Marsbad 2021: Nedre Hedtjärn

”Vi kan gå tillbaka samma väg vi kom. Går vi åt andra hållet får vi se nåt nytt men det blir å andra sidan ungefär en mil längre. Ni får välja ni som är lite äldre.”

Fem års psykologistudier och nio års praktiserande av dem har lärt mig så pass mycket om människor att jag i vissa, enskilda fall kan vara ganska säker på att få som jag vill fastän det utåt sett ser ut som att jag lämnar över valet till någon annan. Så var fallet denna tidiga, soliga marsdag när D2, som gjorde badtursdebut för att se och lära, H och jag sammanstrålade vid Övre Hedtjärn längs riksväg 66 norr om Nyhammar i Ludvika kommuns norra del. Att H är stark som en oxe och D2 springer långt, långt på elitnivå står sig slätt mot det faktum att de är födda på 70-talet medan jag är en ung 80-talist. Men vi backar bandet och tittar på dagens badtur:

Bad vid stjärnan, start och mål vid tjärnen nordväst om den, vandring motsols! Karta från Lantmäteriet.

Tidiga mars i Ludvika betyder fortfarande allt som oftast helt frusna sjöar och snö i terrängen så det räcker och blir över. Just i år var det nästan barmark, så förrädiska skogsvägar töade fram och lockade oss att köra in på dem. Nej nej, här följer vi Planen, tänkte jag. Köra fast har jag gjort tillräckligt. Hur togs Planen för dagen fram? Vi sökte ett område med mer än en sjö med hyggligt stort inlopp/utlopp, för att öka chanserna att åtminstone en av dem skulle vara isfri inne vid land. Sjöarna behövde ligga i närheten av ett ställe där bilen kunde parkeras utan att risk fanns för fastkörning, vilket i praktiken betydde i direkt anslutning till en asfalterad väg.

Barmark i skogen 3 mars. Får vi mer av det i framtiden?

Sånt underlättar faktiskt planeringen. För istället för 460 sjöar att välja och vraka bland blir det plötsligt betydligt mer överskådligt och hanterbart. Vid Grangärde fiskes flaggskepp Övre Hedtjärn parkerade vi våra farkoster, inventerade faciliteterna inför kvällsgrillningen, och satte av söderut. Övre Hedtjärn själv låg helt och hållet istäckt, så där skulle det inte bli något bad idag. Efter att ha gått över den fina tallheden norr/öster om tjärnen kunde vi sluta oss till att även Sottjärn låg frusen. Lika bra, frusen var jag också. Vi vandrade vidare. I skogen låg skaren kvar på sina håll och höll ibland för våra fötter. Jag vandrade i gympaskor och uppskattade när den inte brast under min tyngd.

Ibland var gränsen tydlig mellan barmark och skare. Här i skarven gjorde H sin vinter/vår-dans.

När vi närmade oss nästa tjärn hörde vi på håll ett lovande porlande. Rinnande vatten som hörs kan ju betyda öppet vatten i sjön det porlar ut i. Och visst, mellan tallarna låg Nedre Hedtjärn vit till större delen, men just när utloppet från sin övre namne nådde den fanns en tunga med öppet vatten. Här skulle badas!

På väg i. Foto: D2.

Badstället låg i sol. H vadade ut i bäcken och hade problem med att fötterna sögs fast i botten. Det är lustigt med vinterbad, hade det varit isfritt hade vi aldrig valt ett så dyigt ställe att bada på. Men medan kylan i vattnet känns väldigt akut när man står i det i mars är den uppvirvlande dyn betydligt mer sekundär vid samma tillfälle, så då funkar även gyttjiga bäckmynningar för bad.

Själv gick jag ut på iskanten efter att först medelst yxa försäkrat mig om att den skulle hålla. Visserligen var det bara en halvmeter djupt under isen och visserligen skulle jag ändå i vattnet, men det skulle ske på mina villkor. Jag fick som jag ville och blev ett med det bitande vattnet. D2 förevigade det hela och just den här bilden, som jag tidigare lagt på Instagram, tycker jag fångar tillfället väl.

Bad 1 var klart! Vi fortsatte söderut och nådde snart den vackra och långsträckta Frötjärn. Skulle även den bli bebadad? Vi hade sett öppet vatten från vägen när vi passerade Frötjärn i bilarna, så tanken var att fortsätta tills vi kom dit. Redan vid de övre dammluckorna hittade vi dock öppet vatten så det räckte. Men … ett par meter från det möjliga iklivningsstället fanns en strömvirvel som sög ner vattnet, och det som hamnade i det, och spottade ut det i en kaskad på andra sidan dammluckan. Nej tack, sa jag. Av någon anledning imponerade min återhållsamhet på D2, som lovade att komponera en piratvisa till min ära.

För min del sparade jag gärna Frötjärn till en varmare årstid. Och sedan dess har jag på kartan upptäckt åtminstone två lovande badställen i Frötjärn med lite mindre spänning. En sandbank vars intilliggande ö/halvö vi faktiskt var ut på samt en udde med suggestiv form.

