides belägna ödetorp när de en gång i tiden var bebodda.

20170806_160840

Intresset för kartor kom tidigt. Jag minns en barnbok från när jag var liten. Den hette Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker lastbil. Jag kommer inte ihåg någonting av själva storyn, men längst bak i boken fanns en karta. Det var inte en tvådimensionell karta sedd ovanifrån, utan snett uppifrån, med vägar som försvann bakom kullar och dök upp igen. Precis som nu kunde jag sitta och följa vägarna med blicken och fascineras – men av vad? Överblicken det gav? Mönstren som målades upp? Kanske gav det upphov till barnmotsvarigheten till samma fantasier jag har nu. Hur skulle det vara att stå på den kullen och se personerna i boken åka förbi?

jennyochjonny1977

Favoritlitteratur. Bild lånad från seriesam.com, som gärna får höra av sig om de misstycker.

Med kartans hjälp kan jag planera korta dagsturer för vinterhalvåret, när solen har gått ner i arbetstid, och långa, för tillfället helt orealistiska långturer, som min tiodagarstur när jag ska vandra 14 mil och bada i alla tio Abborrtjärn i kommunen under samma tur utan att ta någon sjö däremellan. Kanske gör jag, på min mest slitna och vältummade karta, små, små blyertsmarkeringar på kartan där jag planerar in luncher och övernattningar. Vid nästa planeringsdust med kartan kan jag sällan tyda markeringarna och gör nya vid samma sjö. Det gör mig ingenting, målet är inte det viktiga.

kartaramenutzoomad

Rämens plats i ett lite större sammanhang återfinns uppe till höger på den här kartan, även den från Lantmäteriet.

Så var det inte i början av det här projektet. Den allra första dagen tog F och jag oss visserligen oss god tid att nå fram till kommunens mest svårtillgängliga och avlägsna sjö, men sedan bockade jag av fem sjöar till av bara farten, där det inte handlade om mycket mer än att parkera bilen, gå ner och bada, ta en bild av sjön och åka vidare. De dagarna är bakom mig nu.

Ibland lämnar jag badtursplanerandet och låter blicken vandra mest på måfå över kartan. På min favoritkarta, Lantmäteriets Terrängkartan, som har slutat ges ut och inte heller finns kvar online, finns små, fantasieggande bokstäver på en handfull ställen i kommunen. Det handlar om B:n, G:n och K:n. B som i botaniskt och G som i geologiskt naturminne, K som i kulturhistorisk byggnad. En fördel som finns med den annars mindre estetiskt tilltalande Topografiska kartan, även den från Lantmäteriet, är detaljrikedomen i nära inzoomningar. Här kompletterar vi de spännande bokstäverna ovan med R. R:n markerar märkliga fasta fornlämningar i allmänhet och kan ha små fantasieggande beteckningar som Eskilsbergets gamla gård, Stenkyrkan eller ödekyrkogård. Tänk om det hade funnits mer information om respektive R! Tänk om det enkelt gick att hitta varför någonting mitt ute i finnmarken, mil efter mil från lador och hus, kallas för Stenkyrkan!

Det gör det. Om du har samma fäbless för kartor och lokalhistoria som jag har läser du vidare på egen risk nu. Fornsok.se är din vän (om än kanske inte din karriärs vän eller din familjs vän, för här pratar vi interaktionseffekt mellan karta och lokalhistoria, och i åtminstone mitt fall är det en farlig drog). Fornsok.se utgår från Lantmäteriets topografiska karta och med såväl enkla som avancerade sökfunktioner läggs ett lager på kartan täckt med olika R – där alla är klickbara och leder till mer information om fenomenet i fråga. Just där kommer förödandet gentemot att få någonting annat, vad som helst, gjort. För här kan vi således läsa oss till att Stenkyrkan är en kullerstensgrotta med ståhöjd som sträcker sig sex sju meter in i berget, men framförallt kan vi ta del av den fantasieggande berättelsen om hur en man tagit sig förbi den numera igenrasade delen längst in, till ett vidsträckt grottsystem som han bara hittade ut från tack vare sin hund. Jag är helt på det klara med att detta sannolikt bara är en skröna (alltså att grottan skulle vara så stor men att den inte går att komma åt längre), men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att det ger personlighet åt vad som annars ”bara” skulle vara skog och åter skog (inte för att det är så illa eller ointressant om ni frågar mig, dessutom var det riktigt tjusig utsikt på vägen dit – för sommaren 2019 besökte S2 och jag Stenkyrkan).

img_20190630_114548

Utsikt på väg till Stenkyrkan.

 
Stenkyrkan själv!

