Lilla Ursen, Pajso och en varm vissångare

Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.

Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.

Fortsätt läsa

Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det nämligen att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.

Fortsätt läsa

Mörthöjdsflynas matematik

Oftast är det enkelt. En sjö har en del och ett namn i tydlig singularisform. Någon enstaka gång delar två små sjöar på ett namn, t ex Hälltjärnarna, men det är fortfarande inget problem på taket, biffen är spikad och allt sånt där, för det finns inga frågetecken om vilka, eller hur många, vattensamlingar som åsyftas. Även om det inte alltid är lättbadat är det lätt att förstå vad som ska göras.

Och så finns det Mörthöjdsflyna.

Fortsätt läsa

Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (3/3)

Finngården Skifsen.

Del tre i årets hösttrilogi utgörs inte så mycket av bad eller vandring, utan av en trevlig kväll i en liten stuga ute i skogen. Stugan är den finaste raststugan i hela kommunen, av dem som jag har besökt, och är belägen vid Skifsens östra strand. I år var fjärde gången jag var här, men det var första gången jag åt kyckling som hängts upp och grillats bredvid en eld.

Sjön Skifsen.
Fortsätt läsa

Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (del 2/3)

Efter förevigat bad vid Norra Kullertjärn (det inlägget är uppdaterat med fler bilder, gå gärna dit igen och titta) gick vi tillbaka mot bilen. Det lilla flacka vattenfallet som vi skymtat från vägen fick en närmare påhälsning. Det forsade bra – undrar hur det ser ut vid vårfloden?

Bäcken från Norra Kullertjärn rinner norrut mot Lilla Lejen, men så småningom letar sig vattnet söderut mot Göta älv.

Medan vi sa hejdå till Johannes som stått för filmandet kom en jägare som varit ute och förberett inför jakten. (Anledningen till att vi över huvud taget kunde få till en tur så här sent var att älgjakten började ovanligt sent i år, 14 oktober.) Han undrade om vi hade fått några fina bilder. Jag berättade att det var jag som stod i blickfånget eftersom jag ska bada i alla 581 sjöar i kommunen. Jägaren satt i sin bil, så han kunde inte rygga tillbaka, men annars hade han nog gjort det inför ett sådant märkligt påstående. Det syntes verkligen på honom att det var bland det sista som han förväntade sig höra. Kul!

Förra gången jag gick här var ljungen lila istället för brun. Härifrån syntes den gamla stugan uppe på toppen; den nya gömmer sig lite längre bort.

H och jag var nu alltså på väg uppför Stora Kullerberget. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där tidigare, och det kommer bli fler gånger. Utsikten är milsvid. De böljande kullarna av mörkgrön barrskog i alla riktningar, med för säsongen insprängda gulnande björkar, bryts bara av av det viktiga för mig: sjöarna. Klicka på bilden här nedan (jag har gått loss i MS Paint igen):

På bara den begränsade yta som jag riktade kameran mot syns nio sjöar som jag kan benämna, trots att sikten inte är helt klar. (Kanske är de två vattenspeglarna längst bort i mitten Lång-Mölsen och Bred-Mölsen i Vansbro kommun, men det vågar jag inte säga säkert.) Notera särskilt dagens badsjö Norra Kullertjärn längst till höger och närmast i bild.

Uppe på toppen av berget har den lokala skoterklubben byggt en ny klubbstuga. Där uppe åt vi lunch, ty nu är den färdigbyggd och öppnad för allmänheten och inte bara för dem med nyckel, som I och jag upptäckte 2016. Det var bra, för som bekant blåser det på toppen och därtill kommer det visst regnskurar också. Kock H bjöd på linssoppa – värmd över öppen eld – grillad halloumi samt finskt hårt bröd med äkta smör. En fullträff i Finnmarken!

Uppe på toppen, som utgörs av en flack, ganska stor platå, växer det tallar som gör så gott de kan under rådande förutsättningar.

Den nya stugan ser ut så här. Den lämpar sig inte att sova över i utan vidare i det att den enbart är utrustad med stolar och bord i möbelväg.
Såna här sticker det upp bland ljungen på sina håll.
Södra Kullertjärn, hittills obebadad, ligger 417 meter över havet. Precis bakom den, i solskenet, ligger Fredriksberg. Den inzoomande ser det gamla pappersbruket, en svårt förgiftad plats som det går att läsa mer om på en annan blogg.
En kort stund bröt solen igenom även uppe på berget. Vy mot sydväst, masterna på Simonsberget är det enda som hintar om civilisation.
Nu vänder vi blicken mot nordväst istället, och en rektangulär myrmark som påminner om en jättes säng.
Toppen må vara bred och flack, men när den tar slut gör den det med besked.
Från kommunens högsta berg syns en vik av kommunens näst största sjö 5 km bort. Lisjön fanns dock inte för 70 år sedan utan är ett nutida påfund som jag återkommer till.
Apropå Lisjön är den här bilden tagen därifrån. En av topparna på horisonten är Stora Kullerberget – men jag vet inte vilken! Längst till vänster är Tyberget med dess kägelform. I mitten, ungefär, är Simonsberget med sina mediamaster. Ungefär ytterligare lika långt åt höger borde Stora Kullerberget vara. Men borde det inte se ut som att det är högst?
Några bilder till, sen lovar jag att ge mig. Den här är med för att den så tydligt visar hur kulligt landskapet är.

