Med Gustav Vasa och hov till Gåstjärnarna

Vilken person lär man känna bäst? Den som man umgås med en timme om dagen i 24 dagar eller den som man umgås med 24 timmar under ett enda dygn? På mitt tidigare sommarjobb på kollo garderade man sig och lät för säkerhets skull de anställda jobba tillsammans dygnet runt i tre veckor.

Jag tror att det kommer fram andra sidor hos människor då. Sådana som egentligen inte var tänkta att se dagens ljus utanför hemmets fyra väggar. Som att man klär ut sig till Gustav Vasa för en roll i en aktivitet en junieftermiddag, fastnar för det och sedan vägrar klä ut sig till något annat under återstående två veckor. Eller arbetar hårt för att pränta in lustiga smeknamn på sin arbetskamrat som bygger på en missuppfattning vid ett enda tillfälle. Eller att man på grund av sömnbrist inte alls har förmåga att uppskatta något av ovanstående. Dessa tre människor, varav en var jag, skulle alltså åka på badtur med övernattning en fin septemberhelg på den tiden corona var en öl eller möjligen en krans runt solen som syntes vid solförmörkelser. Det kändes tryggt. Det skulle mycket till för att det skulle ske några interpersonella överraskningar.

Dagens platser av intresse. Karta från Lantmäteriet.

Däremot kunde vi ändå överraska personer utanför kollokretsen. H:s granne såg vår packning och undrade om vi skulle vara borta en vecka. Jag känner så här, att man behöver inte bli en barbar bara för att man ska ut i skogen, utan man kan visst unna sig att bringa en del bekvämligheter. Som ved, ifall det inte finns. Och täcke, för det är skönare än sovsäck. Och kudde, för annars blir jag stel i nacken.

Frågan om ved hade jag väl inte behövt oroa mig för. Vi utgick från pärlan bland raststugor i Finnmarken, den vid Skifsen (nedersta cirkeln på kartan ovan). Där fanns ved nog att värma upp hela den närbelägna sjön om så skulle önskas. Vid stugans furuköksbord drog jag upp riktlinjerna och sammanfattade vad som stod framför oss: Två sjöar och tio kilometer vandring där större delen var längs Skifsenleden. Bara tio kilometer, tyckte C, då kanske vi kan ta en liten utflykt till när vi kommit tillbaka och ätit middag? Jag höll artigt med, som om jag inte alls hade beräknat tidsåtgången i detalj. Är det kul att göra så, tänker ni nu. Tar inte det bort en del av glädjen och spontaniteten att minutiöst planera en badtur? Jag har till och med pratat i radio om varför det – för mig – är tvärtom. Och dessutom händer det ju att verkligheten inte alls vill bete sig på ett sätt så att mitt tidsschema håller. Det var till exempel så vi upptäckte Skifsenstugan.

Hur som helst, tre glada vandrare satte av längs leden norrut i septembersolen. Det var tretton grader och beroende på kynne och lynne kunde man välja att kalla det en särdeles fin förhöstdag eller en särdeles fin sensommardag. Vi plåtade myrstackar i granskogen på Blåkullen (Blåkuul på den lokala dialekten) och åt odon som växte längs spången över Pojsamossen.

C tittar på myrstack.
H i motljus efter att ha korsat Pojsamossen.

Sedan började den här turens brott mot planeringen. Där leden korsade en grusväg fortsatte den inte längre på andra sidan. Eller, den gjorde det, men hundra meter längre österut. Där den skulle ha gått enligt kartan återfanns en sank öppning mellan träden som en gång i tiden skulle kunna ha varit en vandringsled. Nå, vi tog den betydligt finare en bit österut.

Vi skulle grilla vid vindskyddet på kartan någon kilometer och några höjdmeter längre upp på Rameksbergets västsluttning. Hur vi än gick och hur vi än spanade vid sidan av stigen (vindskydd kan gömma sig, har jag lärt mig, vilket också går att läsa om i inlägget om hur I och jag hittade Skifsen). När vi passerade en bäck som definitivt skulle ligga långt norr om vindskyddet förstod vi att det vi gick på var en ny sträckning av leden och att det längs den inte fanns något vindskydd. Terrängen bjöd heller inte på eldstadsmaterial, och vi var dessutom alltför hungriga för att vänta på en eld. Så, lunchen bestod av kall, finsk korv. H såg det från den ljusa sidan och konstaterade att det var tur att han inte tagit med råkorv. C och jag höll med. H smuttade förnöjt på ett portvin som han med jämna mellanrum plockade fram ur bagaget.

