En Knottdödare vid Igeltjärn

”Aaargh!” K viftade i halv panik med handen framför ansiktet och uttryckte sig nedlåtande om den flygande plågan genom att benämna hela varelserna med namnet på en enda i deras fall mycket liten kroppsdel. F2 och jag bestämde oss för att lindra K:s plåga och blandade en Knottdödare åt K, som vägrade ta emot den, varpå knotten fortsatte att attackera honom. Detta tog vi som ytterligare ett bevis för att den legendariska dalska drycken, uppfunnen där och då, hade effekt, men kanske hade den vetenskapliga slutsatsen inte ens godkänts av Paolo Macchiarini. Fortsätt läsa

Vårbad 2016: Håjen

Tre grader i vattnet, lätt duggregn och en svag vind från sydväst. Den andra april och sjön Håjen bjöd på allt man kunde förvänta sig i gränstrakterna mellan Ludvika och Gagnef den här tiden på året. Längst ut på udden som inramas av Kalles bäck, Håjen och Håjensån stod två vinterbleka figurer och höll ett rep mellan varandra. Den ene var sedvanligt klädd för årstiden, i vinterjacka, rejäla skor, vantar och ett par jeans. Den andre bar endast mössa, ett par färgglada fingervantar och foppatofflor. Som om detta inte vore ögonbrynshöjande nog klev den andre plötsligt ner i vattnet, några meter från den tunna iskanten mellan udden och mitten på strömfåran, och doppade sig. Fortsätt läsa

Återbruk vid Tjädertjärnen

Idag frångår jag min till viss del min vanliga stilism (hälften självironi och hälften onödigt krånglig meningsbyggnad) för att skriva några hundra ord om källsortering, en tanke som dök upp efter att en arbetskamrat trots mina protester kastat en datormus i brännbart, med ursäkten att hen aldrig gjorde så hemma. Vi börjar med en historisk tillbakablick i ämnet:

När mina farföräldrar rustade upp släktgården på 1950-talet och började använda den som sommarstuga följde de tidsandan för förpackningshantering. Det här var på den tiden som Pripps nämnde i sin reklam att deras ölburkar sjönk fortare ner i sjön om du gjorde hål i dem. Mina farföräldrar, utan sjö inpå knuten, pillade in tomma konservburkar och liknande i stenrösena runt gården. Några årtionden senare, samtida med Hemköps plastkassar som stolt proklamerade att de vid förbränning endast bildar koldioxid och vatten, ”två naturliga beståndsdelar i jordens atmosfär”, tyckte min far att man inte kunde ha det som så, att var man än lyfte på en sten i ett stenröse (vad nu han gjorde det för) hittade man konservburkar från 1957. Så han samlade ihop dem och kastade ner dem genom ventilationshålet i taket på den överväxta jordkällarruinen. Fortsätt läsa

Öradtjärn/Övratjärn, sjödubbletter och rondellutsmyckningar

Platsnamn är bra grejer. De medför att folk inte behöver uttrycka sig i stil med ”Hörru, ska du med till den där lilla staden med endast två rondeller varav det i den ena står en blixt för en miljon skattekronor i sig, vilken ser ut som en metmask, och hälsa på Martin?” utan istället kan säga ”Hörru, ska du med till Ludvika och hälsa på Martin?”. Visserligen får båda frågorna svaret ”Nej, han flyttade därifrån för åtta år sedan”, men den andra frågan underlättar utan tvekan kommunikationen*.

