Predikstolen, Tansväggen och … Lorttjärn

Det finns en del oförtjänta namn i skogarna häromkring. Namn som inte alls verkar beskriva platsen ifråga, men som ändå har klamrat sig fast, hävdat sin rätt, och står att läsa på kartor och vägskyltar. Silverhöjden är ett bra exempel. Den som förväntar sig en solglittrande, högt belägen by med pittoreska gårdar blir troligen ganska besviken av att komma ner i en djup dal med en gudsförgäten camping och en stor röd hangar med texten Överskottslager i stora vita bokstäver. I stan har vi Ludvika ström, som efter vattenkraftverkets byggnation knappt gör skäl för namnet Ludvika rännil. Längst bort i väst ligger Antiberget, som inte alls är en dal som man skulle kunna tro, utan ett berg.* Och flyttar vi än en gång blicken över kartan, till de nordligaste utposterna (sånär som på det konstiga hornet som utgör kommunens allra nordligaste spets) möts vi av det föga lockande namnet Lorttjärn, som är dagens sjö att redovisa. Fortsätt läsa

Mellansjön mellan Mellansjöberget och fäbodmarker

Ni vet hur ni ibland känner att ni vill ta hjälp av en 18-åring som levde för 110 år sedan för att beskriva er vardag? Denna känsla är viktig att bejaka, så idag får Dan Andersson åter beskriva skogen strax norr om Norhyttan dit min fru och jag begav oss en solig julidag. Fortsätt läsa

Dunderberget 4: Älgen i Stora Långtjärn

Duggregnet upphörde och S2 och jag20160611_174301 trampade genom sank skog, förbi hjortonblommorna som om ett par månader skulle ha förvandlats till brandgula skapelser som vissa, men inte jag, kallar delikatesser. Stora Långtjärn, i norra änden av samma myr som Lilla Långtjärn, där vi fick lov att bygga en bro, var nästa mål. Kanske verkade den större av tjärnarna något mindre svårbadad – en viss tröst så här på den sena junieftermiddagen. Vi hade tillryggalagt tre tjärnar på tre och en halv timme och två och en halv kilometer* och befann oss alltså lika långt från en bra bit ut i ingenstans – vilket ju var där vi hade parkerat bilen. S2 hade fått exakt ingenting i utdelning på sitt fiskande och längtade förmodligen till en put-and-take-sjö. Kanske var det också därför som han höll extra utkik över sjön, för plötsligt ropade han till. Fortsätt läsa

En Knottdödare vid Igeltjärn

”Aaargh!” K viftade i halv panik med handen framför ansiktet och uttryckte sig nedlåtande om den flygande plågan genom att benämna hela varelserna med namnet på en enda i deras fall mycket liten kroppsdel. F2 och jag bestämde oss för att lindra K:s plåga och blandade en Knottdödare åt K, som vägrade ta emot den, varpå knotten fortsatte att attackera honom. Detta tog vi som ytterligare ett bevis för att den legendariska dalska drycken, uppfunnen där och då, hade effekt, men kanske hade den vetenskapliga slutsatsen inte ens godkänts av Paolo Macchiarini. Fortsätt läsa

Ludvikas dolda sandstrand finns vid Storsjön*

Om du korsar en dalahäst med en giraff, vänder den upp och ner och tittar på den från sidan ser du ungefär samma form som Storsjön har. Om inte det är skäl nog att besöka sjön har den också en fin sandstrand där chanserna att du får vara i fred är bland de största i kommunen. Stranden ligger nämligen en kilometer stiglös skog från närmaste väg. Hit begav oss S2 och jag en mulen julieftermiddag i jakt på bad- och fiskevatten. Fortsätt läsa

Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen

Jag tycker inte om hjortron. Men jag har förstått att det finns människor som gör det (men jag har inte förstått varför). Därför är min likgiltighet inför dem (hjortronen, inte människorna) någonting som de (människorna, inte hjortronen) kan dra nytta av. För jag har ju ingen anledning att mörka de hjortronställen som jag, ibland bokstavligt, snubblar över ute i skogarna. Därav följande avslöjande: Ett sådant ställe finns vid Lilla Käringtjärnens nordöstra strand. Fortsätt läsa