Bloggens undertitel Från Väsman till Paddflyet antyder att Paddflyet är den minsta vattensamlingen i kommunen, men faktum är att jag långt innan det här badandets era badade i en ännu mindre vattensamling i kommunen. Och precis som jag lyckades bada i Siljan (den som är 354 kvadratkilometer stor) och Siljan (den som är 3540 kvm stor) på samma dag lyckades jag bada i den mindre vattensamlingen och kommunens största sjö Väsman på samma dag. Eller snarare natt.
Fortsätt läsaBergslagen
Fyrtio år vid Ljussjön
I höstas fick ni i en följetong följa mitt 40-årsfirande ute i skogen, men det fanns en lucka i den serien som jag nu täpper till. Jag låter mina ciceroner redovisa för kvällens händelser i en timmerstuga långt bort från civilisationen:
Från den fuktiga, grusströdda marken är det ett par trappsteg upp till farstubron. Vi träder in genom den bastanta trädörren och står i halvdunklet i en på bredden avlång förstuga. Här luktar det regnkläder och tjärnvåta handdukar; de hänger så tätt att vi får skjuta dem åt sidan så vi kan ta oss in i själva stugan. Där inne är det varmt! Det dånar från kaminen i det bortre hörnet och vi lägger lite förvånade märke till att den istället för en vanlig kokplatta har en stenplatta ovanpå vilken det står en kastrull. Vårt otränade öga bedömer att det är en frilagd S:t Eriks-platta i dansk sjösten, men det är lite för svagt ljus för att vi ska vara helt säkra. Belysningen, ja. Förutom det regniga kvällsljuset som sipprar in genom två fönster lyses utrymmet upp av stearinljus i tomflaskor och en gullysande batteridriven lampa. Det är mysigt!
Fortsätt läsaRudputten på skogen
Jag visste att jag hade påbörjat ett inlägg om den här sjön. Tänkte att jag nog bara behövde finlira texten lite grann och lägga till bilder. Öppnade Anteckningar på telefonen och scrollade ner. Under rubriken Rudputten hittar jag följande text:
”Det är brant på skogen.”
Det var allt. Ibland är det en väldigt liten hammare som inspirationen slår till en med. Men vi tar väl det vi har och utgår från det?
Fortsätt läsaBloggstatistik 2023
Nyår?
Tack gärna, jag tar ett med färre startade krig om det finns!
Vi ska se vad vi har hemma.
Världen fortsätter visa tecken på en allvarlig psykisk störning. På med skygglapparna så gräver vi ner oss i bloggstatistik och skapar oss lite andrum.
Fortsätt läsaEtt nytt försök med havet
Jag har badat i havet igen. När det bar av senast var det juli och jag var ju inte helt såld på det som ni kanske minns. Så varför inte göra ett nytt försök, fast under en annan årstid? Den här gången hette det Röda havet istället för Östersjön.
Så här var alltså havet som Moses delade. Mitt första intryck, när jag själv var på plats, var att det ju absolut var en bedrift i sig, inget snack om saken, men att Moses och hans följe, om det av någon anledning inte hade funkat att dela på havet, hade kunnat vada över, ty det var väldigt långgrunt. Det gjorde inte så mycket att det dröjde på djupet, för det var ändå 25 grader varmt och det ska vi sanningsenligt plita ner på plussidan.
Rösjön – gruv-lakvatten rakt in i DIN kran
Gruvbrytningen i Bergslagen har påverkat landskapet i skogarna. Även vid relativt små gruvor syns spåren än idag, trots att det gått många år sedan gruvorna lades ner. En av alla platser som påverkats är Rösjön, en långsmal sjö högt upp i skogarna ovanför Brunnsvik. Redan på 1700-talet bröts här silver. I modern tid återupptogs verksamheten 1922–1935, och avfallet från gruvindustrin leddes ut i sjön utan rening, så som brukligt var.
En metod för att utvinna silver ur berget kallas cyanidlakning. Krossad malm får ligga i en cyanidlösning och gotta till sig, sen tillsätter man aktivt kol och kör en elektrolys för att få silvret att fälla ut. Cyanidlösningen? Den spolades ut i sjön. Dag ut och dag in. Vid ett tillfälle, berättade en fd gruvarbetare [1], var sjön under några dagar alldeles löddrig och nästan all fisk i sjön dog, flöt runt på rygg uppe vid ytan. Vid stranden, där gruvbyggnaderna låg, är växtligheten nästan 90 år senare fortfarande väldigt sparsam.
