Motvindsbad 2: Säfssjön – besynnerliga rör och normala kantareller

Precis som Älgsjön ligger Säfssjön i Fredriksberg och har en officiell badplats (dock inte kommunal), vilket ger en badplats på 304 invånare vilket sannerligen inte är illa. Vi, I och jag, var dock inte på väg till dagens andra iordningställda badplats. För en sjö med en så märklig geografisk formation som Tjärmanen skulle givetvis bebadas från udden i fråga. I sjöns norra ände är en istappliknande spets fäst, 400 meter lång och ibland så smal som några få meter, och jag ville förstås se hur den såg ut inte bara på kartan utan även i verkligheten.

Säfssjön

Inringad: Tjärmanen. 1: Badställe. 2: Ön Lusen. 3: Officiell badplats. 4: Anläggning för grundvattentäkt för Fredriksberg på Hällholmen. Fredriksberg och Säfsen i sydväst respektive sydost. Satellitbild från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Återbruk vid Tjädertjärnen

Idag frångår jag min till viss del min vanliga stilism (hälften självironi och hälften onödigt krånglig meningsbyggnad) för att skriva några hundra ord om källsortering, en tanke som dök upp efter att en arbetskamrat trots mina protester kastat en datormus i brännbart, med ursäkten att hen aldrig gjorde så hemma. Vi börjar med en historisk tillbakablick i ämnet:

När mina farföräldrar rustade upp släktgården på 1950-talet och började använda den som sommarstuga följde de tidsandan för förpackningshantering. Det här var på den tiden som Pripps nämnde i sin reklam att deras ölburkar sjönk fortare ner i sjön om du gjorde hål i dem. Mina farföräldrar, utan sjö inpå knuten, pillade in tomma konservburkar och liknande i stenrösena runt gården. Några årtionden senare, samtida med Hemköps plastkassar som stolt proklamerade att de vid förbränning endast bildar koldioxid och vatten, ”två naturliga beståndsdelar i jordens atmosfär”, tyckte min far att man inte kunde ha det som så, att var man än lyfte på en sten i ett stenröse (vad nu han gjorde det för) hittade man konservburkar från 1957. Så han samlade ihop dem och kastade ner dem genom ventilationshålet i taket på den överväxta jordkällarruinen. Fortsätt läsa

Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn

Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa

Lilla Lejen

På väg till Lejbergstjärn passerade vi ett vackert område med utsikt över en örik sjö som på kartan visade sig vara Lilla Lejen. Den sitter ihop med Stora Lejen och Norra Lejen och är för övrigt den sjö som Lejbergstjärn rinner ut i. Eftersom Lejbergstjärn var dagens huvudmål fick Lilla Lejen vänta till hemvägen, då den plockades. Botten var betydligt bättre, knottansamlingen inte fullt så rik, vattnet lite varmare och tillgängligheten från vägen gjorde den på det stora hela betydligt mer användarvänlig. Fortsätt läsa