Mellansjön mellan Mellansjöberget och fäbodmarker

Ni vet hur ni ibland känner att ni vill ta hjälp av en 18-åring som levde för 110 år sedan för att beskriva er vardag? Denna känsla är viktig att bejaka, så idag får Dan Andersson åter beskriva skogen strax norr om Norhyttan dit min fru och jag begav oss en solig julidag. Fortsätt läsa

En Knottdödare vid Igeltjärn

”Aaargh!” K viftade i halv panik med handen framför ansiktet och uttryckte sig nedlåtande om den flygande plågan genom att benämna hela varelserna med namnet på en enda i deras fall mycket liten kroppsdel. F2 och jag bestämde oss för att lindra K:s plåga och blandade en Knottdödare åt K, som vägrade ta emot den, varpå knotten fortsatte att attackera honom. Detta tog vi som ytterligare ett bevis för att den legendariska dalska drycken, uppfunnen där och då, hade effekt, men kanske hade den vetenskapliga slutsatsen inte ens godkänts av Paolo Macchiarini. Fortsätt läsa

Dunderberget 2: Dunderbergstjärn har lost that lovin’ feeling

20160611_155005

430 meter över havet, på en platå som bryter av fint mot den annars kuperade terrängen, möttes S2 och jag av Dunderbergstjärn. Med sina felplacerade klippor (de låg bredvid och sluttade ner i myren istället för i sjön), halvgrunda dybotten trots lång gungfly som borde ha möjliggjort djupare vatten samt knott och mygg fanns det klart förbättringsutrymme gällande tjärnens wowfaktor. Men ibland kan ju förkunskaperna man har om en plats förändra upplevelsen av den, liksom förkunskaperna om en låt och dess artist kan förändra upplevelsen av att lyssna på låten. Som i fallet med Brian Wilsons cover av Righteous Brothers-hiten ”You’ve Lost That Lovin’ Feeling”. Fortsätt läsa

Dunderberget 1: Svarttjärn, på väg in i älgens land

Hittills har jag redovisat (nästan) alla sjöar i kronologisk ordning. I sommar tänkte jag prova ett nytt grepp och hoppa mellan redovisningarna av S1:s och min resa i ett sommarvarmt Dalarna under midsommarhelgen och S2:s och min resa i ett vintervarmt Dalarna två helger tidigare. Jag tror att det kommer att ge en dynamisk och spännande upplevelse. Så, tänk Pulp Fiction framöver (fast utan våldsverkan och stilbildande dance moves).

karta Dunderberget

Dagens tur gick från vägs ände precis under t:et i Kampberget, genom dalen åt nordväst till Svarttjärn, vidare med riktning på gemena d:et i Dunderberget mot Dunderbergstjärnen, tvärs över nästa höjd till Lilla Långtjärnen och Stora Långtjärnen, på vars nordostsida i den sol som till sist tittade fram korv inmundigades. Vägen tillbaka gick över Dunderbergets topp precis under u:et i Dunderberget. Totalt en tur på mindre än en halvmil fågelvägen. Vi gick inte fågelvägen. Karta från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Lilla Låsen, källflöde till Stockholms dricksvatten

Kolbäcksån är Mälarens näst största tillflöde, vilket betyder att en betydande del av det vatten som stockholmare dricker, njuter av att titta på och dumpar senare uppfiskade potentiella palmevapen i i själva verket är begagnat vatten som ludvikaborna har tröttnat på. Jag skulle ljuga om jag skrev att den tanken skänker mig mycket glädje i vardagen, men nog kan jag le i mjugg vid särskilt utvalda tillfällen åt detta faktum. Kolbäcksån själv tror jag är ganska likgiltig inför det här; jag föreställer mig att den är upptagen med att gräma sig över att den bara är 199 km och inte 200 km lång. Fortsätt läsa

Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn

Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa

Stora Käringtjärnen, dialekter och knott

Som tidigare har nämnts är Ludvika fortfarande mitt hem trots att jag inte bor där. Det betyder inte att min nya stad inte har satt några spår hos mig. Vissa saker med den nya staden har jag tagit till mig och ser numer som normalt och icke avvikande, medan motsvarande saker i Ludvika nu ses som det som avviker från normen. (Dit hör inte färgen på bussar. Även om jag rent logiskt borde tycka att det är väldigt trevligt med färgglada bussar i grönt och gult ska en buss vara vit med mörkblåa och röda detaljer, och allra helst med en ful stiliserad häst*.) Fortsätt läsa