Gettjärn och ett glömt bad

Jag följer en blogg som heter Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad, för alla borde följa åtminstone en skåning som jobbar inom Dalarnas kollektivtrafik. Lars Grahn delar med sig av betraktelser av vardagen på ett alltid tänkvärt, ibland vemodigt sätt, nästan alltid med en nyfikenhet på mot- och medmänniskor. Ett av mina favoritinlägg berör det allmängiltiga behovet av att ha en egen busstation. Det är det, och den där nyfikenheten på folk som vi med största sannolikhet bara interagerar med en enda gång i livet, som har inspirerat det här inlägget.

Och det trots att jag sällan nyttjar kollektivtrafiken. I vardagen är jag mest cykelburen, och att släpa med fyra barn och en fru samt tillbehör till exempelvis Ludvika över en ledighet görs enklast med bil. Men trots det befann jag mig en gång vid bussterminalen på flygplatsen i Zagreb. Flygplats på kroatiska heter för övrigt zračna luka vilket jag tycker är häftigt. Här skulle jag i vilket fall ta en anslutande buss till Babina Greda nära den bosniska gränsen. Jag närmade mig biljettluckan som påminde om dem på Posten i Marnäs när jag var liten. ”Do you speak English?” frågade jag iklädd min bästa vilsen västerlänning i öst-min. Mannen innanför luckan askade sin cigarett och frågade ”Do you speak Croatian?” vilket jag så här många år senare fortfarande tycker är en fullständigt rimlig motfråga, givet omständigheterna. Jag hade kunnat svara nej utan att ljuga, men jag kunde även svara som jag gjorde, även det utan att ljuga. ”Malo”, svarade jag. ”Učim.” Lite, jag lär mig. Mannen skrattade och besvarade, på engelska, min fråga vart jag skulle.

Poängen här är inte att jag tror att han skulle ha vägrat hjälpa mig om jag sagt att jag inte pratade kroatiska. Nog hade jag fått hjälp ändå. Poängen är att mötet, gemenskapen, blir så mycket bättre om vi bjuder till. Om jag – ung och frisk från ett land i väst – visar ödmjukhet och använder mig av två av de få ord jag dittills hade lärt mig på det lokala språket, trots att ett av orden ännu i många år skulle vara hopplöst att uttala korrekt eftersom ć och č lät helt lika i mina öron (”hur kan du inte höra skillnad på tschö och tschö”? tyckte jag att min dåvarande flickvän nuvarande fru frågade).

Det är också det som gör att jag kommer ihåg ett möte på Zagrebs flygplats för femton år sedan men inte ett bad i Gettjärn för femton månader sedan. Jag har badat i närmare 150 sjöar och vattendrag i Ludvika kommun och jag minns alla tydligt – utom det här. Jag tror att jag har minnen av ett repbad ovan en kvistig botten vid en brant strand, men det kan vara min hjärna som försöker fylla i luckorna.

Det bör ha varit här jag klev i.

Varför är det just detta, det etthundraelfte badet, jag har svårt att minnas? Varför inte det femtonde, femtiosjunde eller hundratrettioförsta? Inom psykologin hittar jag en delförklaring. När vi ska minnas långa sekvenser av någonting, som ord från en lista som läses upp för oss, är det orden i mitten vi har svårast att komma ihåg. Dem i början minns vi, för då har inte hjärnan ännu fått så mycket att göra. Dem i slutet kommer vi ihåg för att inget efteråt har konkurrerat med vår begränsade inlagringskapacitet. Men dem i mitten är det svårare för oss att erinra.

Gettjärn med dess inlopp från Stora Nitten.

Det förklarar ändå inte varför just Gettjärn drabbades och inte sjön alldeles innan, Grantjärn. Kanske var bilderna jag tog vid Grantjärn mer överensstämmande med mina minnesbilder från iklivningsstället. Kanske var jag hungrigare vid Gettjärn, eller disträ av något annat.

