Lilla Ursen, Pajso och en varm vissångare

Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.

Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.

Arbetsplats utan luftkonditionering. Luossastugan, Skattlösberg.

Så idag var det alltså påfrestande. Jag satt i skuggan vid loftboden efter dagens andra guidning och insåg en bit ner i lunchtekoppen att jag behövde svalka om jag skulle fixa eftermiddagsguidningen också. Mer var fanns den? Efter ett tag slog det mig. Jag skulle hämta vatten ur brunnen. Även om vattnet inte var tjänligt att dricka skulle jag ändå kunna sitta med fötterna i en välfylld hink med kallt källvatten. Om brunnen bara inte var så långt borta. Om det bara inte var så varmt. Om det ändå hade varit skugga på vägen till brunnen.

Så stod jag plötsligt ändå på trädäcket runt källan. Huvudet bultade och svetten rann, och den som är lagd åt det hållet hade säkert kunnat oroa sig över att jag inte mindes hur jag tog mig dit. Jag tog av hinken som hängde upp och ner på brunnslocket, lyfte av locket … och kunde konstatera att brunnen sinat. Sedan Skattlösbergs bygdegille började hålla sig med guide på plats 1976 har jag aldrig hört talas om att det skulle ha hänt. Nu stod jag där och kunde inte riktigt se det fantastiska i att jag skulle vara den förste guide som fick uppleva en sådan sak.

Ack ja.

Torr finnmark.

När arbetsdagen väl hade tagit slut begav mig längs den kuperade vandringen à 800 meter ej bilväg ner, upp, ner och upp, upp, upp till parkeringen och satte mig själv i bilen på jakt efter ett bad eller två. Med nyfunnen kraft från luftkonditioneringen styrde jag västerut, förbi Stora Sandsjön på den gamla flygrakan, och sedan in på en väg som snarare var en sandväg än en grusväg. Jag vågade inte köra så långt som jag hade tänkt, för den åldrade Toyotan gled i sidled på underlaget och jag hade kört fast med den tillräckligt många gånger tidigare. Sista biten gick jag till fots i kvällsvärmen som nu sjunkit till utflyktsbehagliga 25 grader. Men vart skulle jag? Mitt mål var en sällsam plats, där tre åar på en kort sträcka flyter ihop och bildade finnmarkens flod Pajso.

Uppdämda som de är var det inte denna torra sommar särskilt mycket vatten i varken Ursån eller Låsån, men trots det bildade de tillsammans med Storsjöån ett lugnt sel som var spegelblankt och sällsamt när de flutit samman till Pajso:

Nå, riktigt så där såg det ju inte ut, eftersom bilden är upp och ner, men ändå. Jag flöt runt – rättvänd – i 25-gradigt åvatten tills jag blev tillräckligt sval för att ta mig vidare i tankarna. Vad skulle jag mer göra denna lediga kväll? Svaret kom snabbt. Jag ville se mer kvällsbelyst skog, känna lukten av fler solvarma tallar och flyta i fler vattenmassor innan dagen var slut. Jag klev ur Pajso, klädde på mig och följde stigen mot Lilla Ursen.

Det var ju tanken i alla fall. Den stig som jag följde var inte den som lite slarvigt följde Ursån norrut utan den som målmedvetet skulle mynna ut vid Björndalen åt nordost. Det här blev jag medveten om när jag reflekterade över att jag a) aldrig kom fram någon gång och b) hade solen på fel sida om mig. Fram med Google maps, på med gps:en. Jodå, den fina, nästan igenväxta vägen jag gick på skulle ta mig en halv kilometer öster om sjön jag siktade på. Så kunde vi inte ha det. Jag svängde mer eller mindre av rakt västerut och kunde genom relativt oländig skog till sist ta mig fram till Lilla Ursens öststrand. Här blev det riktigt fridfullt. Som jag berättade om i radio häromåret är den mindre av de två Urssjöarna ovanlig i det att så stora sjöar sällan ligger så enskilt, utan hus eller vägar intill sig. Sjön bjöd på en fin, långsamt sluttande grusbotten från den udde jag valde.

Varm sjö.

Så där flöt jag, med blicken mot den klarblåa finnmarkshimlen, i ljummet vatten. Kanske reflekterade jag över Urssjöarnas namn – som på en gammal karta som jag en gång fotograferade på en bygdegård utanför Västerås, skrivs som Lacus Ursus, Björnsjön – kanske njöt jag bara av lugnet. Mest sannolikt försökte jag frammana en känsla av fantastiskhet över hur det på 60°12′ nordlig bredd, 294 meter över havet kunde vara tjugofem grader i både vatten och luft klockan sju på kvällen.

Det var ett bra bad. Ett av de bästa hittills.

Kvällssol.

Lilla Ursen

Datum: 2018-07-15
Löpnummer: 82
Höjd över havet: 294 meter
Område: Hoberg

Väder: 25 grader, sol
Vattentemperatur: 25 grader
Strand: skog (3)
Botten: grus (4)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: obebodd skog (4)
Utsikt: kuperad skog (4)
Tillgänglighet: stig finns ända fram på sina ställen, men just den här udden ligger 500 meter stiglös skog bort (2)
Placering: 5 km norr om Ulriksberg (3)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: ja, till sandbottnen i norr kanske

Mer från samma område: Stora Ursen, Smala Sandsjön

5 reaktioner på ”Lilla Ursen, Pajso och en varm vissångare

  1. Pingback: Sjöstatistik 2018. Shawns luftballong. | 581 sjöar

  2. Pingback: Högsommar vid Olsjön | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s