En förgiftad sjö. Tyvärr inte den enda i de här trakterna. Men Rösjön sticker ut på grund av dess senare användningsområde. I mitten på förra århundradet, bara tjugo år efter gruvdriftens biprodukter slutade skickas ut i sjön, tjänade den som – dricksvattentäkt. Innan Brunnsvik och Sörvik fick dricksvatten inifrån Ludvika togs det alltså från en sjö där man blott tjugo år tidigare släppt ut gifter som dödat nästan all fisk och fått vattnet att se ut som det kokade. (I den misslyckade jakten på att verifiera den uppgiften hittade jag att en vattenledning drogs från sjön till Brunnsviks folkhögskola redan 1923, samma år som gruvan öppnade. [2])
Med gruvutsläppen i åtanke var det med viss spänning jag tog mig till Rösjön för bad nu i somras. Med mig var S2 och S2:s fiskespö för första gången på tre år. Fisken hade kommit tillbaka till Rösjön och nappade lydigt på jiggar och drag, vilket alltid gör S2 munter och får honom att prassla entusiastiskt med sin plastpåse som innehåller allt från fiskedrag till kanelgifflar. Jag blev också entusiastisk. Dög Rösjön för dagens fiskar att bo i (och gårdagens sörviksbor att dricka från) skulle det duga för mig att bada i.
Jag klev i nedanför där anrikningsverket stod, där växtligheten kanske borde ha kommit tillbaka vid det här laget, och simmade ut, ställde mig raklång i vattnet. Jag såg mina bleka fötter, och, en bra bit under dem, botten. Inte heller i sjön hade växtligheten återkommit. Klart vatten är häftigt för en person från insjöarnas rike. Men bara när det uppträder som en anomali; som ni kanske minns är jag skeptisk till det här med hav. Rösjöns norra sida är värd ett besök för såväl sjö- som gruvintresserade personer. Och för dem som tycker om Super Mario Bros-graffiti (se längst ner).
Rösjön
Löpnummer: 160
Höjd över havet: 271 meter
Område: Norrvik
Väder: 20 grader, halvklart
Vattentemperatur: 20,5 grader
Botten: sten (3)
Vatten: klart men kanske inte av en bra anledning (4)
Strand: brant sluttande sten (3)
Placering: på skogen ovanför Brunnsvik (3)
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5)
Faciliteter: bänk utan ryggstöd, eldstad
Officiell badplats: nej
Folk: 2 personer i bil åkte förbi
Fiskesjö: nej
Närmaste andra sjö: Gussjökalven (600 meter) (del av Gussjön, vars huvuddel ligger 750 meter bort)
Återvända: kanske
[1] https://www.lekomberg.se/Silvergruvans-gruva/
Bonusbilder
Stora Sömmtjärn i direktsändning
När jag skriver det här inlägget har jag just läst en artikel i Expressen om en engelsman som bestämt sig för att dricka tio öl om dagen i tvåhundra dagar. Inte någon gång under de minuter det tog att läsa artikeln kände jag att jag har valt fel när det gäller obligatoriskt märkligt projekt. Ytterligare öl på min kvarn fick jag 07.55 den trettonde juli i somras, för då var det dagen efter en av mina 40-årsfester, och jag var uppe tidigt, eventuellt efter att ha druckit en eller ett par – men inte tio – öl kvällen före. Det var lite besvärligt, för nu passade det för solen att skina och kasta glittrande skärvor i Ljussjön som gjorde ont i ögonen. Var var den igår när jag var pigg och utvilad?
Nå, jag hade media att göra. Det var på med hatten och iväg som gällde. Målet var Stora Sömmtjärn, en av de 581 som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Jag tror att den blev väldigt överraskad över att en torsdagsmorgon plötsligt vara med i direktsändning i Radio Dalarna. Bakgrunden till det var att en reporter på Dalaradion kontaktade mig i slutet av juni och tyckte att det här med bad i en liten skogstjärn skulle kunna bli bra radio, gick det möjligtvis att få följa med någon gång? Klart att det gick.
