Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det nämligen att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.

En mynttelefon liknande den i Ludvika Lasaretts entré. Foto: Holger.Ellgaard (beskuret). Licens.

Några år senare befinner vi oss i en annan entré, nämligen C-husets på Högbergsskolan. Där fanns i skiftet 90-tal/00-tal en läskautomat som försålde 33 cl förburkad sockerlösning à 10 kr (vilket motsvarar 13:75 i 2021 års penningvärde mätt med konsumentprisindex). Dyrt för gymnasieungdomar vars studiebidrag om 850 kronor skulle räcka till en grafräknare som kostade 795 kr. Men det fanns ett alternativ! Om man tryckte på två knappar exakt samtidigt trillade två läsk ner i varuutkastet. Vad maskinen och vi tyckte var exakt samtidigt var ju inte alltid samma sak, men tricket lyckades åtminstone vart fjärde gång. 

Dyr miniräknare, men den fungerar i och för sig fortfarande tjugotre år senare. Foto. Licens.

Själv har jag inte kunnat bidra till mänskligheten med påkommandet av liknande tricks. Det närmaste vi kommer är följande historia, som utspelar sig under första halvan av oktober 2010:

Jag var vid det här laget fortfarande snål student – om än med något högre studiebidrag. Femtioöringen hade just upphört som giltigt betalningsmedel, men jag var väldigt bra på att skjuta upp saker. Följaktligen hade jag en icke oansenlig samling mynt hemma som nu inte längre gick att använda. Eller? En folktom eftermiddag under utbildningen gick jag förbi kaffeautomaten på Blåsenhus i Uppsala. Blicken fastnade på texten ovanför myntinkastet. Femtioöringar, enkronor och femkronor var giltiga betalmedel, stod det. Femtioöringar? Fortfarande? Om ni säger det så …

Eftermiddagen därpå kom jag utrustad med tio femtioöringar och matade in dem en efter en. Några trillade igenom, men snart hade jag fått maskinen att acceptera alla tio och jag fick min kopp med tveksamt automatkaffe i tveksam plastmugg. Succé! Lifehack innan ordet var mig känt! Glad i hågen såg jag en utväg för att bli av med de värdelösa mynten och samtidigt kunna sätta lyxkant på tillvaron som student. (Dock inte samma lyxkant som mina storspenderande kursare som köpte kaffe från finmaskinen några meter till vänster, där en större kopp kaffe i pappmugg gick för tio kronor. Den maskinen tog nämligen bara polletter som man köpte i kassan. Fulkaffe fick det bli!) 

Här tänkte jag att vi skulle ha en bild på fulkaffe, men det fanns inga såna gratisbilder på Internetet.

Nästa förmiddag var jag först i den långa kön kaffesugna studenter. I handen vilade de kopparfärgade små mynten, redo att skapa magi. Ett efter ett matade jag in dem, men nästan alla rann rakt igenom. Stressigt! Nå, ingen återvändo nu, några hade ju landat rätt. Jag tog upp dem allt eftersom de trillade ner i returskålen och fortsatte. Tills ett fastnade. Jag tryckte på knappen för myntretur. Inget hände. Jag bankade diskret, i den mån en sådan handling går att göra diskret, på sidan av automaten. Inget hände. Jag stoppade i ett till mynt i hopp om att det skulle knuffa ner det andra. Det fastnade förstås också. Hoppsan. “Det är fel på maskinen”, sa jag, undvek att se på den ringlande kön bakom mig och avlägsnade mig snabbt från cafeterian. Där slutade mitt försök till lifehack. Återstoden av min samling femtioöringar blev liggande kvar hemma.

Nu tar vi oss till sjöarna istället. Kartor från Lantmäteriet.

En liknande snopenhet uppstod dryga tio år senare i Ludvikas stora skogar. Nu var jag inte längre snål och fattig student (bara snål, men det hör inte hit). Från Fisklösen var vandringen kort till nästa sjö, som skulle bli Östra Hedtjärn. Så kort att vi inte ens kände oss nödgade att byta om utan stövlade igenom den glesa tallskogen i badkläder och handduk, alltmedan duggregnet fuktade hela världen. När skogen öppnade upp sig var det mot en vacker vy. En stor tjärn med en liten ö i mitten. I bakgrunden en skogskuliss på berget som Stora Låsen ligger på andra sidan. Med någorlunda hållfast gungfly var det ett riktigt finbad som stod på tur. Lika fint som automatkaffet var fult.

Bildskön sjö.

Eftersom det var ett så fint ställe ambitiösade jag mig och simmade de fyrtio meterna ut till ön. Tog mig upp på samma sorts gungfly som jag klivit i ifrån. Några snabba steg i foppatofflorna och jag stod uppe på den högsta punkten på ön, vände mig om och … såg viken där jag badade för tre år sedan. Östra Hedtjärn visade sig nämligen vara Västra Hedtjärn.

Öster blev väster.

