Dagens andra Hamptjärn

Jag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:

Fortsätt läsa

Älg på väg till Grävlingtjärn

Lämpligaste vägen mellan Hamptjärn och Grävlingtjärn lär ju vara stigen söderut som leder ut på skogsvägen västerut, men hade jag tänkt på att den fanns hade vi aldrig kommit ut på höjden på hygget, och då hade vi aldrig sett älgen. Delvis för att vi skulle ha passerat partiet där vi såg den långt innan den kom dit, eftersom det är lättare att gå på en stig än genom kuperad skog, delvis för att utsikten gav så mycket bättre överblick än stigen skulle ha gjort.

Fortsätt läsa

Gravstensfunderingar. Rifallet. Hamptjärn.

Nästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?

Fortsätt läsa

Lilla Leotjärns 70-talspalett

Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.

Vissa sjöar får man anstränga sig lite mer för att komma nära inpå.

Men okej. När jag sänkte blicken förstod jag vad som möjligtvis kan ha verkat humoristiskt för en betraktare. På min vänstra fot hade jag planenligt min badtoffla. Medan den högra var iklädd min gympasko. På något vis hade jag tagit av båda skorna, bytt om till badbyxor och därefter klivit i en toffla och åter satt på mig en sko. Och sedan gått i flera minuter ner från vägen genom snårskogen, hängt upp handduken på en gren och gått upp på kärrmarken, utan att märka det. Ibland förvånas man ju över att man kan sköta ett vanligt jobb och hjälpligt uppfostra fyra barn.

Den vanliga skon i och med det här genomblöt och I påminde ungefär en gång i halvminuten hur roligt det var. Trots det gick det ändå att njuta av badet i Lilla Leotjärn, som aktuell tjärn lystrade till.

Badet då? Det var hyggligt varmt i både luft och vatten, men så mycket mer än det kan jag inte delge. Jag tror jag har kommit till en punkt där långtidsminnet är mättat med vanliga tjärnbad. Vandringarna och händelserna mellan sjöarna minns jag utan besvär, men när mycket lite sticker ut med ett dopp är det som att hjärnan tittar på mig ungefär som min fru gör när jag packar upp ett osedvanligt härligt fynd från Matsmart. ”Behöver vi verkligen det här?” frågar den (och hon). Matsmartfyndet – kanske en stor glasburk med vinblad, kanske en förpackning utgånget havreris – hamnar på en hylla i förrådet, men vart informationen om badet tar vägen vet jag inte.

Lilla Leotjärn var den tredje av fyra nya bekantskaper denna tur i det sjörika tallskogslandskapet i de mellersta delarna av Ludvika kommun. Tänker jag tillbaka på den nu ser jag framför mig skofadäsen och att den ovanliga kärrmarken runt tjärnen var varmt gul och grön, som ett påslakan från sjuttiotalet. Ändå två minnen som är helt okej.

Den här delen av tjärnen såg vi först. Det är till att vara bildskön.

Lilla Leotjärn

Datum: 2022-07-29
Löpnummer: 153
Område: Nittkvarn

Väder: 21 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21 grader
Höjd över havet: 286 meter
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Strand: kärrliknande myr (2)
Placering: en bit norr om Nittkvarn (3)
Tillgänglighet: 30 meter besvärlig terräng från vägen (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Högsommar vid Olsjön

I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.

Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.

Fortsätt läsa

Sjöstatistik 2018. Shawnes luftballong.

Den här konversationen utspelade sig mellan mig och Sean Shawne LaShawn, en märklig man, tillika den enda i koncernen som kan flyga luftballong, varför just han var mitt sällskap idag. Det märkligaste med Shawne var inte att han frivilligt bytt namn till några som han aldrig skulle komma runt att behöva bokstavera, eller att vi aldrig riktigt fick klart för oss hans egentliga koppling till Djatlov-expeditionen. En av märkligheterna som vida översteg dessa var att jag tvunget behövde förklara till synes självklara saker för denne intelligente herre.

– Förklara igen varför vi gör det här.

– Vi flyger över sjöarna som jag badade i 2018 för att se hur lång tid den flygningen tar så jag vet hur långt manus jag ska skriva till de guidade turerna som vi ska erbjuda för just det året. Vi kan kalla det en pilot.

– Så man kommer kunna flyga i dina fotspår över de sjöar du badade i just det året? Med dig som guide?

– Precis! 5 000 kr per person, inklusive snittar och fördrink. Och man kommer så klart kunna välja de andra åren också, så småningom. Men vi börjar med 2018. Bra år.

– Att tro att det finns en marknad för det är det största storhetsvansinnet jag stött på. Störsthetsvansinne. Och betänk då att du rekryterade mig från Trumps stab.