Och vid det här laget har en stor del av Ludvika kommun slutat att vara ”bara” skog. Skogen är full av liv och historia som jag har snappat upp, både online, genom att prata med människor och förstås genom att besöka den själv. Under en badtur hösten 2018 längs länsväg 245 kunde jag mer eller mindre oavbrutet hålla låda för mina medpassagerare om platserna vi passerade. H, som satt bakom ratten i en Ford Focus, konstaterade med ett ordval jag tyckte om att jag satte liv på skogen. Vägskyltar till små byar som Hoberg blev mer än bara en gul och röd skylt till en anonym ort när jag kunde berätta om Hobergs kvarnar som Skattlösbergs bygdegille under en tid skötte och arrangerade kvarndagar vid, när mjöl på lokalt odlat vete maldes och bröd bakades och försåldes, hur kvarnarna före det senast användes i lönndom av byborna under andra världskriget, dock inte varför de behövde användas i lönndom för det har jag glömt bort, men av någon anledning var det endast kvarnen i Ulriksberg som fick användas.

20170806_155057

I hade synpunkter på terrängen när den såg ut så här.

Kvarnar i all ära, men på både kartturerna och de ute i verkligheten är det alltid sjöarna jag kommer tillbaka till. Formen på dem, där vatten möter land. Särskilt halvöar, uddar, fascinerar. Varifrån kommer det? Amatörpsykologen inom mig – som bor granne med den professionella och till skillnad från denne glatt kastar omkring sig tvärsäkra uttalanden om både den ena och det andra – menar bestämt att det beror på barndomens udde. Den i Gårlången, belägen ett absurt långt stenkast från balkongen på huset i vilket jag växte upp. Den som hade tid och plats den där våren 2000 när jag fortfarande inte hade kommit underfund med att det var roligt att jobba med barn och unga utan hade svårt att se att det här med att jobba i framtiden skulle kunna vara roligt över huvud taget.

20141005_113626

Vy från Gårlången. Det är inte udden på bilden som har skrivit brevet.

Den professionella psykologen i mig ställer sig tveksam till detta. Udden i Gårlången finns kvar, i stort sett oförändrad tjugo år senare, och jag har både tid och möjlighet att besöka den sporadiskt vilket jag också gör, så varför skulle jag omedvetet leda en jakt på en udde som ska ersätta den?

Jag har väl inte sagt någonting om att ersätta, invänder amatörpsykologen då, och så där håller de på. Hur det slutar vet jag inte, för jag lyssnar sällan så länge. Istället vänder jag åter uppmärksamheten till kartan, tillbaka till de absorberande R:en.

Ett sådant R gäller en ö under ytan i sjön Rämen. Och nu väcks det åter associationer och fantasier! Associationer tillbaka 26 år i tiden till D:s skönt nedsuttna beiga tvåmanssoffa i gillestugan med den bruna heltäckande mattan och timme efter timme framför Sonic 2 och Aquatic Zone, som var en spännande idé med undervattensdelarna men Sonic 2 blev ju en hit när det kom för att det var så snabbt och Sonic under vattnet var så seeeg till och med jämfört med Super Mario som i alla fall kunde simma. Men musiken var bra och lättnaden när man tog en luftbubbla minns jag fortfarande. Tio år senare upptäckte jag, med F som min ciceron, HP Lovecrafts skräckberättelser om slumrande urgamla civilisationer långt under havets yta, och medan till exempel Fader B tycker att Lovecraft var lat som skrev om ”onämnbara fasor” istället för att, tja, benämna dem, författare som han var, eldade de ospecificerade formuleringarna på min fantasi.

20170806_155146

Ingen onämnbar fasa så långt ögat kan då, så länge en inte är väldigt rädd för undervegetation.

Ursprungligen tror jag att mitt intresse för sjunkna land under vattenytan kommer från Atlantismyten så som den beskrevs av Carl Barks i Kalle Anka-serierna där farbror Joakim, Kalle och Knattarna hittar den före detta ön. Kalle Anka var en central del i min barndom, där jag hade tillgång till kompletta årgångar av tidningen från sent 60-tal och framåt, tidningar som min pappa sorterade i nummerordning och placerade i en liggande tidsskriftssamlare i bokhyllan i hallen så att ett nytt nummer alltid fanns att tillgå underst i högen för en läshungrig son.

Hit rör sig mina tankar, medvetet och omedvetet, när jag läser om den sjunkna ön i Rämen, och kanske var det därför jag dirigerade dit I och mig själv dagen efter min första övernattning i Skifsenstugan. Eller nja, den sjunkna ön kunde vi inte komma till, den ligger långt från land, men väl Viludden från vilken vi kunde blicka ut över vattnet åt nordväst, där ön en gång stack upp innan man för hundra år sedan beslöt att höja Rämens yta i vattenkraftens namn. Vattenkraftens utbyggnad har påverkat fler sjöars topografi än Rämens [länk], och som tidigare nämnts hade det Ludvika vi känner idag inte existerat om det inte hade varit för användbarheten hos fallande vatten. I var inte förtjust i mitt val av badställe i denna vidsträckta sjö. Och jag kan förstå henne, för udden har en närmast befängt svårtillgänglig terräng. Trots att den i storlek inte mäter mer än 200×400 meter bär den upp Viluddsberget som sträcker sig 30 meter över Rämens yta, till en genomsnittlig lutning av 30 %.

kartaramencanu

På detta nytagna flygfoto syns ingen ö direkt väster om Viludden …

kartaramenca1960

… men visst kan vi urskilja var den låg någonstans på den här bilden som är runt sextio år äldre? Här sticker enbart en avlång sandbank upp vid lågvattnet. Båda flygfotona från Lantmäteriet.

