Från Gravendal till Strömsdal

Gravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.

Dagens rutt var den längsta badturen hittills. 26 500 steg förde oss från Gravendal till bilen öster om Strömsdal, för vidare transport till nattlogin vid Högsjön.
Fortsätt läsa

Högsjöläger

Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:

Fortsätt läsa

Kamptjärn och kampen om tiden

Blixten slår inte ner två gånger i samma naturreservat, eller hur man säger, så i Kamptjärn fick jag bada ensam, trots surfbrädan. Kamptjärn är lite större och lite mindre ombonad än grannen Morfarstjärn, men till sin fördel har den en lång gungflystrand som gör att det är djupare i vattnet vid iklivningsstället. Det är som bekant att föredra, för då riskerar man inte att virvla upp så mycket dy när det skas upp igen. Nackdelen är förstås att gungfly inte alltid upplevs som stabilt och tryggt att gå på.

Fortsätt läsa

Morfarstjärn mitt ute i allting

Jag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.


Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.

Fortsätt läsa

Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts

Gränser? Vad brydde sig skogsfinskan som blickade ut över sin svedjeråg, vajande i den ljumma junifinnmarksvinden för fyra hundra år sedan, om gränser? Skulle de svedja i Dalarna eller Västmanland härnäst? Nås eller Noraskoga socken? Frågan behövde aldrig ställas. Inte spelade det någon roll att sjön som idag kallas Högsjön fördelats på två olika landskap; inte skiljde sig granskogen åt mellan södra och norra sjöändan. Pratade man kanske en annan dialekt vid sydspetsen av det vi kallar Högsjötjärnen än vad man gjorde vid Hyttsjön i andra ändan av det lilla sjösystemet? Nej, för de enda som bodde i trakten var svedjefinskan och hennes familj. Gränserna var inte viktiga.

Nä.

Till vänster svedjeråg vid Kättboåsens fäbod. Foto: B. Till höger Högsjötjärns sydspets.

Så det här är försättsbladet till junis badtur. Den ägde rum i Kamptjärnsbrännans naturreservat. Som ligger exakt 1 600 meter från gränsen till Ludvika kommun. Men jag har ju just förklarat att det inte spelar någon roll.

Fortsätt läsa

Högsommar vid Olsjön

I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.

Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.

Fortsätt läsa

Marnässkolans inringningssignal

Jag hade en så bra plan, men den har inte fallit väl ut. Än. Nu behöver jag hjälp att tänka utanför boxen.

Bakgrunden är som följer: De ska riva Marnässkolan i Ludvika, den slitna utbildningsenhet som jag gick på under låg- och mellanstadiet. Sådant ser jag inte lätt på. Det spelar ingen roll att jag hade ett ganska komplicerat förhållande till skolan i sig, den fanns när jag var liten och följaktligen borde den fortsätta stå där, mörkblått trä och ljusgrått tegel fördelat på elva permanenta moduler och en röd, tillfällig modul som råkade bli permanent. Jag är tillräckligt vuxen för att acceptera att jag inte kan påverka en rivning. Men inte tillräckligt blasé för att släppa det totalt. Kompromissen skulle bli att behålla en viktig del av den, tänkte jag.

Fortsätt läsa

Åter till Laxsjö-Flatnan

Vintern är lång utanför Tuna-Hästberg, den lilla byn på gränsen mellan Ludvika och Borlänge kommun. Trots att det var april efter en vårvarm mars var snövallen otvetydig: ”Nej, du kommer inte över här. Trots att bilen du har den här gången har flera centimeter högre markfrigång än den förra du kom med. Hur gick det med den förresten? Kom ni nånsin loss ur snön du körde fast i eller står den kvar nere vid Mörttjärn?” Jag förklarade att vi så klart hade kommit loss, hur skulle jag annars ha kunnat köra fast med samma bil två gånger efter det? Med det sagt lastade vi ryggsäckar, ved och badkläder på pulkor och började gå.

Det var dags att stänga till en mer än sex månader lång ludvikabadlucka, och jag vände mig till ett vägnära sjösystem och två kallbadande kumpaner i C och H, kända från djungeln på Rameksbergets sluttning. Tack vare snömängden fick det bli ett återbad i Laxsjö-Flatnan. Det är ju inte så dumt. En stor bäck från Hästbergs-Flatnan ser till att det är isfritt en bra bit ut i sjön. Bäcken i sig var också badbar på båda sidor vägtrumman, vattnet var två grader varmt och allt var frid och fröjd.

