Tanstjärn och naturminnen

Inte långt från Tanstjärn i Ludvika kommuns nordligaste delar står resterna av Dalarnas läns första naturminne. Naturminnen har samma juridiska skydd som naturreservat men utgörs av enskilda naturenheter som stenar eller, vanligtvis, träd. Naturminnet på vägen till Tanstjärn tillhör det senare slaget. Det var den 12 oktober 1915 som Karl Erik Forsslund, författare och vid den tidpunkten fd föreståndare vid Brunnsviks folkhögskola, vann gehör för behovet att skydda en mäktig fura öster om vägen upp mot Brynberget, Predikstolen och Tanstjärn. En dikt skrevs till och med till trädets ära, vilken fortfarande står att läsa på en skylt invid trädet. Hundra år efter naturminnesförklaringen står resterna av tallen fortfarande upprätt, numera bara tolv meter hög efter att ha brutits av för trettiotalet år sedan, men fortfarande med den värdighet som det anstår Dalarnas första naturminne.

Smala Sandsjöns komplex

Efter ett långt dygn med bad i åtta sjöar, där en eller möjligtvis två skulle kunna räknas som badbara för normalstörda personer, samt en å, tyckte I att vi skulle avsluta turen på en riktig badplats. En där bottnen är någorlunda pålitlig och sålunda inte sluter sig om ens fot och virvlar upp omkring en. Så vi for till Stora Sandsjön, en vacker sjö i en vacker skog, där jag tidigare badat, och I blev nöjd. När vi ändå var där gick vi från badplatsen vid dess södra strand till grannsjön, Smala Sandsjön, för totala tio sjöbad på en tur var ju ändå något som lockade, åtminstone mig.

Bloggstatistik 2019

Hösten 2019 blev året då allmänheten fick chansen att bli varse om att det finns en man som ska bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun: I september gjorde Naturmorgon i P1 en intervju med mig om mitt badande, och bara någon vecka efter det fick jag yttra mig i samma ämne för Tilde de Paula i direktsändning i TV4. Besökarantalet på bloggen siktade mot trädtopparna, missade och försvann i atmosfären någonstans ovanför Ickorrbotten.

Stora vs Lilla Prästtjärn, ABB vs Brunnsviks folkhögskola

Nu när Torrfastsjön runt 2019 är redovisad (startsida här) backar vi bakåt ett år och knyter ihop säcken för T2:s och min badtur en varm, men inte het, augustidag 2018. Idag handlar det om sjön Stora Prästtjärn.

Bloggstatistik 2018

Medan Sverige avnjuter kebabpizzor i blåsten blickar jag tillbaka. Ett år till med Sveriges sjöigaste blogg ligger bakom oss, och det medförde bland annat en unik sommar som gav unik statistik.

Motvindsbad 3: Mästerbadaren och hans lärling vid sjön Hån

2016 är året när 581 sjöar provar djärva grepp. Knappt har ni hämtat er från den icke strikt kronologiska redovisningen av sommarens bad förrän nästa nyhet står för dörren: bloggens första gästskribent! I står för redogörelsen av besöket vid sjön med det lustiga namnet Hån, som ser ut ungefär så här:

Sjöstatistik 2015, del 1

När jag började mitt projekt med att bada i alla Ludvika kommuns sjöar hade jag redan ett drygt halvdussin under mitt badbälte från tidigare i livet. Vi pratar förstås konventionella badsjöar som Väsman och Hillen och Norra Hörken men också Saxen (en av dem, det finns tre) och Nedre Noren, två sjöar som ingick i 2014 års badprojekt som gick ut på att bada 30 dagar på raken*. På två dagar i juli hade jag fördubblat antalet bebadade Ludvikasjöar, och jag har nu inför 2016 års säsong bara en sisådär 540 kvar. Året som gick var mycket lärorikt och lärde mig att uppskatta så skilda saker som insektsgift och personer som drar upp mig med rep ur vattnet. Jag har beskådats av holländska turister, varit nära att elda upp en raggsocka och blivit skrämd av en skogsfågel. Ja, som ni förstår har min bucket list blivit betydligt kortare redan första året.

Stora Käringtjärnen, dialekter och knott

Som tidigare har nämnts är Ludvika fortfarande mitt hem trots att jag inte bor där. Det betyder inte att min nya stad inte har satt några spår hos mig. Vissa saker med den nya staden har jag tagit till mig och ser numer som normalt och icke avvikande, medan motsvarande saker i Ludvika nu ses som det som avviker från normen. (Dit hör inte färgen på bussar. Även om jag rent logiskt borde tycka att det är väldigt trevligt med färgglada bussar i grönt och gult ska en buss vara vit med mörkblåa och röda detaljer, och allra helst med en ful stiliserad häst*.)