Sjöstatistik 2017. Tillägnad Margot.

Idag kör vi ett annorlunda inlägg. Det är min blogg.

Härom morgonen gick diskussionen varm här på redaktionen på 581 sjöar. Jag satt förstås coronaensam på kontoret, men mina kollegors upprörda röster fick datorhögtalarna att skorra på en volym som påminde om tackropen när Rickard bjöd på kassler med ananas till frukost en helt vanlig torsdag förra hösten. Jag höjde blicken från skärmen, såg bort mot Riddarfjärden, stålgrå i februarigryningen. Det där vattnet kommer från Lilla Låsen, tänkte jag förstrött, eller i alla fall en mycket liten del av det. Lilla Låsen var en trevlig bekantskap. Dess knottfauna mindre så. Undrar vad J gör just nu? Lagar säkert turbon på Saaben, det är väl en lågoddsare, tänkte jag förnumstigt.

Jag rycktes tillbaka till sammelsuriet i datorn av att vice redaktionschefen ropade mitt namn. Ah, Baltasar, tänkte jag beundrande när jag vände blicken mot skärmen och skånepågen som var min närmaste medarbetare, du gör precis det jag anställde dig för. Ifrågasätter, dramatiserar, brygger perfekt kaffe, även om just den detaljen saknats sedan coronan. Men värst vad disträ jag var den här morgonen, trots beskedet jag just kommit med. Den högröda mannen nere till vänster drog efter andan. Med sin Sven Melander-stämma basonerade han ut:
”Du kan inte publicera det!”
”Det är min blogg”, sa jag och kände den våg av tillfredsställelse skölja in som bara de orden kunde medföra. Jag använde mig sparsamt av det kortet, men nu spelade jag ut det, slängde det vårdslöst på spelbordet, som visserligen bara var bildligt men icke desto mindre filtbeklätt, och vad skönt det kändes. När rösterna åter tog till orda reste jag mig upp från den gröna öronlappsfåtöljen – endast en liten detalj av den inredning som Vanity Fair i sitt specialnummer kallat en orgie i smaklöshet, vilket hade gjort mig besviken. Nog hade de väl kunnat hitta på ett mer originellt uttryck för att beskriva vår arbetsplats, tänkte jag och rättade till en av lavalamporna vid pärldraperiet. Dess bubbliga sken reflekterades mot furupanelen i korridoren utanför mitt kontor. Ute i köket stod kaffebryggaren påslagen bredvid det mossgröna kylskåpet som det tagit Gunvor och Nina, det gamla radarparet från Åmål, sex månaders sökande innan det till sist uppenbarade sig i en Hemnet-annons från Mörbylånga. Hade jag bryggt kaffe i morse när jag kom? Jag mindes inte. En närmare inspektion av innehållet i kannan skvallrade om att bryggaren snarare stått på över helgen. Jag började gröpa ur kaffet, men skeden böjde sig, hade kanske gått av om jag inte i samma ögonblick nödgats vifta bort en av papegojorna. Så böjde jag mig för minsta motståndet lag och tog med kaffekannan, med skeden som en varningsboj snett pekande mot furuplafonderna i taket, och gick tillbaka till kontoret.

Åter i öronlappsfåtöljen slevade jag tankfullt i mig kaffet direkt ur kannan medan rösterna ur datorn malde vidare, studsade mellan vävtapeterna, dök ner i heltäckningsmattan, gjorde halsbrytande looper upp mot furutaket. Vad fort det hade gått, ändå. För mindre än sex år sedan startade jag bloggen, och nu hade den vuxit till ett imperium med en omsättning motsvarande en mindre rysk delrepubliks bruttonationalprodukt, en av de där med ett sådant där namn som gör att man är osäker på om den finns på riktigt eller inte, som Kulmuckien eller Tjuvasien. Sjöskrapan, denna vidunderliga arkitektoniska vederstyggelse, belägen vid Hötorget och med utsikt över halva mellansverige, var kronan på verket. En byggnad värdig en badblogg, som Thomas Di Leva lika enkelt som sant hade konstaterat på invigningen. Det hade blivit en väldigt lyckad tillställning. Vem hade trott att Ingvar Carlsson var så bra på jenka?

