Lärktjärn och Strömsdal

När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.

Fortsätt läsa

Tveksamheter kring Gällingsflyets lämplighet som badsjö

Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.

Fortsätt läsa

Är det en baguette du har vid Kviddtjärns strand?

Jag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.

Här är vi på väg till Fest För Franska Fordon 2008. Nyckeln sitter i passagerardörren för förardörren gick inte att öppna utifrån.
Fortsätt läsa

Fyra badande i Ormtjärn

Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.

Fortsätt läsa

Från Gravendal till Strömsdal

Gravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.

Dagens rutt var den längsta badturen hittills. 26 500 steg förde oss från Gravendal till bilen öster om Strömsdal, för vidare transport till nattlogin vid Högsjön.
Fortsätt läsa

Sjöstatistik 2018. Shawnes luftballong.

Den här konversationen utspelade sig mellan mig och Sean Shawne LaShawn, en märklig man, tillika den enda i koncernen som kan flyga luftballong, varför just han var mitt sällskap idag. Det märkligaste med Shawne var inte att han frivilligt bytt namn till några som han aldrig skulle komma runt att behöva bokstavera, eller att vi aldrig riktigt fick klart för oss hans egentliga koppling till Djatlov-expeditionen. En av märkligheterna som vida översteg dessa var att jag tvunget behövde förklara till synes självklara saker för denne intelligente herre.

– Förklara igen varför vi gör det här.

– Vi flyger över sjöarna som jag badade i 2018 för att se hur lång tid den flygningen tar så jag vet hur långt manus jag ska skriva till de guidade turerna som vi ska erbjuda för just det året. Vi kan kalla det en pilot.

– Så man kommer kunna flyga i dina fotspår över de sjöar du badade i just det året? Med dig som guide?

– Precis! 5 000 kr per person, inklusive snittar och fördrink. Och man kommer så klart kunna välja de andra åren också, så småningom. Men vi börjar med 2018. Bra år.

– Att tro att det finns en marknad för det är det största storhetsvansinnet jag stött på. Störsthetsvansinne. Och betänk då att du rekryterade mig från Trumps stab.

– Nu överdriver du.

– Ja, men inte med mycket, och det är läskigt.

– Äh pyttsan. Vad gör den här spaken?

– Nej dra inte i den!

– Hoppsan!

– Gör inte om det!

– Haha, nej det var en dum idé. Förlåt. Titta, där nere har vi första sjön, Nattjärn. Där fick jag en kallsup må du tro.

Nattjärn.

– Okej, så här skulle du hålla låda ett tag.

– Yes, I keep the box. Och jag ska peka ut vilken död tall jag hängde upp glasögonen i … där! Ser du den gråa pinnen i myren där, den var det! Fint, jag pratar här ett tag, sen åker vi åt sydost, mot Vittjärn.

– Du kan inte styra en luftballong.

– Nej, jag kan ingenting om luftballonger, det behöver du inte tala om för mig. Sväng nu. Halt. Höger om.

– Jag kan inte heller styra luftballonger.

– Men du sa ju att du kunde flyga luftballong!

– Ingen kan styra en luftballong. Den flyger i vindriktningen. Det blåser från sydost så vi flyger mot nordväst.

– Vadå flyger i vindriktningen? Andrées expedition till Nordpolen då?

– Vad är det med den?

– De skulle ju åka dit med luftballong, och hem igen. Titta, där borta har vi Ulriksberg, där bodde J. Vinka till hans hus, Shawne!

– Hej hej. Det centrala i meningen du just sa är ordet ”skulle”.

– Jaha?

– Det dröjde trettio år innan deras kroppar hittades.

– Det var tråkigt. Så kommer vi dö nu?

– Det beror på. Var hade du tänkt att vi skulle landa?

– Skulle jag ha tänkt ut det?

– Det var väldigt viktigt för dig att du fick bestämma rutt.

– Ja men nu säger du ju att ingen får bestämma rutt förutom ballongen.

– Så du vet inte var vi kan landa?

– Nej, inte på rak arm. Finns väldigt mycket skog, väldigt lite åkermark åt det här hållet.

– Ja, då kanske vi kommer dö.

– Då kanske du kan berätta för mig vad som egentligen hände i Djatlovpasset? Om vi ändå ska dö, alltså?

– Aldrig!

– Kom igen nu.

– Var det som du hade i kikaren hela tiden? Att lura ut mig på ett omöjligt uppdrag för att få mig att avslöja det jag vet om Djatlov-expeditionen?

