Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts

Gränser? Vad brydde sig skogsfinskan som blickade ut över sin svedjeråg, vajande i den ljumma junifinnmarksvinden för fyra hundra år sedan, om gränser? Skulle de svedja i Dalarna eller Västmanland härnäst? Nås eller Noraskoga socken? Frågan behövde aldrig ställas. Inte spelade det någon roll att sjön som idag kallas Högsjön fördelats på två olika landskap; inte skiljde sig granskogen åt mellan södra och norra sjöändan. Pratade man kanske en annan dialekt vid sydspetsen av det vi kallar Högsjötjärnen än vad man gjorde vid Hyttsjön i andra ändan av det lilla sjösystemet? Nej, för de enda som bodde i trakten var svedjefinskan och hennes familj. Gränserna var inte viktiga.

Nä.

Till vänster svedjeråg vid Kättboåsens fäbod. Foto: B. Till höger Högsjötjärns sydspets.

Så det här är försättsbladet till junis badtur. Den ägde rum i Kamptjärnsbrännans naturreservat. Som ligger exakt 1 600 meter från gränsen till Ludvika kommun. Men jag har ju just förklarat att det inte spelar någon roll.

Kamptjärnsbrännan är ett område där en skogsbrand härjade för hundratjugo år sedan och vars efterföljande skog sedan dess fått vara i fred … förutom den där gången när Stora Enso avverkade en del av reservatet ”ur trafiksäkerhetssynpunkt”, och så den där gången som länsstyrelsen markerade ut leden 2002. Om du hör till dem som tycker det känns tråkigt med naturreservat med hårt slitna skogsstigar – flera meter breda och med rötter blottlagda som ett nervsystem på en anatomisk teater – är det här ett reservat för dig. Okej, länsstyrelsen och några besökare har kanske varit här ett par gånger sedan 2002, men stigen är verkligen inte tydlig och det är ofta lättare att navigera genom att höja blicken till markeringarna på träden. Det finns vägvisare där stigen delar sig, men i övrigt inga informationsskyltar förutom den vid parkeringen (som vi aldrig var till, norrifrån som vi kom). Inga bänkar och bara det nödvändigaste antalet (delvis överväxta) spänger. Jag gillar det. ”Här är en skog, njut av den.” Inte ”Gå hit, ställ dig här, titta på det här och nu får du gå vidare, det är fler som vill titta”. Ett öde reservat i en öde skog.

Kamptjärnsbrännans naturreservat.

Med mig till detta bortglömda område var M, känd från björnfrossan 2019. Då gick vi i 25 graders värme och sol som dock övergick i regn och svåreldad kväll när vi kom fram till lägret. Nu tre år senare fick vi, efter en väderprognosvecka med riktiga plottwister, 24 grader, halvklart och uppehåll hela turen. Svårslagnare än så och vi pratar Armand Duplantis i stavhopp. Det var upplagt för en bra tur. Jag gör en spoiler och avslöjar redan nu att det också blev det.

På väg på bra tur.

Vi utgick från vårt läger en bit norr om reservatet, vid en så smultronställig plats att ni nog får bjuda mig på bortåt en hel flaska Fernet-Branca om jag ska lockas att avslöja dess exakta koordinater. I kommande inlägg får ni hålla till godo med sommarens behagliga bad beskrivna. Till dess njuter vi av vinden i svedjerågen.

Svedjeråg på tork vid Kättboåsens fäbod. Foto: B.

2 reaktioner på ”Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts

  1. Passerade ett antal gamla boplatser från de finska svedjeböndernas tid vid min färd längs norska gränsen från Strömstad och norrut för några år sedan. Utanför de talrika finnmarkslederna hittar man mycket intressant i dessa trakter och man slutar aldrig förvåna sig över hur det var möjligt att överleva på det enkla självhushållet, när vi idag får spatt så fort mobiltäckningen kammar noll.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s