Lilla Leotjärns 70-talspalett

Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.

Vissa sjöar får man anstränga sig lite mer för att komma nära inpå.

Men okej. När jag sänkte blicken förstod jag vad som möjligtvis kan ha verkat humoristiskt för en betraktare. På min vänstra fot hade jag planenligt min badtoffla. Medan den högra var iklädd min gympasko. På något vis hade jag tagit av båda skorna, bytt om till badbyxor och därefter klivit i en toffla och åter satt på mig en sko. Och sedan gått i flera minuter ner från vägen genom snårskogen, hängt upp handduken på en gren och gått upp på kärrmarken, utan att märka det. Ibland förvånas man ju över att man kan sköta ett vanligt jobb och hjälpligt uppfostra fyra barn.

Den vanliga skon i och med det här genomblöt och I påminde ungefär en gång i halvminuten hur roligt det var. Trots det gick det ändå att njuta av badet i Lilla Leotjärn, som aktuell tjärn lystrade till.

Badet då? Det var hyggligt varmt i både luft och vatten, men så mycket mer än det kan jag inte delge. Jag tror jag har kommit till en punkt där långtidsminnet är mättat med vanliga tjärnbad. Vandringarna och händelserna mellan sjöarna minns jag utan besvär, men när mycket lite sticker ut med ett dopp är det som att hjärnan tittar på mig ungefär som min fru gör när jag packar upp ett osedvanligt härligt fynd från Matsmart. ”Behöver vi verkligen det här?” frågar den (och hon). Matsmartfyndet – kanske en stor glasburk med vinblad, kanske en förpackning utgånget havreris – hamnar på en hylla i förrådet, men vart informationen om badet tar vägen vet jag inte.

Lilla Leotjärn var den tredje av fyra nya bekantskaper denna tur i det sjörika tallskogslandskapet i de mellersta delarna av Ludvika kommun. Tänker jag tillbaka på den nu ser jag framför mig skofadäsen och att den ovanliga kärrmarken runt tjärnen var varmt gul och grön, som ett påslakan från sjuttiotalet. Ändå två minnen som är helt okej.

Den här delen av tjärnen såg vi först. Det är till att vara bildskön.

Lilla Leotjärn

Datum: 2022-07-29
Löpnummer: 153
Område: Nittkvarn

Väder: 21 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21 grader
Höjd över havet: 286 meter
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Strand: kärrliknande myr (2)
Placering: en bit norr om Nittkvarn (3)
Tillgänglighet: 30 meter besvärlig terräng från vägen (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Långsamt glesnande skog vid Rytjärn (Ryberget runt 2018)

Naturen på Rytjärns östra sida har en utdragenhet som jag verkligen gillar. Skogen glesnar långsamt ur, sakta blir marken våtare. Träden blir lägre, börjar utöva social distansering. Till sist är det bara myr, ödslig som Ekonomikumparken i Uppsala denna märkliga sista april. Och därefter Rytjärn, glittrande i den sena eftermiddagssolen.

Fortsätt läsa

Näckbladtjärn: Inga förmildrande omständigheter (Ryberget runt 2018)

Jag ska inte beklaga mig. Eller jo, det ska jag. Jag kanske inte borde beklaga mig, för jag var trots allt ute i skogen om sommaren med en god vän och vi hade nästan hela vår badtur framför oss. Men jag tänker beklaga mig ändå. För Näckbladtjärn var ingen vidare bekantskap alls. Visst, jag hade inga stora förhoppningar på en sjö med det namnet avseende badbarheten, men det här var ju inte nice över huvud taget. Så, på det här viset gick det till när 2018 års sämsta bad företogs:

