Jag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsaGravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.
581 sjöar 