Frid och fröjd vid Laxsjö-Flatnan.
Vi gick en sväng efter tunnbrödrullelunchen. På sina håll låg snön tredecimetertjock på skogsvägen.
Bredvid vägen, intill ett gruvhål, stod andra halvan av en Bubbla, en s k -bla.

Laxsjö-Flatnan och dess östra tillrinnande bäck från Hästbergs-Flatnan
Datum: 2022-04-03
Område: Tuna-Hästberg

Väder: 6 grader, blåsigt, halvklart
Vattentemperatur: 2 grader
Höjd över havet: 255 meter (256 respektive 257 meter i bäcken)
Botten: grus (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: fjolårsgräs, stenar (3)
Placering: strax väster om Tuna Hästberg
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5) som dock var ofarbar vilket föranledde 800 m promenad (3)
Utsikt: kuperad skog, fin sjö (3)
Omgivningar: kuperad skog och fler sjöar (4)
Faciliteter: eldstad, öppen yta invid vägen (bänkarna från förra gången var borta)
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja
Återvända: ”eventuellt för bad i Hästbergs-Flatnan vid bäckens frånlopp” skrev jag förra gången – 2016 – men har sedan dess bestämt mig för att den andra Flatnan är för fin för att offra på ett så obehagligt bad som det vore att bada vid bäckens frånlopp.

Eftersom sjön redan är bebadad och beskriven tar jag utrymmet i akt att skriva om något helt annat. Medan jag väntade in C och H på förmiddagen passade jag nämligen på att stanna vid infarten till Orrberget vindpark. Här står nio stycken hundrafemtio meter höga vindkraftverk och producerar el till elanvändare. Och det är ju hållbart och miljövänligt och helt oproblematiskt, eller hur? Jag vet inte, jag. Halva året tar de bort en hel del skogsmark att vistas i i och med att de har ett säkerhetsavstånd på 350 meter per torn. Isras och snökast är det man varnar för och den säsongen kan ju pågå från november till april. Dessutom avråds man att vandra i området vid åska, så då går ytterligare tiotalet dagar om året bort. Jag tycker inte det är helt oproblematiskt.

Som ett särdeles avancerat venndiagram radar säkerhetscirklarna upp sig på det 3 km² stora området. Kartunderlag från Lantmäteriet.

Är jag en grinig förgubbe som tycker att klimatkris och källsortering är en bluff och vi alla snarast borde gå tillbaka till att elda med villaolja och sänka ölburkar i sjön som på den gamla goda tiden? Knappast. Det är klart vi ska ha hållbar energi. Det är klart vi behöver göra avkall på en del av det vi tidigare har tagit för givet om det här med världen som vi känner den ska fortsätta fungera någorlunda. Men det betyder inte att det inte finns oönskade bieffekter med förnybar energi. Orrberget vindpark (åh, vad jag saknar genitiv-s:et!) är en liten vindpark med låga torn. Det är heller inget särskilt med skogen som de byggdes i. Närheten till Gyllbergens naturreservat gör att det knappast är relevant att spela ut kortet att den tar bort människors möjlighet till rekreation. Att tre av tjärnarna på min badlista ligger på snökastavstånd inser till och med jag är irrelevant i det stora hela.

Men på andra håll byggs det torn som har en totalhöjd på 280 meter, i dubbelt så stora parker. De får förstås ett ännu större säkerhetsavstånd och förvandlar stora ytor till no go-zoner halva året. Åren 2022-2024 beräknas det byggas 900 nya vindkraftverk i Sverige, att tillföras de 4 800 som fanns i slutet av 2021. De kommer bidra med mången välbehövlig MWh till en eltörstande befolkning. Är det värt det? Kanske. Troligen. Men det behöver inte betyda att jag behöver tycka om dem för det.

Sjöstatistik 2018. Shawnes luftballong.

