Stora Ångtjärn utan avdrag

För inte så längesen lärde jag mig att om man bor i Ludvika får man en regional skattereduktion om 1675 kr per år för att Ludvika är glest befolkat. Jag har surat lågintensivt över det sedan dess. Det är ju jag som borde få ersättning för att jag bor där jag gör. För att jag behöver stå ut med att mina barn säger beeeige istället för bäige. Ska jag även behöva lida ekonomiskt, jag som bor i en landsdel där man behöver förklara såväl gustafskorv som mörksugga? Där kommunen ännu inte infört hushållsnära källsortering så att jag måste transportera förpackningarna till parkeringen vid Ica och allt som oftast ta hem plasten igen för att den behållaren är full? Där en slumpmässigt kastad snöboll träffar ett nybyggt flerfamiljshus med tvivelaktig arkitektur istället för en näringsfattig skogssjö?

Fortsätt läsa

Lövtjärn, +1°

I början av april ligger isen fortfarande på de flesta mindre sjöar i kommunen. Men smältvattnet som börjar rinna till gör att det är lättare att hitta öppet vatten än en månad tidigare, och framför allt kan terrängen vara lite mer lättgången på vägen till det öppna vattnet. Jag ska inte säga att jag har blivit bekväm av mig när det gäller sånt, men jag är rädd om mina följeslagare. För mycket snår och sankmark idag och de börjar hitta på ursäkter i framtiden. Särskilt F2, tidigare känd från aprilbadet 2017, skulle lätt kunna skylla på att han ska blästra en Bubbla eller byta fönster eller tröska en harv eller något annat handarbete. Men den här gången gjorde han inte det, och jag bjöd till så gott jag kunde så att han ska resonera likadant nästa gång.

Fortsätt läsa

Sista badet före pandemin: Loforsdammen

En augustidag 2019 efter mitt jobb som guide i Dan Anderssons Loussastuga stannade jag till vid Loforsdammen utanför Norhyttan. Det här är den enda vattensamling som har anlagts i Ludvika kommun under min levnad, och jag minns till och med när den var ny. Jag kommer inte ihåg hur det såg ut på platsen innan dess, men jag minns att vi kommenterade den höga dammvallen som ligger intill länsväg 245 precis före Norhyttan när vi åkte förbi. Eftersom kraftstationen, som ersatte den tidigare, invigdes 1990 bör ju dammen ha varit på plats lite tidigare än så, så jag lär ha varit 5-6 år då. Jag minns dess tillkommande som negativt, för den häftiga ström som var Loforsen och som man, när vattnet var påsläppt, kunde få en hastig glimt av genom Jettans högra sidoruta i höjd med Tjärnsveden syntes plötsligt nästan alltid som en stenbädd. Men dammvallen var ju imponerande, även om jag störde mig på att de vuxna såg vattenytan från sin upphöjda position medan jag inte gjorde det.

Fortsätt läsa

Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det nämligen att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.

Fortsätt läsa

Club Amor, Östansbotjärn och annat viktigt i Ludvika

I förra inlägget skrev jag om att all kunskap jag har samlat på mig genom att bo i och sedermera läsa om Ludvika och dess historia gör att jag kan ”sätta liv på skogen”, för att använda min vän H:s ord. Det gäller även för Ludvika tätort. För tillfälliga besökare kan jag förstå att inte alla delar att Ludvika riktigt glänser och får en att vilja ströva omkring planlöst på gatorna och ta in den kombination av arkitektur och stadsplanering som, slumpmässigt kan det tyckas, lett fram till det Ludvika vi känner idag.

Fig 1. Hjärtformat träd i Ludvika.

Där turisten bara ser en brun, igenbommad byggnad i korsningen Grågåsvägen-Timmermansvägen ser jag Pia närköp, sedermera Pressbyrån, salustället för det vi kallade vaniljkolor för 1 kr och det hutlöst dyra lösviktsgodiset (14:90 kr/hg i mitten på 90-talet, mina damer och herrar). Här köpte vi ammunition till våra ballongbellor i form av gula ärter i blåa kartonger.

Fortsätt läsa

Alldeles lagom Stora Vittjärn

Vi fortsatte grusvägen söderut efter vårt arla morgondopp i Svensksjön, I och jag. Japp, jag fortsätter med serien Svensksjön 2018 som om ingenting har hänt, snart två efter senaste kapitlet. Det är det som är så bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över. Solen försommarsken på högsta växeln och fick till och med den gamla granskogen att se ljus ut. I visade mig hur man flossade – den stora dansflugan denna vår – men den koordination som detta krävde gick min kropp bet på att uppbringa.

Myrtallarna lystes också upp av solen.
Fortsätt läsa

På spaning efter Rämens sjunkna ö

Det här blir ett lite annorlunda inlägg. Som titeln anspelar blir det också ganska långt, om än inte de 1 267 069 ord som utgör Marcel Prousts kakbok. Ni ska få följa med på en guidad tur om det som på psykologspråk kan kallas de etablerande omständigheterna kring det här projektet. Det kommer bli massor med avstickare från huvudspåret, men jag lovar att vi hela tiden kommer kunna skönja en röd tråd i det hela. Låt gå för att tråden ibland kommer ha trasslat ihop sig ganska ordentligt, att det kan vara frustrerande att reda ut sådana härvor och att det ibland bara kommer att gå att betrakta sagda tråd genom en repig plexiglasskiva. Men ändå, tråden är där, så välkomna in. Jag klipper era biljetter här. För allt i världen, lämna inte gruppen. Fortsätt läsa