– Nu överdriver du.

– Ja, men inte med mycket, och det är läskigt.

– Äh pyttsan. Vad gör den här spaken?

– Nej dra inte i den!

– Hoppsan!

– Gör inte om det!

– Haha, nej det var en dum idé. Förlåt. Titta, där nere har vi första sjön, Nattjärn. Där fick jag en kallsup må du tro.

Nattjärn.

– Okej, så här skulle du hålla låda ett tag.

– Yes, I keep the box. Och jag ska peka ut vilken död tall jag hängde upp glasögonen i … där! Ser du den gråa pinnen i myren där, den var det! Fint, jag pratar här ett tag, sen åker vi åt sydost, mot Vittjärn.

– Du kan inte styra en luftballong.

– Nej, jag kan ingenting om luftballonger, det behöver du inte tala om för mig. Sväng nu. Halt. Höger om.

– Jag kan inte heller styra luftballonger.

– Men du sa ju att du kunde flyga luftballong!

– Ingen kan styra en luftballong. Den flyger i vindriktningen. Det blåser från sydost så vi flyger mot nordväst.

– Vadå flyger i vindriktningen? Andrées expedition till Nordpolen då?

– Vad är det med den?

– De skulle ju åka dit med luftballong, och hem igen. Titta, där borta har vi Ulriksberg, där bodde J. Vinka till hans hus, Shawne!

– Hej hej. Det centrala i meningen du just sa är ordet ”skulle”.

– Jaha?

– Det dröjde trettio år innan deras kroppar hittades.

– Det var tråkigt. Så kommer vi dö nu?

– Det beror på. Var hade du tänkt att vi skulle landa?

– Skulle jag ha tänkt ut det?

– Det var väldigt viktigt för dig att du fick bestämma rutt.

– Ja men nu säger du ju att ingen får bestämma rutt förutom ballongen.

– Så du vet inte var vi kan landa?

– Nej, inte på rak arm. Finns väldigt mycket skog, väldigt lite åkermark åt det här hållet.

– Ja, då kanske vi kommer dö.

– Då kanske du kan berätta för mig vad som egentligen hände i Djatlovpasset? Om vi ändå ska dö, alltså?

– Aldrig!

– Kom igen nu.

– Var det som du hade i kikaren hela tiden? Att lura ut mig på ett omöjligt uppdrag för att få mig att avslöja det jag vet om Djatlov-expeditionen?

– Nej, men hade det varit så fel? Jag är nyfiken av mig.

– Idiotiska dyhålsdykare. Titta, vad är det där för öppen yta?

– Hm, ser ut som sandstranden vid Stora Låsen. Sov där en natt. Inget vidare. Sand är hårt och kallt om natten. Eller ja, det är ju alltid hårt, men särskilt som liggunderlag betrak-

– Där landar vi.

– Vad? Kan du landa på den plätten? Den är inte ens tio meter lång.

– Landa är inget problem, det är att styra en luftballong som inte går. Nu kan du få dra i den där spaken du drog i förut.

– Den här? Whoa! Aj!

– Så, nu är vi nere. Men då har du heller inte ordnat någon bil som hämtar upp oss?

– Se, nu börjar du förstå hur jag arbetar. Nu äter vi snittar.

– Har du dem med dig?

– Självklart. Kan inte åka luftballong utan snittar.

– Nu tycker jag om dig igen.

– Så, vad hände egentligen vid …

– Nej!

– Ja ja. Men då får du stå ut med att jag berättar för dig om 2018 års sjöar. Stora Låsen här bredvid hade jag redan badat i två gånger före 2018, båda gångerna 2015 faktiskt. Vill du höra om alla bad 2015 också för att sätta den här sjön i sitt sammanhang?

– Nej!

– Inte? Nåväl, då tar vi bara sjöarna som var nya för 2018.

– Skicka fördrinken, tack.

***

Sjöstatistik 2018

Att badåret 2018 skulle bli något extra fanns det hintar om redan vid vår första tur 19-20 maj. Vattnet var 17-20 grader varmt – väldigt ljummet för att vara maj – och eldningsförbudet var redan på plats. Under sommaren genomförde jag två turer med övernattning när eldningsförbud rådde och jag är glad att de har ändrat reglerna för det, så att man numera tillåts använda spritkök trots eldningsförbud av normalgraden. Nu skulle det kunna ha varit så att vi använde spritkök även 2018, men om så nu var fallet hade vi placerat det på ytor av icke brännbart material, som en grusplan och en sandstrand, som vi först hade vattnat ordentligt. Rent hypotetiskt alltså.

Logivalet vid övernattningen i maj. En eldpallkoja vid Svensksjön.

