Stora Käringtjärnen, dialekter och knott

Som tidigare har nämnts är Ludvika fortfarande mitt hem trots att jag inte bor där. Det betyder inte att min nya stad inte har satt några spår hos mig. Vissa saker med den nya staden har jag tagit till mig och ser numer som normalt och icke avvikande, medan motsvarande saker i Ludvika nu ses som det som avviker från normen. (Dit hör inte färgen på bussar. Även om jag rent logiskt borde tycka att det är väldigt trevligt med färgglada bussar i grönt och gult ska en buss vara vit med mörkblåa och röda detaljer, och allra helst med en ful stiliserad häst*.) Ett ämne där jag har bytt utgångspunkt är dialekter. När jag efter att ha bott i min nya stad i ett par år hade ett sommarjobb tillsammans med en tjej, C, från Stockholm, kommenterade hon hur fult hon tyckte att de pratade i Borlänge. Jag blev både förvirrad och förnärmad. I Borlänge pratade de ju nästan precis som jag, och jag pratade ingen dialekt alls, och vem var förresten hon att kommentera folks dialekter som själv pratade utpräglad stockholmska? Men allt eftersom jag fortsatte att o-bo i Ludvika vande jag mig av med att höra ”vart” istället för ”blev”, ”hoj” istället för ”hej” och u-ljud som ligger så långt fram i munnen att de hotar att trilla ur.

I somras illustrerades det här nya perspektivet väldigt tydligt. Min vän S, bördig från staden som jag fortfarande tänker på som det här nya stället som jag har flyttat till, följde med på en baddag, och i början av dagen stannade vi på Matmagasinet på Grängesbergsvägen. S frågade – helt utan dialekt, hade 2015-Martin tänkt om hans ens hade reflekterat över det – efter en viss vara och fick svar på det bredaste ludvikamål som jag någonsin lagt märke till: ”Stå’nt’ä hännä borta?” sa butiksbiträdet och satte oberört iväg längs hyllorna, som om hon inte alls just hade satt igång massiva reflekterande tankar i min hjärna. För det var ju min ursprungsdialekt som hon pratade, och nu var den mycket riktigt en dialekt och inte bara så som rättförs fôlk pratar.

Nåväl, vi tog vägen över Västmanland och Hörken – dit min farfar åkte tåg under sitt första år i skolan och hoppade av tåget i farten på vägen hem – för att åter komma in i Dalarna och Ludvika kommun ungefär vid Nittkvarn. Grusvägen slingrade sig västerut och vi var snart i Strömsdal, där kartan fick konsulteras för att hitta rätt avtagsväg. Den lilla skogsvägen vi tog in på går lustigt nog parallellt med en annan liten skogsväg under halvannan kilometer med bara ett tiotal meter mellan dem. Sedan skils de åt, men sammanstrålar igen efter nästan en mil. Den västra av de här vägarna leder till Stora Käringtjärnen om man svänger rätt i skogslabyrinten. Det gjorde vi, och ganska precis klockan 11 slogs vi mot något som jag misstänker var precis samma knottvägg som angrep F och mig vid Lilla Sandsjön tre dagar tidigare. De betedde sig i alla fall precis likadant. S:s myggstift kom väl till användning, men hade sannolikt blivit mer metodiskt applicerat om vi hade varit någorlunda förutseende och strukit på det innan vi klev ur bilen**. Jag minns inte så mycket av själva badandet i denna dags första tjärn, mer än att det var något obehagligt att veta att även om det inte var några knott i vattnet fanns det desto fler av dem som väntade på oss när vi kom upp.

En bild tagen i all hast under flykten från knotten

En bild tagen i all hast under flykten från knotten

 

Stora Käringtjärnen
Datum: 2015-07-07
Löpnummer: 12

Väder: 17 grader, mulet
Vattentemperatur: 19,5 grader
Höjd över havet: 290 meter
Botten: dy, sten (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: barrskog som tvärt slutar, sten (3)
Placering: 7 km norr om Strömsdal (2)
Tillgänglighet: 300 meter körväg (3)
Utsikt: kuperad barrskog (3)
Omgivningar: kuperad barrskog. Saltsten (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

 

* Dock har jag minnen från min tidigaste barndom innan Dalatrafiks vita bussar gjorde sitt intåg. Då var bussarna brandgula^ och det stod GDG i stora bokstäver på sidan av dem. Det var tider det.

** Det var ändå ett fall framåt jämfört med första baddagen då F och jag ansåg att myggstift var något man kunde klara sig utan i Finnmarken.

^ I min familj sa vi alltid brandgul istället för orange, vilket mötte mycket oförstånd utanför familjen och frustration hos mig eftersom jag visste att jag hade rätt (för mina föräldrar kunde ju inte ha fel). Vi hade fler språkliga avvikelser som ingen annan förstod var helt korrekta och som jag säkert får anledning att återkomma till i senare inlägg.

6 reaktioner på ”Stora Käringtjärnen, dialekter och knott

  1. Pingback: Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen | 581 sjöar

  2. Beträffande ”brandgul” förtjänas att påpeka, att ordet står i Svenska akademiens ordlista; utan kommentarer som ” ålderdomligt” eller ”provinsiellt”. ”Orange” bör vara ett betydligt yngre, inlånat ord i svenskan; Apelsiner, som ju är jämförelseobjekt för färgbeteckningen har inte varit kända i Sverige mer än ett par hundra år. Brandens färg torde har varit välkänd betydligt tidigare än apelsinens.
    Noteras kan, att ”orange” (med varianterna ”orangegul” och ”orangeröd”; färgen är alltså dåligt definierad) står inklämt i ordlistan mellan ”oralsex ” och ”orangutang”, något som i sig ger upphov till eftertanke…

    Gilla

    • Haha!

      Jag är medveten om ordet brandguls status i svenskan och föredrar det själv framför orange, men det hindrade inte att folk när jag var liten antingen inte visste vad det betydde alternativt rättade mig. ”Orange, menar du.” 🙂

      Gilla

  3. Pingback: Bloggstatistik 2015 | 581 sjöar

  4. Pingback: Sjöstatistik 2015, del 1 | 581 sjöar

  5. Pingback: Sjöstatistik 2015, del 2 | 581 sjöar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s