Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa

En svensk, en finlandssvensk och Finndammen

Finndammen, den av de tre dammarna i närheten av Gamla Prästhyttan som ligger närmast riksväg 66, är intressant ur ett namnperspektiv (japp, det blir ett sånt inlägg). Vad döps en plats till? Något som utmärker den, som gör den lätt att särskilja från andra platser*. Därför kan vi av namnet Finndammen och det närbelägna Gamla Finntorpet dra slutsatsen av att så här långt österut sträckte sig inte Finnmarken. Fortsätt läsa

Julbad 2018: Flogen

Undrens tid är inte förbi. Den tidigare år något bristfälligt planerande S2 tackade nej till badtur den 27 december med motiveringen ”alkoholtekniska skäl”. Vidare redande i detta uttryck kastade ljus på att S2 ämnade samkonsumera en stor mängd sport och öl på annandagen, varpå han inte bedömde sig vara i utflyktsskick dagen därpå. Det är imponerande planerat av en person som vid mer än ett tillfälle har hastat till Statoil strax före tolvslaget på natten efter att ha kommit på att han a) inte har ätit något på hela dagen och b) inte har någon mat hemma. Fortsätt läsa

Hemdammen: Trägen vinner

Att i huvudet och med kartans hjälp planera framtida turer är ett av de stora kringnöjena med det här projektet. Många inom mitt skrå slår nuförtiden både ett och två slag för mindfulness, att vara närvarande i nuet och lägga mindre vikt på det som har varit eller det som komma skall, som ett sätt att minska stress och uppskatta vardagen och nuet. Det har förstås sitt existensberättigande. Vår hjärna är en riktigt nice konstruktion, men den är inte superduperbra på att skilja mellan det som händer just nu, det som redan har hänt eller det som eventuellt kommer att hända. Därav högst påtagliga stresspåslag när du, trots att du kanske är i hemmets trygga vrå, tänker tillbaka på den där jobbiga gången när det blev alldeles uppenbart att du inte hade en aning om vad du pratade om, eller oron inför det där mötet nästa vecka som har potential att bli helt katastrofalt. Händelserna sker inte här och nu, men huvud och kropp reagerar ändå på det som det.

karta utzoomad hemdammen

Uppe till vänster, strax till höger om ”Gamla” i Gamla Prästhyttan, ligger dagens badområde. Karta från Lantmäteriet.

Lyckligtvis har hjärnan inte bara dålig tempusuppfattning när det gäller obehagliga saker, utan även när det gäller positiva. Därför finns det högst rationella anledningar att i detalj planera och se framför sig en kommande badtur, för de positiva upplevelserna en sådan förväntas föra med sig fungerar belönande och avstressande fastän de inte har inträffat än. Precis som det för mig fyller ett syfte att åter i detalj i huvudet gå igenom dessa badturer igen när det blivit dags att blogga om dem. Genom att öva sig i denna sistnämnda grej, alltså att med pennans (tangentbordets) hjälp minnas en meningsfull upplevelse i detalj, ökar faktiskt chansen att en blir lycklig. Ett sevärt Ted Talk i ämnet lycka, som bland annat tar upp just detta, finns här.

karta hemdammen

Vi parkerade vid den streckade vägen åt sydost. Karta från Lantmäteriet.

Fortsätt läsa

Frusna fötter i Höjdtjärn: Skifsen 2018

Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.

Fortsätt läsa

Svensksjön en sval kväll

Omväxling i naturen.

Fler bilder sist i inlägget! Alla fick inte plats bland den löpande texten.

Vi hade gått på en tallhed hela dagen, men nu ändrade skogen karaktär. Tall ersattes av gran, vitmossa gav vika för grönt gräs, den platta heden för några små uppförsbackar.

cof

Jordkällare alternativt garnityr tillhörande skogstroll. Svensksjön, Grangärde församling.

Dagens mål, Svensksjön, låg nära, och att detta en gång i tiden hade varit bebyggda trakter skvallrade resterna av en jordkällare om. Som en tandrad i uppförstoring stack den upp ur grönskan strax öster om Svensksjöåns nordlopp.  Fortsätt läsa

Trädgårn, Grand och Hedtjärn

Hedtjärn och Grand och Trädgårn.png

Dagens inlägg berör tre platser i Ludvika kommun. Hedtjärn, ute i skogen åt väster, samt Grand och Trädgårn som delar på samma cirkel mitt inne i stan.

När jag i början av 00-talet just hade blivit myndig och fick komma in på krogen utan att min äldre vän T behövde snacka in mig (på ett ställe med 23-årsgräns, icke desto mindre. Detta var på den tiden jag var nöjd med att misstas för sex år äldre) fanns det två ställen att välja på i Ludvika. Det ena var Trädgårn, som var ett sunkigt ställe i korsningen Fredsgatan-Carlavägen, och det andra var Grand, som var lite fräschare och låg på Storgatan. Grand hade en klibbig kortklippt heltäckningsmatta i baren och var trots detta det fräschare etablissemanget. Båda ställena är stängda nu. Trädgårn rev de till och med, för säkerhets skull. Fortsätt läsa

Över heden nedåt Lilla Hedtjärn

Den aktuella heden heter Tuppmossheden och ligger intill Tuppmossen som vi stiftade bekantskap med vid besöket till Krusentorpas hål.

På hitsidan var det ont om iklivningsställen.

Och om de tre senaste baden bjudit på positiva överraskningar var det här dags för ett mediokert, dock inte utan överraskning*. Samma sorts svårgångna skog som omgav (södra) Vittjärn återfanns även vid Lilla Hedtjärn, så det var något av en lättnad när den gav vika för myrmark. Skor togs av, badtofflor togs på – och så kom överraskningen. Att en sjunker när en bit i myren och får klafsa sig fram längs strandkanten är inget nytt. Men att myren är så kall att en fryser om fötterna händer sällan när sjön bredvid åtminstone är 17 grader varm. Men här hände det. Termometern visade vid myrvattenmätning 10 grader! Kanske gick här samma källåder som rinner ihop med Storsjöån. Klart är att ett område på tiotals kvadratmeter höll källtemperatur. Sjön i sig var som nämnt i alla fall normalvarm; termometern orkade upp i 17,5 grader. Vi fick gå runt en del av tjärnen för att hitta kombinationen strandnära träd (till repet) och hyfsat djup så vi kunde ta oss i och upp. Upplevelsen som helhet lockade inte till merbad eller återvändo.

Fortsätt läsa

Vem var Krusentorpa och vad skulle hen ha tyckt om att jag badade i hens hål?

Majeftermiddagen gick mot tidig kväll medan vi något tvekande tog av från skogsvägen och klev ut i ”sankmark, skogsbevuxen”, ett område som gjorde skäl för sin beteckning på kartan. Vi hade många meter med sannolikt ganska blöta fötter framför oss; två vattenfyllda fördjupningar i Tuppmossen var vårt mål. Fördjupningarna bar namnet Krusentorpas hål. Här skulle badas.

Fortsätt läsa