Luft- och vattenvärmen kulminerade i mitten av juli där jag vid två tillfällen på småturer mätte upp 25 grader i vattnet på en meters djup. Det här var ungefär samtidigt som människor stod längs vägarna och applåderade polska brandmän på väg upp att avlösa våra egna vid skogsbränderna uppåt Ljusdal till. Hur ser jag på att extremväder som orsakar stor skada och fara för allmänheten går hand i hand med fantastiska badupplevelser med medelhavstemperaturer? Jag har inga problem alls att hålla två konkurrerande tankar i huvudet – det är förvånansvärt rymligt däruppe. Jag kan precis som gemene man förfasas över klimatförändringar, men de blir ju inte lindrigare för att jag avstår från att bada i onormalt varma sjöar.

De varma temperaturerna spillde över även på höstens början, men var nere på normala grader när C, H och jag besökte Gåstjärnarna andra halvan av september. När senhösten och vintern kom kändes högsommarvärmen långt bort. Mina fötter förundrades i den sexgradiga myren vid Höjdtjärn över att det bara hade gått fyra månader sedan den torra gräsmattan på sommarjobbet nästan brändes.

September i Säfsens finnmark.

Hur många bad blev det till slut när 2018 sammanfattades? Jo, jag badade i 26 nya sjöar, tre åar och en kallkälla under sammanlagt nio turer. Badsäsongen sträckte sig från 19 maj till 28 december och jag hade med mig sammanlagt sex olika personer. Fjorton av sjöarna bebades på lördagar, passande med tanke på dagens namn, medan tisdagar var enda dagen där bad icke förrättades.

Medelhöjden över havet låg på 290,5 meter, vilket var sju meter under snittet åren 2015-2018. Högst belägen var Rytjärn, 386 m ö h, och närmast havsytan var Hemdammen med sitt gröna kärr, 204 meter.

Vilket bad var bäst? För 2018 går det faktiskt att utse. Det i en tjugofemgradig Lilla Ursen var svårslaget. Sämst var Näckbladtjärn. Hur kan ett bad i 21 graders vatten vara sämre än till exempel det i Höjdtjärn i november, den turens minst behagliga upplevelse? Ett bad i juli har helt enkelt mycket större förväntningar på sig. Läs båda inläggen för fördjupade studier i frågan!

Som sagt, 2018 var ett bra badår. När vi återkommer till 2019 kommer vi se en kortare badsäsong, men som varje år fanns det pärlor även där. Väl badat fram till dess!

/ Martin

Flogen, Grangärde socken (nära Rämen), 28 december 2018.

Swimrun 581:2021 Stora Fågeltjärn den gröna

Under swimruns är det viktigt med energipåfyllning har jag förstått. Jag ville inte att vi skulle vara sämre under min variant. Därför tog vi lunch och kaffe när vi sprungit fram till vindskyddet vid Stora Fågeltjärn då det ändå sammanföll med en regnskur. Springappen stod på 4,40 km, så vi hade 0 kilometer löpning kvar – men hälften av baden. Den disponeringen kan man ha åsikter om, men som jag skrev i förra inlägget är jag glad över att kunna springa över huvud taget. I hade å sin sida, av andra anledningar, inte sprungit sedan Tage Erlander var statsminister, så det var allt annat än två vana löpare som nådde fram till målet vid vindskyddet.

Konstigt uttryck det där. ”Allt annat än”? Det var det ju rakt inte. De allra flesta saker var vi ju inte alls. Vi var ju, till exempel, verkligen inte två exemplar av originalutgåvan av Mark Z Danielewskis House of Leaves, även om det nästan hade varit mindre märkligt än vad den boken är.

Fortsätt läsa

Swimrun 581:2021 Kyrkfallstjärn

Vad hände med det swimrun som du började redovisa tidigare i år? Inte stannade det väl vid en sjö? Nej då, det blev fler, och här kommer fortsättningen.

Scen: En mulen majförmiddag i Grangärde finnmark. Några regnstänk över en tallbevuxen myr.
Vi stod åter med påsnörda skor efter att ha kommit upp ur Nottjärn (inte Notgårdens Nottjärn, den andra) och tog med älgakliv på nytt upp löpningen genom ljungen.

Fram till hösten 2020 var det många år som jag inte kunde springa utan att få ont i diverse delar av underkroppen. Samtidigt hade jag sett klipp på hundraplussare som sprang hundra meter och även konstaterat att världens snabbaste åttiofemåring sprang hundra meter fortare än vad jag uppmätt mig göra. Om en åttiofemårings kropp kan hålla för den belastningen borde en trettiosjuårings kropp hålla för fem kilometers joggande i makligt tempo, resonerade jag. När jag sedan lärde mig att britten Fauja Singh sprang 10 km på 90 minuter som hundratvååring tog jag tag i det hela.

