Öradtjärn eller Övratjärn, var var vi egentligen? (Torrfastsjön 2019)

Efter Hälltjärn gick M och jag vidare genom värmen och över ett hygge. Det obligatoriska älgpasset hade både stol och termometer.

Nästa mål för dagen var en tjärn som jag nämnt i ett annat inlägg tidigare, nämligen Öradtjärn som har en namne blott tre kilometer söderut. Eller heter de verkligen Öradtjärn, döpt efter ett dialektalt ord för laxöring? Ja, på Lantmäteriets kartor gör de det. Men bland folk som har bott i trakten, och bland de som sätter upp vägskyltar, kallas båda för Övratjärn. Det tycker jag är att krångla till det extra mycket. Hade inte en kunnat heta det ena och en det andra så att det enkelt hade gått att skilja dem åt?

Fortsätt läsa

Näckbladtjärn: Inga förmildrande omständigheter (Ryberget runt 2018)

Jag ska inte beklaga mig. Eller jo, det ska jag. Jag kanske inte borde beklaga mig, för jag var trots allt ute i skogen om sommaren med en god vän och vi hade nästan hela vår badtur framför oss. Men jag tänker beklaga mig ändå. För Näckbladtjärn var ingen vidare bekantskap alls. Visst, jag hade inga stora förhoppningar på en sjö med det namnet avseende badbarheten, men det här var ju inte nice över huvud taget. Så, på det här viset gick det till när 2018 års sämsta bad företogs:

Fortsätt läsa

Sjö nummer 100! Hälltjärn (Torrfastsjön runt 2019)

Föregående inlägg här.

Jag hade redan badat i nio sjöar i Ludvika kommun innan jag fick för mig att jag skulle bada i, tja, alla. Så lägger vi till de nio till de nittio som jag hade badat i inom projektet, innan M och jag såg Hälltjärn glittra där nere i dalen mellan tallarna, innebär det att Hälltjärn blev sjö nummer 100, knappt fyra år in på projektet.

Fortsätt läsa

Ryberget runt 2018

Vi börjar en ny följetong idag. I juli 2018 gjorde S2 och jag en tur med övernattning i trakterna runt det sällan omskrivna Ryberget i västra delen av kommunen. Som ni minns var juli 2018 varm (för att inte överdriva) och eldningsförbud rådde i hela landet hur länge som helst. Därför var det putslustigt att vi planerade in vår tur på en dag som skulle visa sig bli lite svalare och också föra med sig en rejäl regnskur framåt eftermiddagen. Allt som allt förde turen dock med sig bad i sju olika vatten och, mestadels, perfekt hajkväder. I det här inlägget ska jag mappa ut rutten (som det heter på modern svenska) och ge lite bakgrund om området. Fortsätt läsa

Inget lidande i Dödtjärn: Skifsen 2018

”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.

Finnmarken.

Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gö’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.

Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.

”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet. Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans lista vet jag inte. Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.

Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.

Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.

”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det blott är dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.

Dödtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 86
Område: Skifsen

Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: myr (3)
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4)
Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.

Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa

Hemdammen: Trägen vinner

Att i huvudet och med kartans hjälp planera framtida turer är ett av de stora kringnöjena med det här projektet. Många inom mitt skrå slår nuförtiden både ett och två slag för mindfulness, att vara närvarande i nuet och lägga mindre vikt på det som har varit eller det som komma skall, som ett sätt att minska stress och uppskatta vardagen och nuet. Det har förstås sitt existensberättigande. Vår hjärna är en riktigt nice konstruktion, men den är inte superduperbra på att skilja mellan det som händer just nu, det som redan har hänt eller det som eventuellt kommer att hända. Därav högst påtagliga stresspåslag när du, trots att du kanske är i hemmets trygga vrå, tänker tillbaka på den där jobbiga gången när det blev alldeles uppenbart att du inte hade en aning om vad du pratade om, eller oron inför det där mötet nästa vecka som har potential att bli helt katastrofalt. Händelserna sker inte här och nu, men huvud och kropp reagerar ändå på det som det.

karta utzoomad hemdammen

Uppe till vänster, strax till höger om ”Gamla” i Gamla Prästhyttan, ligger dagens badområde. Karta från Lantmäteriet.

Lyckligtvis har hjärnan inte bara dålig tempusuppfattning när det gäller obehagliga saker, utan även när det gäller positiva. Därför finns det högst rationella anledningar att i detalj planera och se framför sig en kommande badtur, för de positiva upplevelserna en sådan förväntas föra med sig fungerar belönande och avstressande fastän de inte har inträffat än. Precis som det för mig fyller ett syfte att åter i detalj i huvudet gå igenom dessa badturer igen när det blivit dags att blogga om dem. Genom att öva sig i denna sistnämnda grej, alltså att med pennans (tangentbordets) hjälp minnas en meningsfull upplevelse i detalj, ökar faktiskt chansen att en blir lycklig. Ett sevärt Ted Talk i ämnet lycka, som bland annat tar upp just detta, finns här.

karta hemdammen

Vi parkerade vid den streckade vägen åt sydost. Karta från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.

Fortsätt läsa

Svensksjön en sval kväll

Omväxling i naturen.

Fler bilder sist i inlägget! Alla fick inte plats bland den löpande texten.

Vi hade gått på en tallhed hela dagen, men nu ändrade skogen karaktär. Tall ersattes av gran, vitmossa gav vika för grönt gräs, den platta heden för några små uppförsbackar.

cof

Jordkällare alternativt garnityr tillhörande skogstroll. Svensksjön, Grangärde församling.

Dagens mål, Svensksjön, låg nära, och att detta en gång i tiden hade varit bebyggda trakter skvallrade resterna av en jordkällare om. Som en tandrad i uppförstoring stack den upp ur grönskan strax öster om Svensksjöåns nordlopp.  Fortsätt läsa

Trädgårn, Grand och Hedtjärn

Hedtjärn och Grand och Trädgårn.png

Dagens inlägg berör tre platser i Ludvika kommun. Hedtjärn, ute i skogen åt väster, samt Grand och Trädgårn som delar på samma cirkel mitt inne i stan.

När jag i början av 00-talet just hade blivit myndig och fick komma in på krogen utan att min äldre vän T behövde snacka in mig (på ett ställe med 23-årsgräns, icke desto mindre. Detta var på den tiden jag var nöjd med att misstas för sex år äldre) fanns det två ställen att välja på i Ludvika. Det ena var Trädgårn, som var ett sunkigt ställe i korsningen Fredsgatan-Carlavägen, och det andra var Grand, som var lite fräschare och låg på Storgatan. Grand hade en klibbig kortklippt heltäckningsmatta i baren och var trots detta det fräschare etablissemanget. Båda ställena är stängda nu. Trädgårn rev de till och med, för säkerhets skull. Fortsätt läsa