Swimrun 581:2021 Nottjärn

Härommånaden provade jag ett nytt drag och genomförde tillsammans med I mitt badprojekts första swimrun: några kilometers löpning med bad i två sjöar längs vägen och två vid målet. Det fungerade alldeles utmärkt och kan säkert följas av liknande tilltag i framtiden.

Men innan vi kom så långt hämtade jag min handduk som jag hade tappat under april månads badtur. Det föll sig nämligen som så, att jag när jag rekognoserade näset mellan Botensjöarna i närheten av Sunnansjö måste ha fastnat i vegetationen med ryggsäcken, där handduken käckt hängde på tork efter väl uträttat förvärv tidigare under dagen. Att den saknades märkte jag inte förrän jag kom hem, eftersom den delen av baddagen var just en rekognoseringstur och inga bad utfördes.

Handduken i fråga är av mikrofiber vilket är ytterligare en av anledningarna till att jag inte ville låta den ligga kvar och inte brytas ner där ute i skogen. De andra anledningarna var att det a) är en bra handduk och b) en handduk som jag tog när vi städade ur farmor och farfars hus när de inte längre behövde så jordliga saker som handdukar.

Knutsbergsbadet nämns först längre ner i texten, men det här var här jag ville ha en bild.

Men vi är inte där än heller i berättelsen. Klockan var bara ungefär 8.30 på morgonen, och jag svängde jag förbi hos mina föräldrar och hämtade ved till eventuell lägereld senare under dagen. Vid vedupphämtandet sög jag på en tepåse – vilket händer ibland – något som föranledde Fader B att berätta om att ovan nämnda farfar, när han just kommit hem från lumpen och ännu inte blivit välavlönad gruvarbetare, brukade använda samma tepåse tre dagar i rad. ”Det smakar varmt i alla fall”, sa farfar. Och utifrån det kändes det ju ännu mer relevant att hämta hans handduk.

Uppskattar man automatiskt att ha det gott ställt om man någon gång haft det fattigt? Inte nödvändigtvis. Jag tror uppskattning och tacksamhet är färdigheter man kan öva upp. Farmor var bra på det. Hon konstaterade ofta att så gott ställt som de hade det som pensionärer hade de aldrig haft det tidigare. (Stämde det rent monetärt? Inte omöjligt. Tillhör man ett pensionssystem som beräknar pensionen på de 25 bästa inkomståren – i sig möjliggjort av att medellivslängden när systemet utformades var lägre än pensionsåldern – är vad som helst möjligt.)

Nåja, jag tog en uppvärmningstur ut på näset mellan Botensjöarna, snörde av mig skorna och vadade ut på den lilla halvön som så här i vårtider nästan var en ö, såg mig omkring, hittade ingen handduk, vadade tillbaka, snörde på mig skorna och hittade tygstycket nästan direkt efter det. Handduken hade krupit in under en död gran vilket jag tyckte var lite väl melodramatiskt, men har man legat sex veckor ute i skogen får man väl vara lite sur. Och det var den, alldeles genomvåt. Jag vred ur den, tog den i handen och sprang tillbaka. En handduk återrikare och 2,5 km uppvärmning avklarad.

Sur och ensam handduk under gran.

Så! Nu börjar vi närma oss swimrunnet. I och jag sammanstrålade vid Knutsbergsbadet (ser ni, där kom det) vid Stora Nittens sydstrand. Vi åt frukt och jag presenterade hur jag hade tänkt mig dagen varpå vi åkte till utgångspunkten. Så här skulle denna historiska swimrun gå till:

Papperskarta idag? Jajamän. Den här kartan har hängt med sedan sjö 1 och behöver ha lite uppmärksamhet ibland. Att sträckan söderut här ser ut att gå rakt genom skogen, och inte på en nyanlagd timmerväg, må vara hänt.

Vi satte av rakt uppför, kändes det som. Det var varmt och grovstenigt, så fort gick det inte. Vägen var relativt nyanlagd pga avverkning, vilket återigen visade sitt tveeggade svärd när vi kom upp en bit. Ja, det fanns ett fult hygge där. Ja, det fanns också en strålande utsikt som inte hade funnits om det inte vore för hygget. Eftersom vi sprang blev det inga bilder tagna, men tänk er grönande skog och blånande berg så kommer ni nära.

Riktigt så här såg det inte ut, för den bilden är tagen i oktober och från Stora Kullerberget, men nästan.

Sen bar det iväg nerför igen, och snart var vi framme vid första sjön. Nottjärn är inte bara namnet på en av de små tjärnarna inom Ludvika stad utan även tjärnen som ligger längs vägen till finnmarksbyn Rifallet, där farmors morfar byggde skolhuset som nyss såldes för 50 % över utgångspriset. Mina minnen från Rifallet begränsar sig till när jag följde med mina föräldrar som liten runt finnmarken och satte upp affischer för framträdanden i samband med Dan Andersson-veckan – vilket fortfarande händer ibland. Mina minnen från Nottjärn, sisådär trettio år nyare som de är, är tydligare och innefattar duggregn, myrmark, ganska grunt och ganska dyigt vatten men inte så mycket mer. Så blir det när jag motionerar, inlagringen i långtidsminnet försämras under tiden motionen pågår.

Nottjärn vid Rifallet, Grangärde finnmark, Ludvika kommun.

Vi torkade av oss dyn (i mitt fall med en annan handduk än den tidigare nämnda, för den hängde på tork vid bilen), klädde på oss och sprang vidare, denna gång utan risk för nya handdukstapp då handduken åkte i och inte utanpå väskan. Tur det, för hade jag tappat reservhandduken hade jag inte alls haft samma backstory att berätta om när jag återhämtade den.

Rosling vid Nottjärn.

Nottjärn

Datum: 2021-05-22
Löpnummer: 131
Område: Rifallet

Väder: 12 grader, mulet, duggregn
Vattentemperatur: 14,5 grader
Höjd över havet: 284 meter
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Strand: gungfly (2)
Placering: mellan Nittkvarn och Abborrberg (3)
Tillgänglighet: Till just vårt badställe 100 meter sank tallskog (2)
Utsikt: lätt kuperad skog och myrmark (3)
Omgivningar: Fin finnmarksby i form av Rifallet, sjörikt landskap (4)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej