Marsbad 2021: Nedre Hedtjärn

”Vi kan gå tillbaka samma väg vi kom. Går vi åt andra hållet får vi se nåt nytt men det blir å andra sidan ungefär en mil längre. Ni får välja ni som är lite äldre.”

Fem års psykologistudier och nio års praktiserande av dem har lärt mig så pass mycket om människor att jag i vissa, enskilda fall kan vara ganska säker på att få som jag vill fastän det utåt sett ser ut som att jag lämnar över valet till någon annan. Så var fallet denna tidiga, soliga marsdag när D2, som gjorde badtursdebut för att se och lära, H och jag sammanstrålade vid Övre Hedtjärn längs riksväg 66 norr om Nyhammar i Ludvika kommuns norra del. Att H är stark som en oxe och D2 springer långt, långt på elitnivå står sig slätt mot det faktum att de är födda på 70-talet medan jag är en ung 80-talist. Men vi backar bandet och tittar på dagens badtur:

Fortsätt läsa

En adventstur till Ljussjön där inte mycket gick som planerat

Jag hade visionen klar: Vi skulle till de kuperade kullarna i norr, vandra runt i öde skogar, bada vid iskanten i de små skogstjärnarna vi passerade. Det var en bra vision.

Implementerandet av den gick sådär.

Vi kom visserligen till de kuperade kullarna i norr, det stadsnära skogsområde en mil norr om Ludvika som avgränsas av riksvägar 50 och 66 samt länsväg 644. Förvisso skulle vi också komma att vandra runt – i cirklar – i skogarna, men de var inte öde och badandet blev inte så mångsjöat som jag hade avsett. Så här hade planen lytt på förhand:

Fortsätt läsa

5-vägskôrse nära Burhöjdstjärn

Efter Dödtjärn och Höjdtjärn finns en av finnmarkens märkligaste platser. Mitt ute i skogen, en fågelkilometer från närmaste byggnad, fem kilometer från närmaste bit asfalt och tretton kilometer med bil från närmaste affär finner vi – en femvägskorsning. Om ni då tänker ”vad är det för speciellt med det” vill jag att ni tänker efter hur många femvägskorsningar det finns i närheten av där ni bor, eventuellt i en av de där städerna med mer än hundra tusen invånare. Ni kanske kommer på en eller annan. Kanske har korsningen i fråga en rondell i mitten. Men de är inte många ens i större städer, femvägskorsningarna, och här stöter vi alltså på en i obebodd skog, där det inte ens historiskt har funnits mer än ett boställe inom den närmaste kvadratkilometern. Om ni fortfarande tänker ”ja, men vad är det för speciellt med det”, ja, då finns det ingenting jag kan göra för er. Ända sedan jag upptäckte den på kartan har jag velat besöka den, fotografera mig i den och ta kort på alla riktningar som vägarna tar utifrån dess mitt. Nu har jag gjort det. Det känns bra. Fortsätt läsa

Inget lidande i Dödtjärn: Skifsen 2018

”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.

Finnmarken.

Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gö’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.

Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.

”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet. Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans lista vet jag inte. Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.

Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.

Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.

”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det blott är dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.

Dödtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 86
Område: Skifsen

Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: myr (3)
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4)
Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.

Julbad 2018: Flogen

Undrens tid är inte förbi. Den tidigare år något bristfälligt planerande S2 tackade nej till badtur den 27 december med motiveringen ”alkoholtekniska skäl”. Vidare redande i detta uttryck kastade ljus på att S2 ämnade samkonsumera en stor mängd sport och öl på annandagen, varpå han inte bedömde sig vara i utflyktsskick dagen därpå. Det är imponerande planerat av en person som vid mer än ett tillfälle har hastat till Statoil strax före tolvslaget på natten efter att ha kommit på att han a) inte har ätit något på hela dagen och b) inte har någon mat hemma. Fortsätt läsa

Vinterbad 2017: Långsjön

Förra årets vinterbad: kommer överens med S2 om att höra av sig till honom kl åtta för att se att han är vaken. S2 hör själv av sig 7.50 om att han redan är uppe. Upphämtning kl 9 och badtur genomförd utan problem.

Årets vinterbad: kommer överens med S2 om att höra av sig till honom kl åtta för att se att han är vaken, varpå han inte svarar 08.03, 08.17 eller 08.39. Åker och handlar korv inför dagen. Parkerar utanför S2. Ringer igen 09.11. Går ett varv runt huset. Släpps in i porten av granne. Når andra våningen och hör S2:s väckarklocka genom dörren. Håller in ringklockan intermittent i tio minuter. Förklarar för grannen som åter kommer ut och ger mig en konstig blick att S2 sover djupt och att han visst är hemma vad grannen än tror och att jag har varit med om det här förut, om än inte just på jullovet ifjol. Ringer på i fem minuter till. Säger ho-ho i brevinkastet. Sätter mig i bilen och misströstar. S2 hör av sig 09.32 om att han är uppe. Upphämtning 09.37 och badtur genomförd utan problem.

Fortsätt läsa

Vinterbad 2016: Laxsjö-Flatnan

”Det är lugnt, där finns det gott om granruskor. Så lägger vi stenar bakom hjulen och knuffar en meter i taget.” S2 hade redan tänkt ut lösningen ifall vi inte på tillbakavägen skulle komma upp för den istäckta backen som låg framför oss.

”Jo men jag vet inte om jag vill köra fast igen över huvud taget. Förra gången åkte det förbi skoterförare och skrattade åt oss. Jag tyckte inte om det.”

”Så halt är det väl inte? Du har väl vinterdäck på bilen?”

20161229_100126

Halt.

”Mellaneuropeiska*. När vi stannade gled vi i sidled några decimeter.”

S2 ryckte på axlarna. ”Visst, du kör så du bestämmer,” sa han men han menade ”tråkmåns”. Fortsätt läsa

Vårbad 2016: Håjen

Tre grader i vattnet, lätt duggregn och en svag vind från sydväst. Den andra april och sjön Håjen bjöd på allt man kunde förvänta sig i gränstrakterna mellan Ludvika och Gagnef den här tiden på året. Längst ut på udden som inramas av Kalles bäck, Håjen och Håjensån stod två vinterbleka figurer och höll ett rep mellan varandra. Den ene var sedvanligt klädd för årstiden, i vinterjacka, rejäla skor, vantar och ett par jeans. Den andre bar endast mössa, ett par färgglada fingervantar och foppatofflor. Som om detta inte vore ögonbrynshöjande nog klev den andre plötsligt ner i vattnet, några meter från den tunna iskanten mellan udden och mitten på strömfåran, och doppade sig. Fortsätt läsa