Det var tjugofyra dagar efter Inventionen och jag satt på den luftkonditionerade verandan och blickade ut över öknen. Den vita markens skarpa ljus dämpades något av mina solglasögon i billig plast. Jag fick ge mina medarbetare att det var ett bra ställe med inlyssnande personal. Förutom solglasögonen som jag bad om hörsammade de åtminstone under de första dagarna min önskan att kalla mig 176-176 efter min favoritbjörnbuse, men lagom till Cesar Chavez-dagen upplyste man mig om att det fick räcka med det nu. I den kvalmiga kaliforniska värmen stod 581 sjöar-koncernen på randen till en organisationsgenomgripande förändring till det bättre, men vi behöver spola tillbaka Ferro Chrome-bandet en smula för att ni ska få hela bakgrunden.
I höstas fick ni i en följetong följa mitt 40-årsfirande ute i skogen, men det fanns en lucka i den serien som jag nu täpper till. Jag låter mina ciceroner redovisa för kvällens händelser i en timmerstuga långt bort från civilisationen:
Från den fuktiga, grusströdda marken är det ett par trappsteg upp till farstubron. Vi träder in genom den bastanta trädörren och står i halvdunklet i en på bredden avlång förstuga. Här luktar det regnkläder och tjärnvåta handdukar; de hänger så tätt att vi får skjuta dem åt sidan så vi kan ta oss in i själva stugan. Där inne är det varmt! Det dånar från kaminen i det bortre hörnet och vi lägger lite förvånade märke till att den istället för en vanlig kokplatta har en stenplatta ovanpå vilken det står en kastrull. Vårt otränade öga bedömer att det är en frilagd S:t Eriks-platta i dansk sjösten, men det är lite för svagt ljus för att vi ska vara helt säkra. Belysningen, ja. Förutom det regniga kvällsljuset som sipprar in genom två fönster lyses utrymmet upp av stearinljus i tomflaskor och en gullysande batteridriven lampa. Det är mysigt!
Jag visste att jag hade påbörjat ett inlägg om den här sjön. Tänkte att jag nog bara behövde finlira texten lite grann och lägga till bilder. Öppnade Anteckningar på telefonen och scrollade ner. Under rubriken Rudputten hittar jag följande text:
”Det är brant på skogen.”
Det var allt. Ibland är det en väldigt liten hammare som inspirationen slår till en med. Men vi tar väl det vi har och utgår från det?
Nyår? Tack gärna, jag tar ett med färre startade krig om det finns! Vi ska se vad vi har hemma.
Världen fortsätter visa tecken på en allvarlig psykisk störning. På med skygglapparna så gräver vi ner oss i bloggstatistik och skapar oss lite andrum.
Jag har badat i havet igen. När det bar av senast var det juli och jag var ju inte helt såld på det som ni kanske minns. Så varför inte göra ett nytt försök, fast under en annan årstid? Den här gången hette det Röda havet istället för Östersjön.
Så här var alltså havet som Moses delade. Mitt första intryck, när jag själv var på plats, var att det ju absolut var en bedrift i sig, inget snack om saken, men att Moses och hans följe, om det av någon anledning inte hade funkat att dela på havet, hade kunnat vada över, ty det var väldigt långgrunt. Det gjorde inte så mycket att det dröjde på djupet, för det var ändå 25 grader varmt och det ska vi sanningsenligt plita ner på plussidan.
Gruvbrytningen i Bergslagen har påverkat landskapet i skogarna. Även vid relativt små gruvor syns spåren än idag, trots att det gått många år sedan gruvorna lades ner. En av alla platser som påverkats är Rösjön, en långsmal sjö högt upp i skogarna ovanför Brunnsvik. Redan på 1700-talet bröts här silver. I modern tid återupptogs verksamheten 1922–1935, och avfallet från gruvindustrin leddes ut i sjön utan rening, så som brukligt var.
Från södra stranden märks ingenting av någon tidigare gruvdrift.
En metod för att utvinna silver ur berget kallas cyanidlakning. Krossad malm får ligga i en cyanidlösning och gotta till sig, sen tillsätter man aktivt kol och kör en elektrolys för att få silvret att fälla ut. Cyanidlösningen? Den spolades ut i sjön. Dag ut och dag in. Vid ett tillfälle, berättade en fd gruvarbetare [1], var sjön under några dagar alldeles löddrig och nästan all fisk i sjön dog, flöt runt på rygg uppe vid ytan. Vid stranden, där gruvbyggnaderna låg, är växtligheten nästan 90 år senare fortfarande väldigt sparsam.
Norra stranden, där anrikningsverket stod, bär på desto fler spår av mänsklig påverkan.
