Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor

Den här sjön har jag tänkt skriva om länge. Över tre år, eftersom jag badade i den 6 augusti 2017. Den var det nionde badet på I:s och min tur vars första dag oplanerat slutade med övernattning i Skifsenstugan, men detta till trots infann sig inte inspirationen för Saxen vid Saxhyttan förrän nu. Vi tar avstamp vid Saxenborg, den före detta kursgården vid Saxens östra strand. Här hade Skattlösbergs bygdegille länge sina årsmöten och beslutade om städdagar vid Finngammelgården och eventuella höjningar av entréavgiften till Luossastugan. Eller så beslutades sådant på styrelsemötena, jag var ung och lyssnade inte så noga.

Dagens Saxen, att skilja från Saxen vid Saxdalen och Saxen vid Norhyttan. Karta från Lantmäteriet. Bad ovanför S:et i Saxenborg.

Vad gjorde jag där över huvud taget? Jag har tidigare dryftat kring hur mitt föreningsintresse började, men kort sagt föddes jag in i bevarandet av Dan Anderssons föräldrahem vid Luossa samt den unika miljö och finnbebyggelse som finns i och omkring Skattlösberg. Från början var väl mitt intresse ganska ljummet, men när det vankades ovan nämnda städdagar på Finngammelgården kunde en tänkas bli bjuden på Ann Christins limpmackor med ost, och de var supergoda. Likaså fann jag mig på årsmötena i slutet av mars medan jag fortfarande var för liten för att vara ensam hemma. Det jag minns tydligast är att maten var konstig (idag hade jag säkert tyckt om den) och att punkten Föregående protokoll var timslång.

Länsmans holme. I bakgrunden till höger Storslättberget, 428 m ö h och åtta kilometer bort.

Men antingen trots eller tack vare det där sprang det fram ett genuint intresse för vardagslivet för gemene man som bara några generationer bakåt i tiden skiljer sig så extremt från vårt. Jag försöker föra det intresset och den lilla kunskap jag har dragit på mig vidare, inte bara i den här kanalen. Mest handlar det om att pracka på mina barn fakta som ”När gammelfarmor växte upp hade de inte ström”, men just det visade sig vara lite för stort att greppa, så jag fick formulera om det till ”När jag var liten hade vi ingen fjärrkontroll till TV:n”. Genmälet blev ”Ingen fjärrkontroll?! Fanns det mat då?”

Hur som helst. En av alla saker jag fascineras över är det kroppsarbete som ligger bakom varje litet torp i de här skogarna. Då syftar jag inte på moderna tiders underhåll av de fastigheter som nu ofta hyser ett fritidshus, utan på vad som krävdes för att ens komma igång med livet vid ett torp. För att ta ett exempel som ligger mig nära: Vid släktgården på fädernet finns en sisådär åttio kubikmeter stenmurar. Sten som för hand bröts upp ur den magra jorden när de små åkerplättarna anlades för drygt ett och ett halvt sekel sedan. (Skulle vi få för oss att transportera bort den mängden sten skulle det krävas nio vändor med lastbil.) På åkrarna odlades sedan foder till djuren – några få getter, kor, hästar. Jordbruket var alltså inte ens så stort att det odlades spannmål tänkt för mjölframställning. En liten trädgårdstäppa, med potatisland och bärbuskar, fanns det dock. På gården bodde som mest åtta personer (i ett rum och kök à sammanlagt 22 kvadratmeter golvyta, men det är en annan historia) och klarade sig hyggligt, även efter att Gustavsson slutade i gruvan och började tillverka speglar istället.

Stenen på bilden har inget att göra med stenen i berättelsen nedan.

En betydligt armare historia, men samtida, berättades i bygden. Den berörde en man som bar sin gamle far till fattiggården när denne blivit för skröplig för att kunna dra sitt strå till stacken i hushållet, så som brukligt var. Gubben var tung, så mannen satte ner honom på en sten för att vila, varpå gubben började gråta. ”Varför gråter ni, far?” frågade mannen. Gubben svarade ”Jag gråter för att jag minns när jag bar min far till fattiggården och satte ner honom att vila, på samma sten.”

