Åter till femvägskôrse

Det här är ett inlägg om en vägkorsning i Ludvika kommun. Låter det torrt och tråkigt? Gläd dig i så fall åt att resten av bloggen handlar om sjöar i Ludvika kommun, och sjöar är ju per definition inte torra. Låter ett inlägg om en plats där fem vägar möts långt ute i finnskogarna istället oerhört intressant går det bra att läsa vidare här.

Fortsätt läsa

Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (3/3)

Finngården Skifsen.

Del tre i årets hösttrilogi utgörs inte så mycket av bad eller vandring, utan av en trevlig kväll i en liten stuga ute i skogen. Stugan är den finaste raststugan i hela kommunen, av dem som jag har besökt, och är belägen vid Skifsens östra strand. I år var fjärde gången jag var här, men det var första gången jag åt kyckling som hängts upp och grillats bredvid en eld.

Sjön Skifsen.
Fortsätt läsa

5-vägskôrse nära Burhöjdstjärn

Efter Dödtjärn och Höjdtjärn finns en av finnmarkens märkligaste platser. Mitt ute i skogen, en fågelkilometer från närmaste byggnad, fem kilometer från närmaste bit asfalt och tretton kilometer med bil från närmaste affär finner vi – en femvägskorsning. Om ni då tänker ”vad är det för speciellt med det” vill jag att ni tänker efter hur många femvägskorsningar det finns i närheten av där ni bor, eventuellt i en av de där städerna med mer än hundra tusen invånare. Ni kanske kommer på en eller annan. Kanske har korsningen i fråga en rondell i mitten. Men de är inte många ens i större städer, femvägskorsningarna, och här stöter vi alltså på en i obebodd skog, där det inte ens historiskt har funnits mer än ett boställe inom den närmaste kvadratkilometern. Om ni fortfarande tänker ”ja, men vad är det för speciellt med det”, ja, då finns det ingenting jag kan göra för er. Ända sedan jag upptäckte den på kartan har jag velat besöka den, fotografera mig i den och ta kort på alla riktningar som vägarna tar utifrån dess mitt. Nu har jag gjort det. Det känns bra. Fortsätt läsa

Inget lidande i Dödtjärn: Skifsen 2018

”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.

Finnmarken.

Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gö’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.

Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.

”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet. Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans lista vet jag inte. Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.

Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.

Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.

”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det blott är dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.

Dödtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 86
Område: Skifsen

Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: myr (3)
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4)
Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.

Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.

Fortsätt läsa

Skifsen runt 2017: Skifsen själv

En liten rekapitulation från det inledande inlägget: Skifsen var en av de ursprungliga sex platserna att bebyggas i det som idag kallas Säfsens finnmark, när invandringsvågen från Savolax och Karelen tog fart i början av 1600-talet. Därför känns det kulturhistoriskt kul att en hembygdsförening tagit sig an att vid sjön Skifsens östra strand bygga upp en finngård så som den kan ha sett ut under glansdagarna på 1700-talet, särskilt som de ursprungliga gårdarna övergavs på 1940-talet och marken växte igen.

I granskogen finns grunder och stenrösen kvar från den autentiska bebyggelsen. Foto: I

Fortsätt läsa

Skifsen runt 2017

Ibland behöver en ändra sig. Vara flexibel. Tänka om och tänka nytt. På jobbet är det inga problem för mig. Jobbar en med människor går det sällan att följa en detaljerad planering och en hittar sig ofta i situationer där improvisation är vägen framåt. På fritiden och ute i skogen är det skillnad. Har jag planerat en badtur som innebär 7,5 kilometers gång i stiglöst land, nio sjöar, sex berg och en massa barr i gummistöveln tycker jag alls inte om när verkligheten sätter käppar i hjulet för mig. Det gjorde verkligheten denna 5 augusti, när I och jag hade planerat att följa upp fjolårets Motvindsbad med en tur med betydligt behagligare väder. För vädret hotade med att inte vara ett dugg behagligare och den stiglösa skogen var nyregnad och tanken på att sova i tält under skyar som verkade kunna öppna sig när som helst lockade inte särskilt mycket. Fortsätt läsa