Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor

Den här sjön har jag tänkt skriva om länge. Över tre år, eftersom jag badade i den 6 augusti 2017. Den var det nionde badet på I:s och min tur vars första dag oplanerat slutade med övernattning i Skifsenstugan, men detta till trots infann sig inte inspirationen för Saxen vid Saxhyttan förrän nu. Vi tar avstamp vid Saxenborg, den före detta kursgården vid Saxens östra strand. Här hade Skattlösbergs bygdegille länge sina årsmöten och beslutade om städdagar vid Finngammelgården och eventuella höjningar av entréavgiften till Luossastugan. Eller så beslutades sådant på styrelsemötena, jag var ung och lyssnade inte så noga.

Fortsätt läsa

Dan Andersson-veckan 2019

(Det här inlägget är inte badrelaterat. Oroa er inte, det är inget som kommer att förekomma särskilt ofta.)

Från idag och fram till lördag 3 augusti 2019 pågår Dan Andersson-veckan i Ludvika och omgivande byar. Poeten firas och koms ihåg med visuppträdanden, konstutställningar och andra kulturella yttringar. Veckan avslutas (eller kulminerar, om ni frågar mig) med Luossafesten i Skattlösberg lördag 3 augusti kl 14.00. Dan Andersson, som bodde i Luossastugan mellan 1911 och 1915, inledde sin författarkarrär under sin tid där. Stugan är öppen som museum under sommaren och veckan efter Dan Andersson-veckan, 5-10 augusti, är det jag som är på plats och guidar er med en resa genom hans liv i ord och musik. Lördagen dessförinnan, alltså 3 augusti, fungerar jag som konferencier på Luossafesten. Det vore roligt om ni kom dit. Det blir uppträdanden och utdelande av priser. Och det serveras kaffe ur porslinskoppar på ett gårdstun mitt ute i finnskogen, bara det är värt ett besök.

Länkar:

Program för DA-veckan 2019: https://danandersson.online/

Hemsida för Skattlösbergs bygdegille, som sköter om Luossastugan: http://www.skattlosberg.se/

Dan Andersson-sällskapets hemsida: http://dansallskapet.hemsida24.se/

Inget lidande i Dödtjärn: Skifsen 2018

”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.

Finnmarken.

Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gö’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.

Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.

”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet. Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans lista vet jag inte. Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.

Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.

Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.

”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det blott är dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.

Dödtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 86
Område: Skifsen

Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: myr (3)
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4)
Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.

Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa

Nedre Noren på väg till Luossafest

Varje år sedan 1944 arrangerar Skattlösbergs bygdegille Luossafesten till minne av finnmarksskalden Dan Andersson. Luossafesten är som Uppsala reggaefestival fast med slokhattar istället för rastaflätor och något färre polisingripanden för brott mot narkotikalagstiftningen. Dessutom hålls den mitt ute i skogen och inte i Sveriges fjärde största stad. När Dan Anderssons popularitet var som störst befann sig 3 000 personer på Luossastugans tun. Det var den första söndagen i augusti 1988 och har världen någon gång varit nära att nå en kritisk massa av slokhattar på ett och samma ställe så var det där och då. Sedan dess har det gått närmare trettio år. De har slagit hårt på Luossafestens målgrupps förmåga att vandra de 800 kuperade meterna från parkeringarna på slåtterängarna uppe i byn ner till stugan, där Dan Andersson bodde under några år på 1910-talet. Det hindrar inte att parkeringen fortfarande behöver bemannas för att hindra att trafikstockningar uppstår på den mötesfria* byvägen. Men svunna är de dagar när en arbetsstyrka på tolv tretton personer sprang över stenrösena och pratade i komradior inte bara för att det var häftigt utan för att det behövdes för att inom loppet av ett par timmar lotsa in många hundra bilar i byn där det under lågsäsong inte bor mer än tjugo personer. Fortsätt läsa