Återbruk vid Tjädertjärnen

Idag frångår jag min till viss del min vanliga stilism (hälften självironi och hälften onödigt krånglig meningsbyggnad) för att skriva några hundra ord om källsortering, en tanke som dök upp efter att en arbetskamrat trots mina protester kastat en datormus i brännbart, med ursäkten att hen aldrig gjorde så hemma. Vi börjar med en historisk tillbakablick i ämnet:

När mina farföräldrar rustade upp släktgården på 1950-talet och började använda den som sommarstuga följde de tidsandan för förpackningshantering. Det här var på den tiden som Pripps nämnde i sin reklam att deras ölburkar sjönk fortare ner i sjön om du gjorde hål i dem. Mina farföräldrar, utan sjö inpå knuten, pillade in tomma konservburkar och liknande i stenrösena runt gården. Några årtionden senare, samtida med Hemköps plastkassar som stolt proklamerade att de vid förbränning endast bildar koldioxid och vatten, ”två naturliga beståndsdelar i jordens atmosfär”, tyckte min far att man inte kunde ha det som så, att var man än lyfte på en sten i ett stenröse (vad nu han gjorde det för) hittade man konservburkar från 1957. Så han samlade ihop dem och kastade ner dem genom ventilationshålet i taket på den överväxta jordkällarruinen. Fortsätt läsa