Fortsätt läsaFyrtio år i Rölettjärn
Ska jag bada i den där? Den har inget namn på kartan. Men jag vet ju vad den heter. Kommer jag komma förbi här igen? Nej. Borde jag inte då? Jo …
Fortsätt läsaHögsommar vid Olsjön
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
Fortsätt läsaÅter till Laxsjö-Flatnan
Vintern är lång utanför Tuna-Hästberg, den lilla byn på gränsen mellan Ludvika och Borlänge kommun. Trots att det var april efter en vårvarm mars var snövallen otvetydig: ”Nej, du kommer inte över här. Trots att bilen du har den här gången har flera centimeter högre markfrigång än den förra du kom med. Hur gick det med den förresten? Kom ni nånsin loss ur snön du körde fast i eller står den kvar nere vid Mörttjärn?” Jag förklarade att vi så klart hade kommit loss, hur skulle jag annars ha kunnat köra fast med samma bil två gånger efter det? Med det sagt lastade vi ryggsäckar, ved och badkläder på pulkor och började gå.
Det var dags att stänga till en mer än sex månader lång ludvikabadlucka, och jag vände mig till ett vägnära sjösystem och två kallbadande kumpaner i C och H, kända från djungeln på Rameksbergets sluttning. Tack vare snömängden fick det bli ett återbad i Laxsjö-Flatnan. Det är ju inte så dumt. En stor bäck från Hästbergs-Flatnan ser till att det är isfritt en bra bit ut i sjön. Bäcken i sig var också badbar på båda sidor vägtrumman, vattnet var två grader varmt och allt var frid och fröjd.
Laxsjö-Flatnan och dess östra tillrinnande bäck från Hästbergs-Flatnan
Datum: 2022-04-03
Område: Tuna-Hästberg
Väder: 6 grader, blåsigt, halvklart
Vattentemperatur: 2 grader
Höjd över havet: 255 meter (256 respektive 257 meter i bäcken)
Botten: grus (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: fjolårsgräs, stenar (3)
Placering: strax väster om Tuna Hästberg
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5) som dock var ofarbar vilket föranledde 800 m promenad (3)
Utsikt: kuperad skog, fin sjö (3)
Omgivningar: kuperad skog och fler sjöar (4)
Faciliteter: eldstad, öppen yta invid vägen (bänkarna från förra gången var borta)
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja
Återvända: ”eventuellt för bad i Hästbergs-Flatnan vid bäckens frånlopp” skrev jag förra gången – 2016 – men har sedan dess bestämt mig för att den andra Flatnan är för fin för att offra på ett så obehagligt bad som det vore att bada vid bäckens frånlopp.
Eftersom sjön redan är bebadad och beskriven tar jag utrymmet i akt att skriva om något helt annat. Medan jag väntade in C och H på förmiddagen passade jag nämligen på att stanna vid infarten till Orrberget vindpark. Här står nio stycken hundrafemtio meter höga vindkraftverk och producerar el till elanvändare. Och det är ju hållbart och miljövänligt och helt oproblematiskt, eller hur? Jag vet inte, jag. Halva året tar de bort en hel del skogsmark att vistas i i och med att de har ett säkerhetsavstånd på 350 meter per torn. Isras och snökast är det man varnar för och den säsongen kan ju pågå från november till april. Dessutom avråds man att vandra i området vid åska, så då går ytterligare tiotalet dagar om året bort. Jag tycker inte det är helt oproblematiskt.
Är jag en grinig förgubbe som tycker att klimatkris och källsortering är en bluff och vi alla snarast borde gå tillbaka till att elda med villaolja och sänka ölburkar i sjön som på den gamla goda tiden? Knappast. Det är klart vi ska ha hållbar energi. Det är klart vi behöver göra avkall på en del av det vi tidigare har tagit för givet om det här med världen som vi känner den ska fortsätta fungera någorlunda. Men det betyder inte att det inte finns oönskade bieffekter med förnybar energi. Orrberget vindpark (åh, vad jag saknar genitiv-s:et!) är en liten vindpark med låga torn. Det är heller inget särskilt med skogen som de byggdes i. Närheten till Gyllbergens naturreservat gör att det knappast är relevant att spela ut kortet att den tar bort människors möjlighet till rekreation. Att tre av tjärnarna på min badlista ligger på snökastavstånd inser till och med jag är irrelevant i det stora hela.
Men på andra håll byggs det torn som har en totalhöjd på 280 meter, i dubbelt så stora parker. De får förstås ett ännu större säkerhetsavstånd och förvandlar stora ytor till no go-zoner halva året. Åren 2022-2024 beräknas det byggas 900 nya vindkraftverk i Sverige, att tillföras de 4 800 som fanns i slutet av 2021. De kommer bidra med mången välbehövlig MWh till en eltörstande befolkning. Är det värt det? Kanske. Troligen. Men det behöver inte betyda att jag behöver tycka om dem för det.
581 sjöar 