Den här konversationen utspelade sig mellan mig och Sean Shawne LaShawn, en märklig man, tillika den enda i koncernen som kan flyga luftballong, varför just han var mitt sällskap idag. Det märkligaste med Shawne var inte att han frivilligt bytt namn till några som han aldrig skulle komma runt att behöva bokstavera, eller att vi aldrig riktigt fick klart för oss hans egentliga koppling till Djatlov-expeditionen. En av märkligheterna som vida översteg dessa var att jag tvunget behövde förklara till synes självklara saker för denne intelligente herre.

– Förklara igen varför vi gör det här.

– Vi flyger över sjöarna som jag badade i 2018 för att se hur lång tid den flygningen tar så jag vet hur långt manus jag ska skriva till de guidade turerna som vi ska erbjuda för just det året. Vi kan kalla det en pilot.

– Så man kommer kunna flyga i dina fotspår över de sjöar du badade i just det året? Med dig som guide?

– Precis! 5 000 kr per person, inklusive snittar och fördrink. Och man kommer så klart kunna välja de andra åren också, så småningom. Men vi börjar med 2018. Bra år.

– Att tro att det finns en marknad för det är det största storhetsvansinnet jag stött på. Störsthetsvansinne. Och betänk då att du rekryterade mig från Trumps stab.

– Nu överdriver du.

– Ja, men inte med mycket, och det är läskigt.

– Äh pyttsan. Vad gör den här spaken?

– Nej dra inte i den!

– Hoppsan!

– Gör inte om det!

– Haha, nej det var en dum idé. Förlåt. Titta, där nere har vi första sjön, Nattjärn. Där fick jag en kallsup må du tro.

Nattjärn.

– Okej, så här skulle du hålla låda ett tag.

– Yes, I keep the box. Och jag ska peka ut vilken död tall jag hängde upp glasögonen i … där! Ser du den gråa pinnen i myren där, den var det! Fint, jag pratar här ett tag, sen åker vi åt sydost, mot Vittjärn.

– Du kan inte styra en luftballong.

– Nej, jag kan ingenting om luftballonger, det behöver du inte tala om för mig. Sväng nu. Halt. Höger om.

– Jag kan inte heller styra luftballonger.

– Men du sa ju att du kunde flyga luftballong!

– Ingen kan styra en luftballong. Den flyger i vindriktningen. Det blåser från sydost så vi flyger mot nordväst.

– Vadå flyger i vindriktningen? Andrées expedition till Nordpolen då?

– Vad är det med den?

– De skulle ju åka dit med luftballong, och hem igen. Titta, där borta har vi Ulriksberg, där bodde J. Vinka till hans hus, Shawne!

– Hej hej. Det centrala i meningen du just sa är ordet ”skulle”.

– Jaha?

– Det dröjde trettio år innan deras kroppar hittades.

– Det var tråkigt. Så kommer vi dö nu?

– Det beror på. Var hade du tänkt att vi skulle landa?

– Skulle jag ha tänkt ut det?

– Det var väldigt viktigt för dig att du fick bestämma rutt.

– Ja men nu säger du ju att ingen får bestämma rutt förutom ballongen.

– Så du vet inte var vi kan landa?

– Nej, inte på rak arm. Finns väldigt mycket skog, väldigt lite åkermark åt det här hållet.

– Ja, då kanske vi kommer dö.

– Då kanske du kan berätta för mig vad som egentligen hände i Djatlovpasset? Om vi ändå ska dö, alltså?

– Aldrig!

– Kom igen nu.

– Var det som du hade i kikaren hela tiden? Att lura ut mig på ett omöjligt uppdrag för att få mig att avslöja det jag vet om Djatlov-expeditionen?

– Nej, men hade det varit så fel? Jag är nyfiken av mig.

– Idiotiska dyhålsdykare. Titta, vad är det där för öppen yta?

– Hm, ser ut som sandstranden vid Stora Låsen. Sov där en natt. Inget vidare. Sand är hårt och kallt om natten. Eller ja, det är ju alltid hårt, men särskilt som liggunderlag betrak-

– Där landar vi.

– Vad? Kan du landa på den plätten? Den är inte ens tio meter lång.

– Landa är inget problem, det är att styra en luftballong som inte går. Nu kan du få dra i den där spaken du drog i förut.

– Den här? Whoa! Aj!