20170806_152254
En mycket missvisande bild av undervegetationen på Viludden.

Där den smultronkantade grusvägen över hygget slutade tog ett djupt, slyöverväxt dike vid, som efter genomträngandet lämnade plats åt högt, blött gräs, sånt där man kan skära sig på, och när väl det låg bakom oss började sluttningen uppåt. Jag tyckte ju i och för sig att jag efter min natt  borde vara den som hade rätt att klaga, men I drivs väl kanske inte av samma potenta kärnbränsle i det här projektet som jag, så jag gick först med högre och högre puls. Väl uppe på toppen sluttade det nedåt igen. Vi hamnade på östra sidan av udden och den lutade så brant att jag stundtals fick gå på utsidan av foten i sann fotvrickaranda. Längst ut på udden har udden i sig en liten udde, särskild från den större av ett litet dike. Jag klev glatt över till lite mer platt mark. Så var planen i alla fall, för I, som tagit sig ikapp mig, ryckte mig bakåt i ryggsäcken på ett sätt som, apropå Kalle Anka, tecknaren Don Rosa säkert hade kunnat göra en mycket lustig serieruta av. Framför mina fötter ringlade en orm iväg, påstod I, och eftersom jag aldrig hann se den får jag väl ta henne på orden om detta.

20170806_154246

Rämen både till vänster och till höger i bild.

Botten på östra sidan udden var oroväckande oinbjudande. Jag hade hoppats på en sand- eller grusbotten, kanske så långsträckt att det skulle gå att vada ut till Tjuvholmarna öster om näset, men de fallna träden och grenarna och stenarna avrådde starkt från att försöka kliva i där. Dessutom låg östra sidan i skugga, och är det inte ens tjugo grader i vattnet går sånt bort om det finns sol att tillgå. Läs här om ett i andra avseenden lyckat skuggbad i oktober. Vi valde därför den västra sidan. Här löpte klippor ner i vattnet, men användarvänligheten var inte särskilt hög här heller. Klipporna var hala, något algslemmiga och djupnade inte särskilt snabbt. Det var svårt att ta sig i, men en al som karaktäristiskt lutade sig ut över vattnet blev en underlättande hjälpreda i doppandet. Vi kom i, vi kom upp, och så var sjön med den sjunkna ön bebadad.

20170806_153255

Badklippor, men inte särskilt inbjudande.

20170806_153236

Al-assisterat bad.

20170806_154023

Tjuvholmarna.

Vi hade dock kvar att ta oss tillbaka genom samma besvärande terräng som vi tog oss dit. I var på lagom gott humör, men jag lockade med att vi skulle ta ett avslutande bad i en fint belägen sjö med en fin sandbotten, nämligen Bredsjön, men om hon lät sig nöjas med det vet jag faktiskt inte, för dels har det gått tre år sedan det här badet och dels började vid det här laget mina två inre psykologer väsnas igen. Amatörpsykologen körde vidare på sitt confirmation bias att min entusiasm för naturen och terrängen på just den här halvön minsann visst härrörde tillbaka till ungdomens udde, för hur skulle en annars kunna förklara att jag trots den mindre bra natten fortfarande hade sådan spänst i steget? Den professionella psykologen började nu tappa tålamodet och suckade att nu öppnade ju bara amatörpsykologen munnen och lyssnade själv på vad som kom ut.

Till sist var vi ändå tillbaka på vägen. Vi åt smultron som växte i vägkanten. Och solen tittade fram. Jag var 63 sjöar in i mitt projekt och hade alltså fortfarande betryggande 518 kvar. Det var en bra dag.

Och med den bilden på näthinnan är den guidade turen slut. Vänligen pricka av er på listan för att säkerställa att ingen gick vilse på vägen, utan att alla hittade ut igen. Välkommen åter.

20170806_152246-1

Rämen
Datum: 2017-08-06
Löpnummer: 63
Område: Grangärdes Hästberg

Väder: 20 grader, mulet
Vattentemperatur: 19 grader
Höjd över havet: 245 meter
Botten: hala klippor, stenar, dy, grenar (2)
Vatten: u.a. (3)
Strand: liten klippa (3)
Placering: mellan Grangärde och Rämshyttan (3)
Tillgänglighet: 500 meter gravt kuperad terräng från vändplanen (2) (1 om vi frågar I)
Utsikt: kuperad barrskog (4)
Omgivningar: vacker sjö med sjunken ö (4)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja
Återvända: ja, det finns många uddar kvar att utforska, eller hur I?

3 reaktioner på ”På spaning efter Rämens sjunkna ö

  1. Pingback: Club Amor, Östansbotjärn och annat viktigt i Ludvika | 581 sjöar

  2. Pingback: Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor | 581 sjöar

  3. Pingback: Finnmarkens minsta sandstrand: Grantjärn | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s