Höst i finnmark.

Sedan började den delen av vandringen som jag gillar att tänka på som min version av när Moses ledde sitt folk genom öknen. Fast istället för öken var det snårskog, istället för en stav skred jag fram med min flytbräda och använde den för att mota bort slyn, och istället för fyrtio år tog det kanske tio minuter innan vi åter fann oss på en väg värd namnet. Ni förstår, för att komma till dagens tjärnar behövde vi ta av från stigen och gena genom skogen. Det är dock svårt att utifrån karta och flygfoton få sig en korrekt uppfattning om skogens beskaffenhet avseende sådana parametrar som genomtränglighet, vilket jag försökte förklara, men C uttryckte ändå visst missnöje med vägvalet.

Här var det trångt.

Sedan gick allt som planerat, förutom att C för ett ögonblick fick för sig att H siktade på henne med ett jaktgevär när han i själva verket filmade vårt avancemang över myren öster om Gåstjärnarna med mobilen. Jag som psykolog hade mängder med följdfrågor till C.

Myrmark i Finnmarken.

Gåstjärnarna i närheten av Skifsen ska inte blandas ihop med Gåstjärnarna/Gåltjärnarna mellan Norsån och Västansjö. Dagens Gåstjärnar är inga ädelfisksjöar och har inga faciliteter i närheten. Det närmaste civilisationstecknet är ett fyrhjulingsspår som går mellan dem och som vi följde. Båda sjöarna är vackra med den norra mer inbäddad i skog med lövträdsinslag medan den södra ligger mer myröppet. H tog sig an den norra genom att hoppa i från gungflykanten utan att veta vad som väntade honom. Jag tog det lugnare och använde surfbrädan – mycket smidigt. Båda av oss kom upp. Vattnet var tolvgradigt, men solen värmde. Vid den södra tjärnen fick jag bada ensam medan H fick C att smaka portvinet. Gott så.

Norra tjärnen.
Södra tjärnen. Foto: C

När vi kom tillbaka till Skifsenstugan kunde C konstatera det jag redan vetat, att vi inte skulle hinna med några mer aktiviteter under dagen om vi också skulle hinna äta middag. Och det skulle vi ju. Kock H stekte egna tortillabröd på kaminen, C stekte kyckling över öppen eld nere vid sjön och jag antar att jag verkade upptagen med något även jag. Jag minns inte så noga. Middagen en mörk septemberkväll i en liten stuga ute i skogen satt fint, så mycket minns jag. Det var däremot – kudde och täcke till trots – lite svårt att sova för två tredjedelar av oss, ty kaminen hade värmt upp stugan ganska rejält i och med att vi kokade te framemot strax före läggdags. Skifsen besöker vi igen, utrustade med packning till tänderna, men Gåstjärnarna får vara i fred framöver.

Portvinspaus i Finnmarken.
Skifsenstugan.
Foto: C.

Gåstjärnarna

Datum: 2018-09-22
Löpnummer: 90, 91
Höjd över havet: 307, 306 m

Väder: 13 grader, halvklart
Vattentemperatur: 12 grader
Botten: okänd (-)
Vatten : u.a. (3)
Strand: hållfast myr (3)
Placering: 4 km söder om Fredriksberg (2)
Tillgänglighet: 200-500 meter till närmaste väg, men fyrhjulingsspår mellan tjärnarna underlättade (2)
Omgivning: folktom skog (4)
Utsikt: kuperad skog (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

4 reaktioner på ”Med Gustav Vasa och hov till Gåstjärnarna

  1. Pingback: Marsbad 2021: Nedre Hedtjärn | 581 sjöar

  2. Pingback: Oktober i Norra Pungtjärn | 581 sjöar

  3. Pingback: Furubergs-Mosstjärn och en bok med posten | 581 sjöar

  4. Pingback: Bloggstatistik 2021 | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s