– Så, nu är vi nere. Men då har du heller inte ordnat någon bil som hämtar upp oss?

– Se, nu börjar du förstå hur jag arbetar. Nu äter vi snittar.

– Har du dem med dig?

– Självklart. Kan inte åka luftballong utan snittar.

– Nu tycker jag om dig igen.

– Så, vad hände egentligen vid …

– Nej!

– Ja ja. Men då får du stå ut med att jag berättar för dig om 2018 års sjöar. Stora Låsen här bredvid hade jag redan badat i två gånger före 2018, båda gångerna 2015 faktiskt. Vill du höra om alla bad 2015 också för att sätta den här sjön i sitt sammanhang?

– Nej!

– Inte? Nåväl, då tar vi bara sjöarna som var nya för 2018.

– Skicka fördrinken, tack.

***

Sjöstatistik 2018

Att badåret 2018 skulle bli något extra fanns det hintar om redan vid vår första tur 19-20 maj. Vattnet var 17-20 grader varmt – väldigt ljummet för att vara maj – och eldningsförbudet var redan på plats. Under sommaren genomförde jag två turer med övernattning när eldningsförbud rådde och jag är glad att de har ändrat reglerna för det, så att man numera tillåts använda spritkök trots eldningsförbud av normalgraden. Nu skulle det kunna ha varit så att vi använde spritkök även 2018, men om så nu var fallet hade vi placerat det på ytor av icke brännbart material, som en grusplan och en sandstrand, som vi först hade vattnat ordentligt. Rent hypotetiskt alltså.

Logivalet vid övernattningen i maj. En eldpallkoja vid Svensksjön.

Luft- och vattenvärmen kulminerade i mitten av juli där jag vid två tillfällen på småturer mätte upp 25 grader i vattnet på en meters djup. Det här var ungefär samtidigt som människor stod längs vägarna och applåderade polska brandmän på väg upp att avlösa våra egna vid skogsbränderna uppåt Ljusdal till. Hur ser jag på att extremväder som orsakar stor skada och fara för allmänheten går hand i hand med fantastiska badupplevelser med medelhavstemperaturer? Jag har inga problem alls att hålla två konkurrerande tankar i huvudet – det är förvånansvärt rymligt däruppe. Jag kan precis som gemene man förfasas över klimatförändringar, men de blir ju inte lindrigare för att jag avstår från att bada i onormalt varma sjöar.

De varma temperaturerna spillde över även på höstens början, men var nere på normala grader när C, H och jag besökte Gåstjärnarna andra halvan av september. När senhösten och vintern kom kändes högsommarvärmen långt bort. Mina fötter förundrades i den sexgradiga myren vid Höjdtjärn över att det bara hade gått fyra månader sedan den torra gräsmattan på sommarjobbet nästan brändes.

September i Säfsens finnmark.

Hur många bad blev det till slut när 2018 sammanfattades? Jo, jag badade i 26 nya sjöar, tre åar och en kallkälla under sammanlagt nio turer. Badsäsongen sträckte sig från 19 maj till 28 december och jag hade med mig sammanlagt sex olika personer. Fjorton av sjöarna bebades på lördagar, passande med tanke på dagens namn, medan tisdagar var enda dagen där bad icke förrättades.

Medelhöjden över havet låg på 290,5 meter, vilket var sju meter under snittet åren 2015-2018. Högst belägen var Rytjärn, 386 m ö h, och närmast havsytan var Hemdammen med sitt gröna kärr, 204 meter.

Vilket bad var bäst? För 2018 går det faktiskt att utse. Det i en tjugofemgradig Lilla Ursen var svårslaget. Sämst var Näckbladtjärn. Hur kan ett bad i 21 graders vatten vara sämre än till exempel det i Höjdtjärn i november, den turens minst behagliga upplevelse? Ett bad i juli har helt enkelt mycket större förväntningar på sig. Läs båda inläggen för fördjupade studier i frågan!

Som sagt, 2018 var ett bra badår. När vi återkommer till 2019 kommer vi se en kortare badsäsong, men som varje år fanns det pärlor även där. Väl badat fram till dess!

/ Martin

Flogen, Grangärde socken (nära Rämen), 28 december 2018.