I det gamla hammarområdet söder om dammluckorna, där Frötjärn bytt namn till Stenbergstjärn, tog vi lunch. Vi hade först gått ytterligare en bit söderut och övervägt en brygga i solen, men bryggan visade sig höra till ett sommarhus så vi valde bort det. Jag kan ju tycka att om man bygger en brygga vid en sjötomt istället för på en strandtomt får man finna sig i att folk använder den när ingen är där, men å andra sidan hade jag, om jag haft en stuga med sjötomt, också anlagt en brygga och inte velat att någon använde den när jag inte var där. I vilket fall hittade vi en plats i solen och åt D2:s tomatsoppa som han fött upp själv. Den var god.

Lunchljus.

Vi hade badat och lunchat. Sen då? Jo, nu kom vi till min psykologiska list (som jag är fullt medveten om att vissa, kanske till och med många, besitter även utan formell utbildning i ämnet): Vi kunde välja mellan att gå tillbaka samma sträcka, vilket alltid är tråkigt, eller så kunde vi gå längs gamla banvallen Nyhammar-Björbo (fast inte hela sträckan då) och se något nytt. Jag visste vad jag föredrog, men jag ville inte få mitt sällskap att känna sig överkört, så med mina superkrafter från ingressen lät jag dem komma fram till vad jag själv också ville.

På vägen passerade vi något så ovanligt som ett offerkast som varit i oavbrutet bruk sedan hundra år tillbaka. Ett offerkast är en hög av sten eller – som i det här fallet – ris, påbyggd av förbipasserande till minne av något hemskt som hänt vid platsen. I det här fallet rörde det den 22-årige Elin Viklund, som 1915 hittades mördad just här. Obduktionen visade dessutom att kvinnan var gravid. Ingen dömdes någonsin för mordet. Vi placerade varsin grankvist på kastet och vandrade vidare.

Turen gick uppför Stenberget, och trots att den fina barrskogen gjorde att solen inte längre nådde fram till oss blev vi varma. Detta kompenserade något av att vi fick gina en halv kilometer över stiglöst och skartäckt fd hygge, vars snö vid särskilt utvalda steg gav vika för vår vikt och trängde in i skorna. Jag befarade att H skulle dra en missnöjd parallell över att jag åter dragit ut honom i slyn, men han var upptagen i telefon med sin snickare och styrde när han lagt på in samtalet på vilket sinne man helst skulle göra sig av med om man var tvungen.

När vi väl kom upp på den före detta banvallen hittade vi i diket resterna av en slaktad älg. Där och då var vi nog alla tre överens om att vi skulle offra luktsinnet, för den luktade inte gott alls. Jag hade nog önskat att den hade dumpats lite längre bort från vägen, som inte är helt otrafikerad ändå – pilgrimsled till Nidarosdomen i Trondheim som den ändå är (faktiskt). Men det är okej att dumpa älgkadaver lite var som, har jag stämt av med F2, som är jägare och som jag därför ställer till svars för allt jaktrelaterat jag stöter på i skogarna. Nåja, inget tvingade oss att stanna kvar och lukta så vi fortsatte raskt norrut på den isiga banvallen.

Raskandet tog paus för kaffeintag i solnedgången vid Flogen, som är en tillräckligt stillastående del av Malingsån för att jag ska räkna den som en sjö. Vid det här laget befann vi oss i jämnhöjd med vårt utgångsläge, blott 800 meter från bilarna, men eftersom Flogen inte skulle gå att korsa säkert höll jag tyst om det och att vi hade 4 km kvar.

Till sist hade vi halkat färdigt i skogen och stod nu på riksväg 66 beredda att gå söderut. Nu hade det blivit mörkt. Det är ett problem när man går längs en riksväg i mars. Med reflexer utfällda och mobillamporna tända bevittnade vi vitt skilda strategier från de mötande och ifatthinnande bilisterna. Vissa saktade ner nästan till gångfart (tack!), andra körde på som om de ljusa, svängande punkterna i mörkret var hägringar, nordliga albinoeldflugor eller både och. Fötterna i mina fem år gamla gympaskor började göra ont. Stegräknaren slog om till 27 000 steg innan vi var framme vid Övre Hedtjärn och dess grillplats nere vid isen. Här bjöd H på chili sin carne i tortillas vilket hade avsedd effekt vid lägerelden. 13-14 km vandring i marsskogarna var slut och vi åkte nöjda hem. Nästa gång ska jag få D2 att kallbada.

Ungefär så här mörkt var det.
Fikapaus vid Nedre Hedtjärn.

Nedre Hedtjärn

Datum: 2021-03-03
Löpnummer: 127
Område: Nyhammar

Väder: 4 grader, soligt
Vattentemperatur: 3 grader
Botten: dy, men inte jättedjup (2)
Vatten : u.a. (3)
Strand: hållfast myr udde som stack upp i snön (3)
Placering: 5 km norr om Nyhammar (3)
Tillgänglighet: 80 meter terräng från skogsväg (4)
Omgivning: glest bebyggd skog, riksväg (3)
Utsikt: fin stuga på andra sidan sjön (4)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja
Återvända: nej

4 reaktioner på ”Marsbad 2021: Nedre Hedtjärn

  1. Pingback: Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen | 581 sjöar

  2. Pingback: Oktober i Norra Pungtjärn | 581 sjöar

  3. Pingback: Västra Hedtjärn, bildskön och förbisedd | 581 sjöar

  4. Pingback: Bloggstatistik 2021 | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s