Av strukturella och evenemangsstrategiska skäl låg Sjöskrapan lite överraskande i Stockholm och inte i Ludvika. Ibland – oftast sena kvällar på vattensängen med Secret Services ”Let Us Dance Just A Little Bit More” på repeat – undrade jag om det var rätt beslut. Dagens besked, som jag just delgett mina medarbetare, tvivlade jag emellertid inte på. Det fanns det andra som gjorde.
”2017 var fyra år sedan!” invände Karsten, pressansvarig och initiativtagare till börsintroduktionen. Spelade varpa på elitnivå på fritiden och jobbade därför deltid.
”Drygt tre”, sa jag och grävde ner tårna i den långhåriga heltäckningsmattan. Karsten hade varit med redan 2017, tänkte jag medan jag med tungan målmedvetet gned bort en klump segt kaffe från insidan av framtänderna. Mycket vatten hade passerat turbinerna vid Ludvika ström sedan dess. Den gode dansken hade lagt på sig några trivselkilon sedan dess. De klädde honom.

Knappt hade de rökfärgade glassassietterna i vitrinskåpet borta vid coronnebordet slutat skallra av Karstens stämma innan de ånyo sattes i svängning:
”Ingen kommer vilja läsa det!” dundrade Lina, chef för statistikavdelningen. Oj vad jag kände igen mig själv som ung i hen. Samma driv, samma klädsmak, en förälder som tillverkade miniatyrstridsvagnar av bark och glasspinnar.

Men ni undrar säkert vad de var upprörda över? Låt mig börja med att vara tydlig. Jag uppskattade deras upprördhet. De var inga ja-sägare, och det hade jag heller inte anställt dem för att vara. En av deras uppgifter var just att säga ifrån, styra in mig på andra, gärna ännu mer högtflygande idéer, men om inte det var möjligt så åtminstone hålla mig borta från prekära situationer så det inte blir som den där gången på Zanzibar. Det var väl det som drev dem även denna gång – men inte bara, förstod jag. Det var, när verkligheten kom och knackade på, inte bara jag som var beroende av bloggens framgångar, utan även mina anställda – just nu prydligt uppradade i form av sina profilbilder på den lilla skärmen på den bärbara datorn – hade familjer att föda, särskilt Lennart med sina fyra adopterade doberspaniels. Matgladare små bestar fick man leta efter!

Vid det laget påpekade den klokaste av dem, Margot, att ingen av dem faktiskt existerade, utan, tillsammans med Sjöskrapan, bara var fantasifoster, och att jag kunde publicera vad jag ville, utan att behöva ta hänsyn till deras hundmatsskulder.

Margot är alltid på min sida.

Så nu, i januari 2021, kommer … trumvirvel … En sammanställning av sjöarna jag badade i 2017! Håll till godo. Ni hittar mig på spaavdelningen i Sjöskrapan, googlande på isolerade arktiska ögrupper, om det är något.

***

Sjöstatistik 2017

Under 2017 badade jag i blott 19 sjöar. Det totala antalet badade sjöar steg alltså från 51 till 70. Badåret pågick mellan 1 april och 27 december, vilket är den längsta badsäsongen perioden 2015-2020, tack vare den tidiga starten. Årets första bad skedde i Vasselsjön i kommunens södra hörn, där den ystra Kopparhytteån såg till att det var isfritt redan dagen efter min mors 70-årsdag. Bokslut för badåret 2017 skedde ganska precis 3 mil ganska precis rakt norrut, även här i å-inducerat öppet vatten i Långsjön nära Tuna Hästberg.

Ganska nordsydlig linje mellan Vasselsjön i söder och Långsjön i norr. Karta från Lantmäteriet.

Nu ska vi prata centralmått! (För det är ju min blogg.) Alltså olika sätt att plocka fram det genomsnittliga, eller mest representativa, värdet ur en samling data. Vi kommer titta på medelvärde, median och typvärde.

Medianvärde
Vattentemperaturen under 2017 varierade mellan 1,3 och 20 grader. Medelvärdet, dvs genomsnittet av alla sammanlagda vattentemperaturer, var 15,5 grader, men eftersom vi har ett antal extremvärden åt det låga hållet använder vi istället medianvärdet för att få ett mer rättvisande mått. Medianen får vi fram genom att rada upp alla värden på rad och dra en streck i mitten. I mitt fall ser raden se ut så här:

1,3 3 4 4 15 16 18 18 18 18 18 18,5 18,5 18,5 18,5 19 19 20 20

Jag har fetstilat det mellersta värdet, 18 grader. Medianen är i det här fallet är ett relevantare mått än medelvärdet. Gör vi likadant med lufttemperaturen får vi 19 grader. Skillnaden mellan luft- och vattentemperatur brukar inte vara särskilt stor så det här resulatet överraskar inte.

