När vi 3 blir 1: Gällingen, vattenkraft och tjärnar som inte längre finns

Gälllingen har 23,4 km strandlinje och endast två av mänskligheten skapade byggnadsverk längs hela den sträckan. Då kan man ju undra varför vi valde att stanna vid just ett av dessa, nämligen vattenkraftverket från 1959, istället för någon orörd udde eller skyddad vik. Längtade vi redan tillbaka till civilisationen? Var vattenkraftverket ett arkitektoniskt mästerverk, dömt att knappt beskådas av någon över huvud taget? Hade man kombinerat fallhöjden på 33 meter med en särdeles lustig vattenrutschbana? Svaret på alla tre frågorna är nej: Det kändes fortsatt bra att vara skogsslukad, mänskligheten skulle behöva vara bra kreativ för att skapa en kategori som kraftverket skulle kunna vinna ett designpris i och man tänkte inte alls på några rekreationella värden när det byggdes. Nej, skälet till att vi bredde ut picknickfilten på den konstgjorda udden med grov sten och grus var att det här var det enda stället där vägen gick precis bredvid sjön och det gick lätt att parkera. Och ingreppen i naturen till trots får man ändå ge stället att det växte smultron där. Fortsätt läsa

Lilla Lejen

På väg till Lejbergstjärn passerade vi ett vackert område med utsikt över en örik sjö som på kartan visade sig vara Lilla Lejen. Den sitter ihop med Stora Lejen och Norra Lejen och är för övrigt den sjö som Lejbergstjärn rinner ut i. Eftersom Lejbergstjärn var dagens huvudmål fick Lilla Lejen vänta till hemvägen, då den plockades. Botten var betydligt bättre, knottansamlingen inte fullt så rik, vattnet lite varmare och tillgängligheten från vägen gjorde den på det stora hela betydligt mer användarvänlig. Fortsätt läsa