20150804_191512
Dagens sjö, kvart över sju en ljummen augustikväll

Av den anledningen är förekomsten av sjöar med samma namn inte helt praktisk. Att det finns två Bredsjön i Ludvika kommun lär inte ha berett någon några stora problem, varken historiskt eller på senare år. De ligger flera mil ifrån varandra och Bredsjön närmare Fredriksberg kan inte ha spelat någon större roll för dåtidens kommunbo** som bodde i närheten av den Bredsjön som ligger i skogarna mellan Nyhammar och Rämshyttan, och vice versa. Det finns också ett antal tjärnar vid namn Fisklösen i kommunen, men det kan jag också köpa eftersom de ligger utspridda, jämnt fördelade till svedjefinnens förtret (se vidare Vittjärn). Något jag dock har svårt att förstå är namnet på sjön för dagen. Öradtjärn, belägen precis som förra veckans Snäven strax norr om Källbotten, är en behaglig skogssjö … eller rättare sagt två. För blott tre kilometer norr om Öradtjärn ligger, just det, Öradtjärn. [Uppdatering 2019: Jag har lärt mig att såväl denna Öradtjärn som den en bit norrut heter Övratjärn enligt de som bor i närheten (vilket onekligen är relevant), bara för att krångla till det ytterligare.]

Fortsätt läsa

När vi 3 blir 1: Gällingen, vattenkraft och tjärnar som inte längre finns

Gälllingen har 23,4 km strandlinje och endast två av mänskligheten skapade byggnadsverk längs hela den sträckan. Då kan man ju undra varför vi valde att stanna vid just ett av dessa, nämligen vattenkraftverket från 1959, istället för någon orörd udde eller skyddad vik. Längtade vi redan tillbaka till civilisationen? Var vattenkraftverket ett arkitektoniskt mästerverk, dömt att knappt beskådas av någon över huvud taget? Hade man kombinerat fallhöjden på 33 meter med en särdeles lustig vattenrutschbana? Svaret på alla tre frågorna är nej: Det kändes fortsatt bra att vara skogsslukad, mänskligheten skulle behöva vara bra kreativ för att skapa en kategori som kraftverket skulle kunna vinna ett designpris i och man tänkte inte alls på några rekreationella värden när det byggdes. Nej, skälet till att vi bredde ut picknickfilten på den konstgjorda udden med grov sten och grus var att det här var det enda stället där vägen gick precis bredvid sjön och det gick lätt att parkera. Och ingreppen i naturen till trots får man ändå ge stället att det växte smultron där. Fortsätt läsa

Utan Citroën DS till Fagerlidtjärnen

Projektet att bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun har redan första sommaren tagit mig till platser som jag, som det heter, aldrig skulle ha besökt annars. Alla utom en av vägarna till dessa sjöar har varit fullt farbara med en modern bil med onödigt låg markfrigång. Undantaget var Fagerlidtjärnen. Här hade jag behövt ha kvar min Citroën D Spécial* från 1972, som jag ägde i lite drygt ett år men aldrig riktigt blev kvitt de komprometterande Fortsätt läsa

Klysningen och min far, sprintern

Källbottens elljusspår är inget man besöker naturligt under sin uppväxt om denna har sin utgångspunkt i en 70-talsvilla två och ett halvt stenkast från Biskopsnäsets elljusspår. Men jag har ett minne från min barndom som äger rum i Källbotten. Det är en regnig dag, troligtvis ungefär vid den här tiden på året. En massa människor i galonkläder – det här var innan regnkläder kunde se Fortsätt läsa

Vittjärn och andra mustiga finska platsnamn

För en sisådär 400 år sedan, när finnarna började kolonisera skogarna väster om Ludvika, upptäckte de de hundratals sjöar och tjärnar som ligger utspridda i skogarna. De gavs förstås namn. Flertalet, särskilt i trakterna runt Skattlösberg, har fortfarande namn med den finska ändelsen -lamm (-tjärn). (Det har bara funnits en sjö i Ludvika kommun med det finska ordet för sjö, järvi, som ändelse, nämligen Soasjärvi, som försvann när Lisjön bildades. När väl Lisjön bebadas kommer dess historia att gås igenom, säkerligen i mer detalj än vad många anser nödvändigt.) Några enstaka finska förled lever kvar i dagens namn på Ludvika kommuns sjöar, däribland det smågömda vitt-, som i skrift lätt kan tolkas som vit- om det sitter ihop med -tjärn, vilket det gör. Men Vittjärnen uttalas Vitt-tjärn(en). Detta är ett vanligt namn på fisklösa småsjöar; det finns åtminstone tre i kommunen. Dess svenska betydelse får du om du Fortsätt läsa