Jag är ändå nöjd med att ha tydliga minnesbilder från de andra hundrafemtio. Hur ser det ut när jag är klar? Kommer jag minnas alla (utom Gettjärn)? Det jag tror avgör det är hur tätt inpå jag skriver blogginläggen. Ju snabbare desto bättre ifråga om detaljskärpa. Men med tanke på att jag skriver det här inlägget femton-sexton månader efter badet, och det inte är ett undantag, lär det ju kunna bli si och så med detaljskärpan även framöver.

Starkt spindelnät över minnesbanken.

Av mina anteckningar kan jag ändå sluta mig till den här sammanfattningen av Gettjärn, belägen 57 mil från Skåne och 210 mil från Zagrebs flygplats:

Höstfärger om våren.

Gettjärn
Löpnummer: 111
Höjd över havet: 283 meter
Område: Nittkvarn

Väder: 14 grader, mulet
Vattentemperatur: 14 grader
Strand: sluttande skog med mycket undervegetation (2)
Botten: sten och mindre trädstammar (2)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: en tjärn med en stor ö, en hög ås (4)
Utsikt: den stora högmossen Nittenmossen, skog och berg (4)
Tillgänglighet: 1 km fågelvägen genom ostigad skog (2, på gränsen till 1, men skogen var lättgången)
Placering: 1,5 km norr om Nittkvarn
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: Ja, om det fortsätter att vara den enda sjö som jag inte har ett tydligt minne av kommer jag ju behöva göra någonting åt det.

6 reaktioner på ”Gettjärn och ett glömt bad

  1. Tack för de vänliga orden. Bussterminalen i Zagreb – det vore nåt. 😊 Som sagt – det är bra att vi inspirerar varandra här på jorden. Själv håller jag på att läsa ”Närmare naturen”. Parallellt med att jag tittar på D.W. Griffiths De föräldralösa från 1921. Den är så lång och svulstig att jag hunnit bryta av den med en promenad och lite läsning. Tittar bit för bit…

    Den är i vart fall inte lika vedervärdig som hans ”Nationens födelse”. Man får utstå en del när man ska ta sig igenom 1001 filmer man ska se innan man dör. Har 181 filmer kvar. Fast du har ju fler sjöar… 🙂

    Gilla

    • Oj, 1001 filmer! Hur länge har du hållit på med det för att ha hunnit med 800+? Själv minns jag knappt när jag såg en hel spelfilm senast. Skulle jag sätta mig ner i soffan när barnen väl somnat skulle jag också somna, oavsett om det är en hundra år gammal svulstighet eller något mer lättsmält. 🙂

      Gillad av 1 person

      • Nåja. Jag började 1977. Eller rättare sagt så har jag skrivit upp alla filmer jag sett sen dess. Så när jag fick den där boken för drygt 10 år sedan så kunde jag bocka av rätt många direkt. Sen blir det en och annan då och då. Pö om pö. Ska ju inte dö än på ett tag. Peppar peppar. Svårast är att få tag på äldre filmer lagligt utan att det kostar skjortan. Fast nu har jag hittat en rysk youtubeliknande kanal där det finns en hel del. De har väl andra upphovsrättsregler där. Så man rör sig i en gråzon… Som oftast. 🙂

        Gillad av 1 person

      • Man ska inte underskatta gråzoner, det kan hända mycket spännande i sådana! Jag är imponerad över att du hållit igång en sådan lista i över 40 år. Även så pass små grejer har en tendens att rinna ut i sanden och tappas intresset för efter ett tag hos mig. Tror dock inte det kommer hända med badandet eftersom det är en källa och katalysator till socialt umgänge med personer jag träffar alltför sällan – men å andra sidan, om någon för tio år sedan sagt att jag skulle vara hundrafemtio bad in i ett sånt här projekt 2021 hade jag tyckt att hen varit en särdeles märklig människa. Man vet aldrig vad framtiden för med sig. Typiskt framtiden!

        Gilla

  2. Pingback: Arkitektur vid Holmtjärn | 581 sjöar

  3. Pingback: Pandemibad 6: Södra Sörlingstjärnen | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s