En förgiftad sjö. Tyvärr inte den enda i de här trakterna. Men Rösjön sticker ut på grund av dess senare användningsområde. I mitten på förra århundradet, bara tjugo år efter gruvdriftens biprodukter slutade skickas ut i sjön, tjänade den som – dricksvattentäkt. Innan Brunnsvik och Sörvik fick dricksvatten inifrån Ludvika togs det alltså från en sjö där man blott tjugo år tidigare släppt ut gifter som dödat nästan all fisk och fått vattnet att se ut som det kokade. (I den misslyckade jakten på att verifiera den uppgiften hittade jag att en vattenledning drogs från sjön till Brunnsviks folkhögskola redan 1923, samma år som gruvan öppnade. [2])
Med gruvutsläppen i åtanke var det med viss spänning jag tog mig till Rösjön för bad nu i somras. Med mig var S2 och S2:s fiskespö för första gången på tre år. Fisken hade kommit tillbaka till Rösjön och nappade lydigt på jiggar och drag, vilket alltid gör S2 munter och får honom att prassla entusiastiskt med sin plastpåse som innehåller allt från fiskedrag till kanelgifflar. Jag blev också entusiastisk. Dög Rösjön för dagens fiskar att bo i (och gårdagens sörviksbor att dricka från) skulle det duga för mig att bada i.
Munter S2.
Jag klev i nedanför där anrikningsverket stod, där växtligheten kanske borde ha kommit tillbaka vid det här laget, och simmade ut, ställde mig raklång i vattnet. Jag såg mina bleka fötter, och, en bra bit under dem, botten. Inte heller i sjön hade växtligheten återkommit. Klart vatten är häftigt för en person från insjöarnas rike. Men bara när det uppträder som en anomali; som ni kanske minns är jag skeptisk till det här med hav. Rösjöns norra sida är värd ett besök för såväl sjö- som gruvintresserade personer. Och för dem som tycker om Super Mario Bros-graffiti (se längst ner).
Rösjön
Löpnummer: 160 Höjd över havet: 271 meter Område: Norrvik
Väder: 20 grader, halvklart Vattentemperatur: 20,5 grader Botten: sten (3) Vatten: klart men kanske inte av en bra anledning (4) Strand: brant sluttande sten (3) Placering: på skogen ovanför Brunnsvik (3) Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5) Faciliteter: bänk utan ryggstöd, eldstad Officiell badplats: nej Folk: 2 personer i bil åkte förbi Fiskesjö: nej Närmaste andra sjö: Gussjökalven (600 meter) (del av Gussjön, vars huvuddel ligger 750 meter bort) Återvända: kanske
När jag skriver det här inlägget har jag just läst en artikel i Expressen om en engelsman som bestämt sig för att dricka tio öl om dagen i tvåhundra dagar. Inte någon gång under de minuter det tog att läsa artikeln kände jag att jag har valt fel när det gäller obligatoriskt märkligt projekt. Ytterligare öl på min kvarn fick jag 07.55 den trettonde juli i somras, för då var det dagen efter en av mina 40-årsfester, och jag var uppe tidigt, eventuellt efter att ha druckit en eller ett par – men inte tio – öl kvällen före. Det var lite besvärligt, för nu passade det för solen att skina och kasta glittrande skärvor i Ljussjön som gjorde ont i ögonen. Var var den igår när jag var pigg och utvilad?
Bastu hade det förstås blivit kvällen före också. Ingen fyrtioårsfest utan bastu, oavsett plats.
Nå, jag hade media att göra. Det var på med hatten och iväg som gällde. Målet var Stora Sömmtjärn, en av de 581 som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Jag tror att den blev väldigt överraskad över att en torsdagsmorgon plötsligt vara med i direktsändning i Radio Dalarna. Bakgrunden till det var att en reporter på Dalaradion kontaktade mig i slutet av juni och tyckte att det här med bad i en liten skogstjärn skulle kunna bli bra radio, gick det möjligtvis att få följa med någon gång? Klart att det gick.
Efter ett mycket framgångsrikt bad i Gäddtjärn var det dags att återställa badordningen. Den planerade förstasjön för dagen, Sultentjärn, stod härnäst på menyn och dit var det bara en norrviksbacke.
C tyckte det var otäckt att gå längs riksvägen trots att vi gick i ett välklippt dike. Som den gentleman jag är hittade jag en parallell skogsväg att bevandra. Det gick att invända, vilket blev gjort, att den var något igenvuxen. Jag förklarade att den minsann var en väl framkomlig skogsväg när jag var liten men det var på något sätt inte relevant.
Tidigare i somras påstod kalendrarna att jag var på väg att fylla fyrtio. Det borde firas, tänkte jag.
Jag hade aldrig firat fyrtio förut, så innan jag började fick jag lista ut hur man gjorde. Det visade sig inte vara så svårt. För er som inte redan vet det firar man fyrtio så här:
581 sjöar 