– Nej, men hade det varit så fel? Jag är nyfiken av mig.

– Idiotiska dyhålsdykare. Titta, vad är det där för öppen yta?

– Hm, ser ut som sandstranden vid Stora Låsen. Sov där en natt. Inget vidare. Sand är hårt och kallt om natten. Eller ja, det är ju alltid hårt, men särskilt som liggunderlag betrak-

– Där landar vi.

– Vad? Kan du landa på den plätten? Den är inte ens tio meter lång.

– Landa är inget problem, det är att styra en luftballong som inte går. Nu kan du få dra i den där spaken du drog i förut.

– Den här? Whoa! Aj!

– Så, nu är vi nere. Men då har du heller inte ordnat någon bil som hämtar upp oss?

– Se, nu börjar du förstå hur jag arbetar. Nu äter vi snittar.

– Har du dem med dig?

– Självklart. Kan inte åka luftballong utan snittar.

– Nu tycker jag om dig igen.

– Så, vad hände egentligen vid …

– Nej!

– Ja ja. Men då får du stå ut med att jag berättar för dig om 2018 års sjöar. Stora Låsen här bredvid hade jag redan badat i två gånger före 2018, båda gångerna 2015 faktiskt. Vill du höra om alla bad 2015 också för att sätta den här sjön i sitt sammanhang?

– Nej!

– Inte? Nåväl, då tar vi bara sjöarna som var nya för 2018.

– Skicka fördrinken, tack.

***

Sjöstatistik 2018

Att badåret 2018 skulle bli något extra fanns det hintar om redan vid vår första tur 19-20 maj. Vattnet var 17-20 grader varmt – väldigt ljummet för att vara maj – och eldningsförbudet var redan på plats. Under sommaren genomförde jag två turer med övernattning när eldningsförbud rådde och jag är glad att de har ändrat reglerna för det, så att man numera tillåts använda spritkök trots eldningsförbud av normalgraden. Nu skulle det kunna ha varit så att vi använde spritkök även 2018, men om så nu var fallet hade vi placerat det på ytor av icke brännbart material, som en grusplan och en sandstrand, som vi först hade vattnat ordentligt. Rent hypotetiskt alltså.

Logivalet vid övernattningen i maj. En eldpallkoja vid Svensksjön.

Luft- och vattenvärmen kulminerade i mitten av juli där jag vid två tillfällen på småturer mätte upp 25 grader i vattnet på en meters djup. Det här var ungefär samtidigt som människor stod längs vägarna och applåderade polska brandmän på väg upp att avlösa våra egna vid skogsbränderna uppåt Ljusdal till. Hur ser jag på att extremväder som orsakar stor skada och fara för allmänheten går hand i hand med fantastiska badupplevelser med medelhavstemperaturer? Jag har inga problem alls att hålla två konkurrerande tankar i huvudet – det är förvånansvärt rymligt däruppe. Jag kan precis som gemene man förfasas över klimatförändringar, men de blir ju inte lindrigare för att jag avstår från att bada i onormalt varma sjöar.

De varma temperaturerna spillde över även på höstens början, men var nere på normala grader när C, H och jag besökte Gåstjärnarna andra halvan av september. När senhösten och vintern kom kändes högsommarvärmen långt bort. Mina fötter förundrades i den sexgradiga myren vid Höjdtjärn över att det bara hade gått fyra månader sedan den torra gräsmattan på sommarjobbet nästan brändes.

September i Säfsens finnmark.

Hur många bad blev det till slut när 2018 sammanfattades? Jo, jag badade i 26 nya sjöar, tre åar och en kallkälla under sammanlagt nio turer. Badsäsongen sträckte sig från 19 maj till 28 december och jag hade med mig sammanlagt sex olika personer. Fjorton av sjöarna bebades på lördagar, passande med tanke på dagens namn, medan tisdagar var enda dagen där bad icke förrättades.

Medelhöjden över havet låg på 290,5 meter, vilket var sju meter under snittet åren 2015-2018. Högst belägen var Rytjärn, 386 m ö h, och närmast havsytan var Hemdammen med sitt gröna kärr, 204 meter.

Vilket bad var bäst? För 2018 går det faktiskt att utse. Det i en tjugofemgradig Lilla Ursen var svårslaget. Sämst var Näckbladtjärn. Hur kan ett bad i 21 graders vatten vara sämre än till exempel det i Höjdtjärn i november, den turens minst behagliga upplevelse? Ett bad i juli har helt enkelt mycket större förväntningar på sig. Läs båda inläggen för fördjupade studier i frågan!

