Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn

Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa

Allhelgonabad 2015: Sönntjärn

Med 542 tjärnar kvar går det inte att sjåpa sig bara för att november står för dörren och bultar och kräver att få komma in i värmen. Därför begav sig min vän S2 och jag oss ut till den ensamt belägna Sönntjärn, en vattensamling som med Douglas Adams ord bäst kan beskrivas som i stort sett menlös. S2 är inte av det sjöbadande slaget, men följde glatt med som säkerhetsaspekt och leverantör av sarkasmer (Jag: ”Det här var ju inte så farligt, jag känner mig ganska varm!” S2: ”Det kallas hypotermi.”). Trots ovanstående dialog var vattnet tillräckligt kallt för att det skulle vara svårt att röra sig i det, och en av alla saker jag har lärt mig det här första, lärdomsrika terrängbadande året är att om man prompt ska i en tjärn när det är allhelgonahelg bör man välja en som är lätt att ta sig i och ur. Eftersom den lärdomen inte hade inträffat förrän just den här dagen stod jag alltså nu vid vattenkanten av ett gungfly med tjärnen långsamt sipprande in i foppatofflorna, som skänkte en trevlig men snabbt övergående våtdräktskänsla, och funderade hur i all sin dar det här skulle gå till. Fortsätt läsa

Vittjärn och andra mustiga finska platsnamn

För en sisådär 400 år sedan, när finnarna började kolonisera skogarna väster om Ludvika, upptäckte de de hundratals sjöar och tjärnar som ligger utspridda i skogarna. De gavs förstås namn. Flertalet, särskilt i trakterna runt Skattlösberg, har fortfarande namn med den finska ändelsen -lamm (-tjärn). (Det har bara funnits en sjö i Ludvika kommun med det finska ordet för sjö, järvi, som ändelse, nämligen Soasjärvi, som försvann när Lisjön bildades. När väl Lisjön bebadas kommer dess historia att gås igenom, säkerligen i mer detalj än vad många anser nödvändigt.) Några enstaka finska förled lever kvar i dagens namn på Ludvika kommuns sjöar, däribland det smågömda vitt-, som i skrift lätt kan tolkas som vit- om det sitter ihop med -tjärn, vilket det gör. Men Vittjärnen uttalas Vitt-tjärn(en). Detta är ett vanligt namn på fisklösa småsjöar; det finns åtminstone tre i kommunen. Dess svenska betydelse får du om du Fortsätt läsa