Skifsen runt 2017: Skifsen själv

En liten rekapitulation från det inledande inlägget: Skifsen var en av de ursprungliga sex platserna att bebyggas i det som idag kallas Säfsens finnmark, när invandringsvågen från Savolax och Karelen tog fart i början av 1600-talet. Därför känns det kulturhistoriskt kul att en hembygdsförening tagit sig an att vid sjön Skifsens östra strand bygga upp en finngård så som den kan ha sett ut under glansdagarna på 1700-talet, särskilt som de ursprungliga gårdarna övergavs på 1940-talet och marken växte igen.

I granskogen finns grunder och stenrösen kvar från den autentiska bebyggelsen. Foto: I

Simma i dike eller gå tillbaka? Dikessim!

Vi har kommit till den mest minnesvärda delen av Skifsen runt. Jag lämnar över ordet till I, som förutom att stå för guidandet av er ner i dagens besvärligaste vatten även har tagit alla inläggets bilder. Själv bryter jag bara in med bildtexter samt asterisker som leder till fotnoter för förtydliganden och protester:

Över gammal åkermark ner till Nordsjön

Åker med gles skördningsfrekvens.

Efter tystnaden vid Harkullhöjden gick vi längs den västra sidan av Skifsen i ordnad granskog, planterad på mark som en gång i tiden mödosamt röjts fri från sten för att bli nästan lika mödosamt odlad.

Den genomsnittliga sjön (Kviddtjärn; Skifsen runt 2017)

Hallonhygge. Skärsjön eller Mörttjärn i bakgrunden.

Efter Stentjärn satte vi av rätt upp i en skog som inte längre fanns. Hygget var bra för utsikten och för hallonsnåren. Solen tittade också fram. Det var bra så länge vi stod stilla och åt hallon*. När vi började röra på oss igen, uppåt och uppåt, blev det varmt, för efter Stentjärnsbadet hade vi satt på oss regnbyxor eftersom det var blött i skogen och några stänk hotade om mer vertikal väta. Till sist, efter fyrtiofem höjdmeter och åttahundra längdmeter i ostigat hygge och ostigad skog, stod vi och tittade på Kviddtjärns solglitter. Som väntat låg den mitt ute i skogen utan någon bebyggelse i närheten. Som oväntat låg det en båt på andra sidan, och inte långt ifrån den något som såg ut som en brygga. Hitsidan av sjön var inte badvänlig, så vi gick till bryggan.

Stentjärn kommer till I:s undsättning (Skifsen runt 2017)

Den enda bebyggelsen vid Stentjärn, en sommarstuga, skymtar på andra sidan sjön.

Två tjärnar och en lunch senare gick vi längs den hundraåriga grusvägen och upptäckte att vattnet började ta slut. Inte vattnet i sjöarna, även om vattenståndet var lägre än normalt, men väl vattnet i våra vattenflaskor. Därför blev vi glada över att genom den stilla vinden höra porlet från en skogsbäck, som kastade sig nerför på sin väg från Brakotjärn till Stentjärn. Ett så idylliskt rinnande vatten är friskt vatten, resonerade jag, och om det var så eller om vi hade otur och tappade upp våra flaskor med vatten kontaminerat med dött djur eller spillning från dött eller levande djur lär vi aldrig få veta, men det återkommer vi till i senare inlägg.

Smulläderkyckling vid Hästtjärn (Skifsen runt 2017)

Ett hygge som övergick i myr som övergick i gungfly som övergick i tjärn som det föll några tentativa regndroppar på. Det var scenen som mötte oss när vi kom ut ur slyn och åter hade fritt siktfält. Inte det vackraste landskapet i skogen och inte den mest lättbadade tjärnen eller det sympatiskaste vädret. Här skulle badas.

Svandyk i Brakotjärn (Skifsen runt 2017)

Gräset var vått men inte stigen. Himlen var mulen men inte regnig. Jag hade gummistövlar. Till och med I hade gummistövlar. Skifsen runt 2017 startade med en behaglig promenad längs Skifsenleden, en 22,5 km lång vandringsled mellan Säfsen och Skifsen. Vi skulle förstås inte gå hela leden, för den går bara direkt förbi sex sjöar och det är lite dålig utdelning för två mils vandring. Som jämförelse har jag planerat turer med det dubbla på halva sträckan. Dagens plan var alltså någonting däremellan. Brakotjärn skulle bli vårt första av sex badstopp under nio kilometer. Tja, sju badstopp blev det ju, men i sex unika sjöar.