Västra och Östra Hedtjärn är två sjöar som som närmast ligger 65 meter från varandra. Den västra ligger något närmare Fisklösen som vi kom ifrån, och det var den vi hade hittat fram till. Det var femtioöringar-som-fastnar-i-kaffeautomats-snopet och ställde till lite grann i planeringen. Jag hade räknat med att det här skulle vara sista badet fram till kvällen, men nu skulle vi behöva leta reda på Östra Hedtjärn och bebada även den. Det krävde energipåfyllning. Jag frös ute på ön i duggregnet, och först skulle det ju simmas tillbaka. 

Den här gången tog jag den allra närmsta vägen och fick därför nöjet att springa sextiotalet meter på gungflyn för att ta mig tillbaka till handduk och termometer, som visade 21,5 grader. Det är kul att springa på gungfly! Fler människor borde få chansen att göra det. Fler människor som har chansen borde ta den. 

I mitt fall sprang jag bort snopenheten och vid en gammal eldstad slog vi oss ner och åt energirikt mellanmål. Nötter och torkad frukt och, framförallt, W:s hemtillverkade choklad. Jag visste inte ens att man kan göra egen choklad. Den till sist korrekt identifierade Västra Hedtjärns nordvästra ände är ett bra ställe att äta hemgjord choklad på.

Östra Hedtjärn har en helt annan karaktär än Västra med tät, nästan slyaktig skog på dess sydvästsida. Dess svarta vatten avvattnar tjärnen genom en förhållandevis bred bäck som på ett ställe är uppdämd av bävrar. På samma plats har en mycket lokal skogsbrand ägt rum i närtid: Brandytan verkar som störst ha varit 10×10 meter och var fascinerande nog centrerad runt bäcken som binder ihop de två Hedtjärnarna. Östra tjärnen var svåråtkomlig, med grunt, dyigt vatten på den sida vi nådde först. Där sjön delas i två av ett smalt sund tog vi oss över och hittade till sist en plats med djupt vatten utanför myrkanten. Och solen kom fram! Fort av med kläderna, på med badbyxorna och i innan den försvann igen. 

Dagens enda solbad var välbehövligt. Det gav energi till den bitvis mycket blöta och snåriga vägen vi tog tillbaka, där jag käckt visade vägen uppför Isberget som innebar en kilometer och hundra höjdmeter stiglös terräng. Det var skönt att komma ut på skogsvägen efter det, men då var det mesta i klädväg blött.

Kvällen och natten fortsatte i det tecknet. Knotten gjorde oss och regnet sällskap till halloumigrillningen vid Stora Låsen och förtog det mesta av välbehag. För min del blev inte natten särskilt mycket behagligare, för knotten tog sig på något sätt in i tältet och därefter in i näsa och mun, där jag låg i min sovsäck. Ögon och öron hade jag täppt för, så de klarade sig, men att ligga helt inbyltad i en sovsäck med två av fem sinnen avstängda samtidigt som små insekter försöker invadera dig där de kommer åt är en inte helt genombehaglig upplevelse. Natten kändes följaktligen ganska lång.

Dagen därpå blev T historisk genom att som förste medbadare bada i fler sjöar än jag under en tur, när hon började dagen med ett dopp i Stora Låsen. Eftersom knotten glatt stannat kvar även när det ljusnat lät jag lite glatt bli. Vi packade ihop och stannade inte för frukost förrän vi nådde civiliserade trakter igen i form av Lekombergs utkikspunkt. Efter den här turen kände jag att jag ville visa upp att Ludvika kunde vara både insektsfritt och vackert, samtidigt och på samma plats. Det uppdraget lyckades Lekomberg bra med. Så dags in på turen hade min telefon laddat ur så ingen bild därifrån, men tänk er utsikt högt ovanifrån över en stor bergslagssjö med sommarmorgonsljus som skiner över vikar, uddar och en stor ö i mitten så kommer ni nära.

Östra Hedtjärn, Säfsens finnmark.

Östra Hedtjärn

Datum: 2021-07-05
Löpnummer: 137
Område: Midnattshöjden

Väder: 21 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21,5 grader
Höjd över havet: 311 meter
Botten: okänd (-)
Vatten: svart (3)
Strand: gungfly (2)
Placering: nordost om Fredriksberg, nära Styggens stuga (2)
Tillgänglighet: Till just vårt badställe flera hundra meter ogallrad ungskog, tvärs över ett sankmarksområde vid sjöns sydöstra midja (1)
Utsikt: mest ogallrad ungskog (2)
Omgivningar: fin, varierad, lite kullig skog (3)
Faciliteter: igenvuxen eldstad
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Länkar till andra Hedtjärnar:
Hedtjärn mellan Ulriksberg och Skattlösberg
Lilla Hedtjärn mellan Ulriksberg och Skattlösbeg
Nedre Hedtjärn norr om Nyhammar

2 reaktioner på ”Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

  1. Pingback: Kristi himmelsfärdbad 2019: Kalven, men inte med badare som på grönbete | 581 sjöar

  2. Pingback: Västra Hedtjärn, bildskön och förbisedd | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s