Som sagt, 2018 var ett bra badår. När vi återkommer till 2019 kommer vi se en kortare badsäsong, men som varje år fanns det pärlor även där. Väl badat fram till dess!

/ Martin

Flogen, Grangärde socken (nära Rämen), 28 december 2018.

Lilla Ursen, Pajso och en varm vissångare

Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.

Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.

Fortsätt läsa

Västra Hedtjärn, bildskön och förbisedd

Västra Hedtjärn är en av de mest fotogeniska tjärnarna i kommunen. Vet den om det? Ja, absolut. Den glittrar i solljus och ligger dramatisk under regntunga skyar, alltmedan den lyhört samspelar med skuggorna från Isberget och de grönblåa nyanserna bortifrån Bråtberget. Men dess gröngula myrar intill strandkanterna beskådas av alltför få. Grusvägen som sveper förbi Västra Hedtjärns sydvästra strand är sparsamt trafikerad, och inga turister vilar vid dess stränder. Sjön skulle gärna vara lika välfotograferad som Väsman och lika välbadad som Norra Hörken men drog en ensligare lott i placeringslotteriet där för tiotusen år sedan.

Västra Hedtjärn sommaren 2021.

Därför uppskattar den när jag kommer och fotograferar den. Så har skett två gånger; vid första tillfället var den ett utvalt mål men vid det andra var jag temporärt osäker över min position och råkade därför bada i den igen. Mitt första besök ägde rum tillsammans med S 2018, en varm juliförmiddag som gjord för att gå över en talldoftande hed på jakt efter badställen. Och så låg den plötsligt där, till vänster om vägen, 21,5 grader varm och med brunt, klart vatten. Snyggt! Men hur skulle det gå att ta sig i?

Västra Hedtjärn sommaren 2018.

Fler än vi har trots allt vett att utnyttja Västra Hedtjärns skönhet. Vid stranden ligger ekor uppdragna, och bryggor underlättar för fiskaren att torrskodd stå nära sjökanten. De underlättar också att ta sig i och upp ur sjön, men saknar de stege är det inte så mycket enklare med brygga som man kan tro. Armstyrkan behöver vara större eftersom man inte gärna vill skrapa magen mot bryggkanten, på det vis man med fördel kan göra mot myrkanten. Å andra sidan är det lättare att hålla koll på kärrspindlar där brygga finns, så man inte kommer upp med en sådan på magen eller i hatten.

Sjögrönska.

Västra Hedtjärn utgjorde S och mitt sista bad på den här turen, som hade inletts dagen före med Näckbladtjärn, Sumparna, Rybergsforsen, Rytjärn och Stora Låsen. Vägen till Västra Hedtjärn från Stora Låsen gick förbi en älg, en stenig Låsen-strand och två runda tjärnar utan namn som sannolikt skapats av död-is när isen drog sig tillbaka, likt Sumparna. Jag gillar den här delen av kommunen. Det är långt mellan människorna men kort mellan tjärnarna, där de ligger vid kullarnas fötter. En kuriositet är att det finns två Äskberget varemellan Västra Hedtjärn, Östra Hedtjärn, Fisklösen och Långtjärn ligger. Vilket av dem var det som nämndeman Johannes Sigfridsson Honkainen fick tillåtelse att uppodla 1750, tro?

Röd stjärna för badställe 2018, grön stjärna för badställe 2021. Karta från Lantmäteriet.
Karta för er som inte tycker Frösaråsen är en tillräckligt stor ort att orientera sig efter. Från Lantmäteriet.
Inte behöver den filter egentligen, Västra Hedtjärn. Men nu blev det ett ändå. Viken längst till höger är den där båten på bilden ovan ligger.

Västra Hedtjärn

Datum: 2018-07-15
Löpnummer: 79
Höjd över havet: 307 meter
Område: Midnattshöjden

Väder: 22 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21,5 grader
Strand: fin myr (3)
Botten: okänd (-)
Vatten: klart och brunt (3)
Omgivningar: tallhed (4)
Utsikt: kuperad skog (4)
Tillgänglighet: några myrmeter från stigen och vägen (4)
Placering: nordost om Fredriksberg (2)
Faciliteter: fiskebryggor, eldstad
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: kanske

Fler hedtjärnar:
Östra Hedtjärn
Nedre Hedtjärn
Hedtjärn
Lilla Hedtjärn

Bonusbild:

Stenig strand/torrlagd sjöbotten vid Stora Låsen.

Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det nämligen att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.

Fortsätt läsa