Där och då kan det ju ha känts lite smått tröstlöst för båda inblandade kan jag tänka mig. Berättelsen snappades i alla fall upp av lokala poeten Dan Anderssons spetsade öron, och inspirerade honom till dikten En gamling där utsikten att få gräva i den fattiga finnmarksjorden dock sågs som ett tillstånd att längta till – i alla fall jämfört med vistelsen på fattiggården. (Fattiggården i fråga lär för övrigt ha varit Pällby, belägen vid Saxens nordvästra strand, där nu ett ödehus som heter duga står och vilket är föremål för rivningsintresse av ingen mindre än artisten Pain. Huvudbyggnaden vid Saxenborg var faktiskt tidigare huvudbyggnaden vid Pällby men drogs över isen till sitt nuvarande läge enbart några år innan Dan Andersson skrev En gamling. Men nu kom jag ifrån ämnet.)

Dyster augusti, som gjord för att fotografera före detta fattighus. Nuvarande huvudbyggnad vid Pällby skymtar med sitt tegelröda tak bland träden ovanför det korta strået i sjön.

De ovanstående exemplen är sådant som jag vill att mina barn ska känna till. Sverige har inte alltid varit ett land i materiellt överflöd. Jag menar inte att ungarna måste vara übertacksamma dygnet runt för att de sannolikt slipper bli burna till fattiggården av sina barn när de blir gamla. Men jag vill sätta fenomenet att inte få precis det en vill ha i julklapp i perspektiv. Eller för all del även det jag själv stör mig på titt som tätt, att varmvattnet i badrummet tar tid på sig att bli varmt: Farfar berättade att ett av husen som han bodde i när han växte upp var så dragigt att när det blåste smattrade korkmattan mot undergolvet av vinddraget. Det kan det ju vara nyttigt att påminna sig om när en står på den uppvärmda klinkersen och väntar på att vattnet i handfatet ska bli varmt.

Okej, tvärvändning tillbaka till sjön Saxen. Det här är den nordligaste sjön i sjösystemet Väsman-Bysjön-Saxen-Björken-Saxen (jo, två Saxar, den andra ligger vid Saxdalen), och från dess bortersta punkt till Väsmans bortersta punkt är det cirka tjugo kilometer. Största ön heter Länsmans holme. Vi var på väg till Saxen en gråmulen augustidag dagen efter en dålig natts sömn och körde norrut längs vägen mot Saxenborg. Asfalten var sliten och Saxenborg själv är numera privat mark, förkunnade en stor skylt med all önskvärd tydlighet. Det var den väl strikt talat även förut, men andemeningen att det inte längre förekommer någon uthyrningsverksamhet där framgick ju. Synd på ett så fint ställe. I viken mellan Länsmans holme och fastlandet hittade vi en gammal brygga som mest såg ut som drivved vid den stenbumlingstäckta öststranden, och därifrån var det en smal sak att ta sig i vattnet. Det var svalt – precis som alla mina Ludvikabad 2017 stannade temperaturen under tjugostrecket. Kanske hade vattnet, liksom i mitt badrum, blivit varmare om vi haft bättre tålamod och stannat i ett tag till, men jag tvivlar på det. Vi for vidare till Rämen och ett till reflekterande inlägg istället.

Sliten brygga.

Och för alla er som genom hela textmassan undrat var Skattlösbergs bygdegille håller sina årsmöten nuförtiden kan jag upplysa er om att de äger rum i det röda huset på Finngammelgården i Skattlösberg.

Saxen

Datum: 2017-08-06
Löpnummer: 62

Väder: 20 grader, mulet
Vattentemperatur: 18,5 grader
Höjd över havet: 155 meter
Botten: sten (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: stora stenblock (3)
Placering: öster om Nyhammar och Grangärde (3)
Tillgänglighet: just den här platsen krävde 350 m promenad i varierande terräng (3)
Utsikt: stor sjö, fd fattighus en kilometer tvärs över sjön om du har bra syn (3)
Omgivningar: fd kursgård som i sin tur är fd fattighus (3)
Faciliteter: sned och vind hädangången brygga
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: ja, när Saxenborg åter driver kursverksamhet alternativt när jag blir buren till Pällby

Mer läsning:
Saxen vid Norhyttan
Temperaturrekord i Saxen vid Norhyttan

2 reaktioner på ”Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor

  1. Lysande som vanligt.

    Var på väg att rätta dig. För mig heter fattiggården Pärlby. Marie har dragit dit mig några gånger. Det var ju ett annex till Säters sjukhus (som är hennes specialitet) gubevars.

    Men googlade och såg att det naturligtvis var du som hade rätt. Skåningar ska ligga lågt när det gäller Grangärdebygden. Inte sätta sig på höga hästar. 🙂

    Gilla

  2. Pingback: Sjöstatistik 2017. Tillägnad Margot. | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s