Mörthöjdsflynas matematik

Oftast är det enkelt. En sjö har en del och ett namn i tydlig singularisform. Någon enstaka gång delar två små sjöar på ett namn, t ex Hälltjärnarna, men det är fortfarande inget problem på taket, biffen är spikad och allt sånt där, för det finns inga frågetecken om vilka, eller hur många, vattensamlingar som åsyftas. Även om det inte alltid är lättbadat är det lätt att förstå vad som ska göras.

Och så finns det Mörthöjdsflyna.

Fortsätt läsa

Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.

Fortsätt läsa

Vem var Krusentorpa och vad skulle hen ha tyckt om att jag badade i hens hål?

Majeftermiddagen gick mot tidig kväll medan vi något tvekande tog av från skogsvägen och klev ut i ”sankmark, skogsbevuxen”, ett område som gjorde skäl för sin beteckning på kartan. Vi hade många meter med sannolikt ganska blöta fötter framför oss; två vattenfyllda fördjupningar i Tuppmossen var vårt mål. Fördjupningarna bar namnet Krusentorpas hål. Här skulle badas.

Fortsätt läsa

Svandyk i Brakotjärn (Skifsen runt 2017)

Gräset var vått men inte stigen. Himlen var mulen men inte regnig. Jag hade gummistövlar. Till och med I hade gummistövlar. Skifsen runt 2017 startade med en behaglig promenad längs Skifsenleden, en 22,5 km lång vandringsled mellan Säfsen och Skifsen. Vi skulle förstås inte gå hela leden, för den går bara direkt förbi sex sjöar och det är lite dålig utdelning för två mils vandring. Som jämförelse har jag planerat turer med det dubbla på halva sträckan. Dagens plan var alltså någonting däremellan. Brakotjärn skulle bli vårt första av sex badstopp under nio kilometer. Tja, sju badstopp blev det ju, men i sex unika sjöar. Fortsätt läsa

Dunderberget 2: Dunderbergstjärn har lost that lovin’ feeling

20160611_155005

430 meter över havet, på en platå som bryter av fint mot den annars kuperade terrängen, möttes S2 och jag av Dunderbergstjärn. Med sina felplacerade klippor (de låg bredvid och sluttade ner i myren istället för i sjön), halvgrunda dybotten trots lång gungfly som borde ha möjliggjort djupare vatten samt knott och mygg fanns det klart förbättringsutrymme gällande tjärnens wowfaktor. Men ibland kan ju förkunskaperna man har om en plats förändra upplevelsen av den, liksom förkunskaperna om en låt och dess artist kan förändra upplevelsen av att lyssna på låten. Som i fallet med Brian Wilsons cover av Righteous Brothers-hiten ”You’ve Lost That Lovin’ Feeling”. Fortsätt läsa

Dunderberget 1: Svarttjärn, på väg in i älgens land

Hittills har jag redovisat (nästan) alla sjöar i kronologisk ordning. I sommar tänkte jag prova ett nytt grepp och hoppa mellan redovisningarna av S1:s och min resa i ett sommarvarmt Dalarna under midsommarhelgen och S2:s och min resa i ett vintervarmt Dalarna två helger tidigare. Jag tror att det kommer att ge en dynamisk och spännande upplevelse. Så, tänk Pulp Fiction framöver (fast utan våldsverkan och stilbildande dance moves).

karta Dunderberget

Dagens tur gick från vägs ände precis under t:et i Kampberget, genom dalen åt nordväst till Svarttjärn, vidare med riktning på gemena d:et i Dunderberget mot Dunderbergstjärnen, tvärs över nästa höjd till Lilla Långtjärnen och Stora Långtjärnen, på vars nordostsida i den sol som till sist tittade fram korv inmundigades. Vägen tillbaka gick över Dunderbergets topp precis under u:et i Dunderberget. Totalt en tur på mindre än en halvmil fågelvägen. Vi gick inte fågelvägen. Karta från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Groeten uit Klosstjärnen

Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse. Fortsätt läsa

Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen

När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:

 ”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”

Fortsätt läsa

Mellantjärnen, projektets första liggbad

Det finns särskilda myrskor, som är som snöskor fast med mindre broddar eller dubb. Precis som snöskor fungerar de genom att fördela vikten över en större yta och därmed inte sjunka ner lika mycket i myren. De är inte så lätta att få tag på. Första gången jag letade efter dem hittade jag bara en affär i Sverige som sålde dem, och den låg i södra Lappland och svarade inte på mail. Det kan i och för sig bero på att det jag frågade var om det visste någon butik längre söderut som saluförde myrskor, eftersom jag inte fann det rimligt att åka hundra mil för att prova skor. Så därför hade varken S2 eller jag några myrskor den här dagen då vi närmade oss Mellantjärnen, som ligger vid foten av Mellanälgberget. S2 trampade stoiskt ut i gungflyn i sina kängor, sjönk ner till anklarna och drog några kast. Fortsätt läsa