Fortsätt läsa

Sista badet före pandemin: Loforsdammen

En augustidag 2019 efter mitt jobb som guide i Dan Anderssons Loussastuga stannade jag till vid Loforsdammen utanför Norhyttan. Det här är den enda vattensamling som har anlagts i Ludvika kommun under min levnad, och jag minns till och med när den var ny. Jag kommer inte ihåg hur det såg ut på platsen innan dess, men jag minns att vi kommenterade den höga dammvallen som ligger intill länsväg 245 precis före Norhyttan när vi åkte förbi. Eftersom kraftstationen, som ersatte den tidigare, invigdes 1990 bör ju dammen ha varit på plats lite tidigare än så, så jag lär ha varit 5-6 år då. Jag minns dess tillkommande som negativt, för den häftiga ström som var Loforsen och som man, när vattnet var påsläppt, kunde få en hastig glimt av genom Jettans högra sidoruta i höjd med Tjärnsveden syntes plötsligt nästan alltid som en stenbädd. Men dammvallen var ju imponerande, även om jag störde mig på att de vuxna såg vattenytan från sin upphöjda position medan jag inte gjorde det.

Fortsätt läsa

Pandemibad 6: Södra Sörlingstjärnen

”Ja hejsan, jag heter Södra Sörlingstjärn. Jag är intresserad av skalskydd gentemot badande.”
”Då har du kommit rätt! Kan du beskriva ditt ärende lite närmare?”
”Alltså det är jobbigt att prata om …. men de senaste åren har det kommit en man som … badar i oss. I alla sjöar i Ludvika. Även vi som inte är badsjöar.”
”Det låter ju fruktansvärt. Gör ingen något?”
”Nej, det ingår visst i allemansrätten.”
”Oj då, låter som ett typexempel på hur man kan missbruka ett förtroende. Kan ju verkligen inte ha varit det som lagstiftaren avsåg. Nå, vad är du intresserad av?”
”Jag vet inte riktigt. Jag är ny på sånt här. Jag är en liten skogstjärn intill en skogsväg som ingen någonsin åker på. Har alltid känt mig trygg hittills, men nu …”
”Jag förstår. En storsäljare som många uppskattar är sankmark, svårgenomtränglig.”
”Oj, det låter kompetent. Den tar vi!”
”Och hur mycket vill du ha?”
”Tja … en halv hektar kanske? Så kan jag bygga ihop det med grannens.”
”Klokt beslut. Vi har också risiga buskar att placera längs strandlinjen?”
”Låter bra. Jag tar sjuhundra löpmeter. Räcker runt hela mig.”
”Mm … många kunder som förändrat hela topografin runt omkring sig ångrar sig sedan. Jag funderar på om vi ska titta på ett alternativ där.”
”Jag förstår. Saluför ni kommungränser?”
”Kommungränser? Visst kan vi ordna sådana. Ska vi dra en tvärs igenom då, eller hur tänker du?”
”Ja! Som Dan Anderssons farmor! En sån tar vi.”
”Ursäkta?”
”En tant som bodde en bit härifrån på 1800-talet. Blev stämd av bruket som ville vräka henne från gården. Lät flytta huset så det stod precis på gränsen mellan två socknar. Gick visst inte att processa om samma sak i två socknar samtidigt. Klok kvinna. En kommungräns får det bli.”
”Ska vi dra ner mängden risbuskar då?”
”Ja det kan vi göra. Säg trehundra meter.”
”Självklart. Hur är det, vet du om han har några fobier?”
”Vad jag har förstått av hans blogg ogillar han spindlar.”
”Vilken tur, vi har just nu specialerbjudande på en stor sort som ser ut som kärrspindlar doppade i krita. Riktigt vidriga. Inte ens Skansen-Jonas skulle gulla med dem. De kostar …”
”Jag tar hela partiet.”
”…” 
”Hallå?” 
”Förlåt, är du säker på det? Det är flera tusen stycken.”
”Helt säker.”
”… Okej. Kanske ett litet dike mellan vägen och dig också?”
”Gärna. Hur är det, kan man få ett inlopp genom sankmark, svårgenomtränglig?”
”Självklart, vi gräver från närmaste högre belägna sjö. Standardtariff på det. Får det lov att vara lite blandade kärrpartier och näckrosor också?”
”Tack gärna. Hör du, hur fort kan det här tänkas gå? När kan ni komma?”
”Jag kan ha en kille hos dig nu på fredag, är du hemma då?”
”Ja, jag går ingenstans.”

Fortsätt läsa