På vägen till toppen går man förbi den sista byggnaden från vad som en gång i tiden var en by tillräckligt stor för att ha skola. Jag fotograferar byn Kullerns sista hus varje gång från ungefär samma vinkel. Nu har en vägg rasat, och frodiga granar visar ingen som helst respekt för privat sfär. Står huset upprätt nästa gång vi kommer?

I nästa del berör vi matlagning bredvid öppen eld!

Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (del 1/3)

I förra inlägget hintade jag om att jag skulle ha med mig Södra Dalarne TV på nästa badtur. Vad jag sparade var att jag också hade med mig min gode vän H, som är kock. Det är lyxigt. Från att på höstturen 2016 tyckt att det var att slå på stort med pulvermos istället för bröd till korven gick jag till att ha med en kock som grillar kyckling bredvid öppen eld och serverar den med hempicklad lök och egengjord kombucha. Så höjer man ribban! Men kombuchan & c:o tar vi först i nästa inlägg. Vi ägnar det här åt filmandet och badandet:

Med oss till Norra Kullertjärn hade vi Johannes Graaf, filmare från Södra Dalarne TV och vinnare av ett kulturpris som jag är glad över att bara ha varit nominerad till. Johannes tiominutersdokumentär om mig och mitt badande går att se på Youtube och på Facebook! Här är vad jag tänker kalla för dess title screen, i brist på korrekt fackuttryck:

Stillbild ur filmen 581 sjöar. Foto: Johannes Graaf, Södra Dalarne TV.
Är man med på film klär man sig i sin snyggaste mössa, sina minsta badbyxor och drar in magen. Foto: H
Fortsätt läsa

Barfota mot Lilla Sömmtjärn (Torrfastsjön runt 2019)

I förra inlägget om turen runt Torrfastsjön hintade jag om en ny bekantskap vad gäller färdsätt. Det har blivit dags att avslöja denna. För M och jag hade vikit av norrut på vägen som skulle ha tagit oss till Lillmatsbyn, men vi skulle ju västerut innan dess. På kartan var nästa färdväg inprickad som stig, men ”tillfälligt vattendrag”/”icke alltid vattenförande bäck” hade varit mer informativt. På kartor brukar sådana utmärkas som ett en streckad flod.

Fortsätt läsa

Trädgårn, Grand och Hedtjärn

Hedtjärn och Grand och Trädgårn.png

Dagens inlägg berör tre platser i Ludvika kommun. Hedtjärn, ute i skogen åt väster, samt Grand och Trädgårn som delar på samma cirkel mitt inne i stan.

När jag i början av 00-talet just hade blivit myndig och fick komma in på krogen utan att min äldre vän T behövde snacka in mig (på ett ställe med 23-årsgräns, icke desto mindre. Detta var på den tiden jag var nöjd med att misstas för sex år äldre) fanns det två ställen att välja på i Ludvika. Det ena var Trädgårn, som var ett sunkigt ställe i korsningen Fredsgatan-Carlavägen, och det andra var Grand, som var lite fräschare och låg på Storgatan. Grand hade en klibbig kortklippt heltäckningsmatta i baren och var trots detta det fräschare etablissemanget. Båda ställena är stängda nu. Trädgårn rev de till och med, för säkerhets skull. Fortsätt läsa

Svandyk i Brakotjärn (Skifsen runt 2017)

Gräset var vått men inte stigen. Himlen var mulen men inte regnig. Jag hade gummistövlar. Till och med I hade gummistövlar. Skifsen runt 2017 startade med en behaglig promenad längs Skifsenleden, en 22,5 km lång vandringsled mellan Säfsen och Skifsen. Vi skulle förstås inte gå hela leden, för den går bara direkt förbi sex sjöar och det är lite dålig utdelning för två mils vandring. Som jämförelse har jag planerat turer med det dubbla på halva sträckan. Dagens plan var alltså någonting däremellan. Brakotjärn skulle bli vårt första av sex badstopp under nio kilometer. Tja, sju badstopp blev det ju, men i sex unika sjöar. Fortsätt läsa