Fortsätt läsa

Hemdammen: Trägen vinner

Att i huvudet och med kartans hjälp planera framtida turer är ett av de stora kringnöjena med det här projektet. Många inom mitt skrå slår nuförtiden både ett och två slag för mindfulness, att vara närvarande i nuet och lägga mindre vikt på det som har varit eller det som komma skall, som ett sätt att minska stress och uppskatta vardagen och nuet. Det har förstås sitt existensberättigande. Vår hjärna är en riktigt nice konstruktion, men den är inte superduperbra på att skilja mellan det som händer just nu, det som redan har hänt eller det som eventuellt kommer att hända. Därav högst påtagliga stresspåslag när du, trots att du kanske är i hemmets trygga vrå, tänker tillbaka på den där jobbiga gången när det blev alldeles uppenbart att du inte hade en aning om vad du pratade om, eller oron inför det där mötet nästa vecka som har potential att bli helt katastrofalt. Händelserna sker inte här och nu, men huvud och kropp reagerar ändå på det som det.

karta utzoomad hemdammen

Uppe till vänster, strax till höger om ”Gamla” i Gamla Prästhyttan, ligger dagens badområde. Karta från Lantmäteriet.

Lyckligtvis har hjärnan inte bara dålig tempusuppfattning när det gäller obehagliga saker, utan även när det gäller positiva. Därför finns det högst rationella anledningar att i detalj planera och se framför sig en kommande badtur, för de positiva upplevelserna en sådan förväntas föra med sig fungerar belönande och avstressande fastän de inte har inträffat än. Precis som det för mig fyller ett syfte att åter i detalj i huvudet gå igenom dessa badturer igen när det blivit dags att blogga om dem. Genom att öva sig i denna sistnämnda grej, alltså att med pennans (tangentbordets) hjälp minnas en meningsfull upplevelse i detalj, ökar faktiskt chansen att en blir lycklig. Ett sevärt Ted Talk i ämnet lycka, som bland annat tar upp just detta, finns här.

karta hemdammen

Vi parkerade vid den streckade vägen åt sydost. Karta från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Dunderberget 4: Älgen i Stora Långtjärn

Duggregnet upphörde och S2 och jag20160611_174301 trampade genom sank skog, förbi hjortonblommorna som om ett par månader skulle ha förvandlats till brandgula skapelser som vissa, men inte jag, kallar delikatesser. Stora Långtjärn, i norra änden av samma myr som Lilla Långtjärn, där vi fick lov att bygga en bro, var nästa mål. Kanske verkade den större av tjärnarna något mindre svårbadad – en viss tröst så här på den sena junieftermiddagen. Vi hade tillryggalagt tre tjärnar på tre och en halv timme och två och en halv kilometer* och befann oss alltså lika långt från en bra bit ut i ingenstans – vilket ju var där vi hade parkerat bilen. S2 hade fått exakt ingenting i utdelning på sitt fiskande och längtade förmodligen till en put-and-take-sjö. Kanske var det också därför som han höll extra utkik över sjön, för plötsligt ropade han till. Fortsätt läsa

I brist på påskbad: Horntjärnen

myr horntjärnen

Planen var att redogöra för påskbadet 2016 den här helgen, men det blev inget påskbad 2016 på grund av smittsamma barn som ställde in resan. Så det anakronistiska inlägget, som likt julbadet och allhelgonabadet 2015 planerades att sprängas in i den ordinarie sjöredovisningslunken på ett lika ögonbrynshöjande sätt som låten ”Good Time” letade sig in på The Beach Boys skiva Love You från 1977, trots att den spelades in redan 1970, får skjutas på framtiden.

Fortsätt läsa

Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen

När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:

 ”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”

Fortsätt läsa

Mellantjärnen, projektets första liggbad

Det finns särskilda myrskor, som är som snöskor fast med mindre broddar eller dubb. Precis som snöskor fungerar de genom att fördela vikten över en större yta och därmed inte sjunka ner lika mycket i myren. De är inte så lätta att få tag på. Första gången jag letade efter dem hittade jag bara en affär i Sverige som sålde dem, och den låg i södra Lappland och svarade inte på mail. Det kan i och för sig bero på att det jag frågade var om det visste någon butik längre söderut som saluförde myrskor, eftersom jag inte fann det rimligt att åka hundra mil för att prova skor. Så därför hade varken S2 eller jag några myrskor den här dagen då vi närmade oss Mellantjärnen, som ligger vid foten av Mellanälgberget. S2 trampade stoiskt ut i gungflyn i sina kängor, sjönk ner till anklarna och drog några kast. Fortsätt läsa