Här står sjöarna i datumordning, från Vasselsjöns 1 april till Långsjöns 27 december.

Medelvärde
När kan vi använda medelvärde då? Vi tar det till altituden. Medelvärdet för antalet meter över havet som 2017 års sjöar låg är 276,4. Här är medelvärde ett bra mått. Vi har inga extremvärden som riskerar att göra datan missvisande, utan 276,4 ger ett representativt mått. Medianvärdet blir för övrigt 275 meter, vilket betyder att Tanstjärn var väldigt medelmåttig när det gäller höjd. Sjön som jag däremot kallade ”Den genomsnittliga sjön” i sitt inlägg, Kviddtjärn, var allt annat än genomsnittlig när det gällde årets höjder. Med sina 352 meter över havet var det den högst belägna sjön för året. Saxen var lägst, 155 meter.

Typvärde
Vad är typvärde för nåt då? Det är det vanligaste värdet inom en dataserie. Det är t ex användbart när värdet inte är kvantifierat, dvs översatt till siffror. Som här: Av 2017 års nitton bad inträffade ett på en måndag, ett på en onsdag, två på en fredag, åtta på lördagar och åtta på söndagar. Typvärdet blir därför lördag och söndag.

Men vi kan ha nytta av typvärde även när det gäller siffror. Om vi vill titta på hur den typiska (!) sjön år 2017 hade det med vackra omgivningar i området strax bortanför själva sjön plockar vi fram kolumnen över min högst subjektiva 1-5-skala för sjöarnas omgivningar. Då ser vi att det vanligaste värdet är 3. Här hittar vi till exempel Hästtjärn, denna finnmarkens förrädiska gungflyomgärdade pärla.

Hästtjärn.

Flottyrmunks- och cirkeldiagram
Nu går vi tillbaka till kalendern. Augusti var den klart mest badade månaden:

Därav följer att sommaren var den vanligaste månaden:

Kul sammanträffande
Ibland blir det ingen skillnad mellan medelvärde, median och typvärde. Ett sådant exempel hittar vi när vi tittar på datumet när badet ägde rum. Såväl typvärde, medianvärde och medelvärde ger 5 augusti – för medelvärdet närmare bestämt 26,32 % in på den 5 augusti vilket motsvarar nitton minuter över sex på morgonen lördag 5 augusti. Med andra ord blev Brakotjärn den genomsnittliga sjön för 2017 om vi mäter på tocke vis, då det var den dagens första sjö, om än några timmar senare.

Vilken sjö var bäst?
Om vi lämnar de hårda värdena en stund, vilken sjö tyckte jag själv var bäst? Det där är en fråga jag ofta får med olika små variationer. Jag brukar svara att det beror på, veckla in mig i ett resonemang om att en sjö ju kan ha varit en ganska förskräcklig upplevelse, men eftersom man inte var ensam som utsatte sig för den utgör den ändå ett roligt minne att tänka tillbaka på, och så vidare. När min konversationspartner för länge sedan slutat lyssna kommer jag till sist fram till min slutsats: ”… så jag vet inte”. Jag kan peka på Skifsens sena augustikvällsbad, på Lorttjärns väldigt vackra omgivningar och på det sjukt uppfriskande med att komma upp ur den engradiga Långsjön en mulen decemberdag, men välja mellan dem? Nej, det tänker jag inte göra.

Det är min blogg.

***

Här kan ni läsa om sjöstatistik från 2015 och 2016. Föredrar ni hellre statistik som rör själva bloggen hänvisar jag er till 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021 års nuffror. Vill ni läsa ett helt vanligt inlägg kan ni läsa om när I och jag badade i Nordsjön (fast inte den Nordsjön). Föredrar ni en Wikipediaartikel om mitt favoritskiljetecken klickar ni här. Avsluta med fyrkant.

Tack.

2 reaktioner på ”Sjöstatistik 2017. Tillägnad Margot.

  1. Pingback: Fisklösen, en del av andra versen | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s