Den genomsnittliga sjön (Kviddtjärn; Skifsen runt 2017)

Hallonhygge. Skärsjön eller Mörttjärn i bakgrunden.

Efter Stentjärn satte vi av rätt upp i en skog som inte längre fanns. Hygget var bra för utsikten och för hallonsnåren. Solen tittade också fram. Det var bra så länge vi stod stilla och åt hallon*. När vi började röra på oss igen, uppåt och uppåt, blev det varmt, för efter Stentjärnsbadet hade vi satt på oss regnbyxor eftersom det var blött i skogen och några stänk hotade om mer vertikal väta. Till sist, efter fyrtiofem höjdmeter och åttahundra längdmeter i ostigat hygge och ostigad skog, stod vi och tittade på Kviddtjärns solglitter. Som väntat låg den mitt ute i skogen utan någon bebyggelse i närheten. Som oväntat låg det en båt på andra sidan, och inte långt ifrån den något som såg ut som en brygga. Hitsidan av sjön var inte badvänlig, så vi gick till bryggan. Fortsätt läsa

Dunderberget 3: Brobygge till ö i Lilla Långtjärn

Resumé: S2 och jag har lämnat bilen för strax över två timmar sedan, jag har badat i två ogästvänliga sjöar med en sammanlagd temperatur på 28 grader, vi är båda blöta om fötterna och solen har skinit i några minuter. Det är juni och tolv grader varmt. Fortsätt läsa

I brist på påskbad: Horntjärnen

myr horntjärnen

Planen var att redogöra för påskbadet 2016 den här helgen, men det blev inget påskbad 2016 på grund av smittsamma barn som ställde in resan. Så det anakronistiska inlägget, som likt julbadet och allhelgonabadet 2015 planerades att sprängas in i den ordinarie sjöredovisningslunken på ett lika ögonbrynshöjande sätt som låten ”Good Time” letade sig in på The Beach Boys skiva Love You från 1977, trots att den spelades in redan 1970, får skjutas på framtiden.

Fortsätt läsa

Groeten uit Klosstjärnen

Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse. Fortsätt läsa

Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen

När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:

 ”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”

Fortsätt läsa

Julbad 2015: Kviddtjärn

Förra söndagen kom vädret jag egentligen hade velat ha. Tolv grader varmt om än lite blåsigt. Det höll förstås inte i sig en vecka, så nu blev det fyra grader varmt, och mycket blåsigt, istället. Det blåste så mycket att isen på andra sidan tjärnen tog med sig en infrusen tuva och blåste bort till vår sida för att se vad i herrarns namn vi höll på med egentligen. Fortsätt läsa

Mellantjärnen, projektets första liggbad

Det finns särskilda myrskor, som är som snöskor fast med mindre broddar eller dubb. Precis som snöskor fungerar de genom att fördela vikten över en större yta och därmed inte sjunka ner lika mycket i myren. De är inte så lätta att få tag på. Första gången jag letade efter dem hittade jag bara en affär i Sverige som sålde dem, och den låg i södra Lappland och svarade inte på mail. Det kan i och för sig bero på att det jag frågade var om det visste någon butik längre söderut som saluförde myrskor, eftersom jag inte fann det rimligt att åka hundra mil för att prova skor. Så därför hade varken S2 eller jag några myrskor den här dagen då vi närmade oss Mellantjärnen, som ligger vid foten av Mellanälgberget. S2 trampade stoiskt ut i gungflyn i sina kängor, sjönk ner till anklarna och drog några kast. Fortsätt läsa

Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen

Jag tycker inte om hjortron. Men jag har förstått att det finns människor som gör det (men jag har inte förstått varför). Därför är min likgiltighet inför dem (hjortronen, inte människorna) någonting som de (människorna, inte hjortronen) kan dra nytta av. För jag har ju ingen anledning att mörka de hjortronställen som jag, ibland bokstavligt, snubblar över ute i skogarna. Därav följande avslöjande: Ett sådant ställe finns vid Lilla Käringtjärnens nordöstra strand. Fortsätt läsa

Allhelgonabad 2015: Sönntjärn

Med 542 tjärnar kvar går det inte att sjåpa sig bara för att november står för dörren och bultar och kräver att få komma in i värmen. Därför begav sig min vän S2 och jag oss ut till den ensamt belägna Sönntjärn, en vattensamling som med Douglas Adams ord bäst kan beskrivas som i stort sett menlös. S2 är inte av det sjöbadande slaget, men följde glatt med som säkerhetsaspekt och leverantör av sarkasmer (Jag: ”Det här var ju inte så farligt, jag känner mig ganska varm!” S2: ”Det kallas hypotermi.”). Trots ovanstående dialog var vattnet tillräckligt kallt för att det skulle vara svårt att röra sig i det, och en av alla saker jag har lärt mig det här första, lärdomsrika terrängbadande året är att om man prompt ska i en tjärn när det är allhelgonahelg bör man välja en som är lätt att ta sig i och ur. Eftersom den lärdomen inte hade inträffat förrän just den här dagen stod jag alltså nu vid vattenkanten av ett gungfly med tjärnen långsamt sipprande in i foppatofflorna, som skänkte en trevlig men snabbt övergående våtdräktskänsla, och funderade hur i all sin dar det här skulle gå till. Fortsätt läsa

Utan Citroën DS till Fagerlidtjärnen

Projektet att bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun har redan första sommaren tagit mig till platser som jag, som det heter, aldrig skulle ha besökt annars. Alla utom en av vägarna till dessa sjöar har varit fullt farbara med en modern bil med onödigt låg markfrigång. Undantaget var Fagerlidtjärnen. Här hade jag behövt ha kvar min Citroën D Spécial* från 1972, som jag ägde i lite drygt ett år men aldrig riktigt blev kvitt de komprometterande Fortsätt läsa