Lärktjärn och Strömsdal

När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.

Det var här vi befann oss i det här inlägget. Karta från Lantmäteriet.

Nästa delmål på vår 27 000 steg långa vandring var Lärktjärn, en vattensamling som är 550 meter lång och 25-110 meter bred. Dit var det tre kilometer vandring på mestadels fin stig. Här kan det också nämnas att större delen av dagens vandring faktiskt var på en och samma fastighet, den enorma Säfsen 2:1. Befinner du dig i skogen väster om sockengränsen Säfsen-Grangärde och inte har bebyggelse alldeles in på dig är sannolikheten väldigt, väldigt liten att du är på någon annan fastighet än just den.

Öster om Gällingsflyet kom vi in i kuperad trollskog. På 850 meter steg antalet höjdmeter från 304 till 360 vilket innebär en genomsnittlig lutning på sex och en halv procent. Temperaturen sjönk någon grad, solen nådde inte ner till den mosstäckta marken och det blev fuktigare, men jag kan tyvärr inte bedöma vare sig den relativa eller den absoluta fuktigheten så här femton månader senare. Träden – mest gran, men även asp – reste sig pelarraka omkring oss. Vi gick på helspänn, beredda på att John Bauer när som helst skulle hoppa fram bakom en sten, missta oss för troll och börja teckna av oss. Branta dalsidor – brantare än den genomsnittliga lutningen i alla fall – hägnade in stigen vi gick på, men det vackra var kort, närmare bestämt mindre än två kilometer. Rätt som det var kom vi ut på ett hygge. Men hyggen under den andra halvan av sommaren är ändå den bästa sortens hyggen, för där växer det hallon. Jag har en livsfilosofi som går ut på att om man inte har tid att stanna och äta vildhallon behöver man se över sitt liv och sina val i detsamma med detsamma. Det behövde jag inte föra fram till mina turkamrater, ty alla förstod vikten av att äta hallon.

Sedan kom vi till den svårpasserade delen av turen som var den som fick mig att tänka på fantasy och otydligheten i storlekar. Den svårpasserade delen var i det här fallet något så värdsligt som ett vattenfyllt spår av skogsmaskinen som bidragit till överflödet av hallon längs stigen. Till höger och vänster låg svårgenomträngligt ris efter avverkningen, rakt fram ett brunt dike med lera av okänd fasthet intill sig. Vi hade kunnat backa några tiotalet meter och ta en omväg över hyggesriset. Det hade kostat oss ca 5m30s i försinkning, en evighet om man är en mikrovågsugn. Efter någon minuts dividerande (och definitivt kortare tid än 5m30s) beslöt vi oss för att utmana våra ljumskar och skutta över diket där det var som smalast. Det här resulterade i en lerig känga men inget dramatiskare än så. Snart kunde vi se nästa sjö skymta gråblå bland träden.

Det här modet tillskriver jag för varmt i luften för att gå i långbent, men för lat i karaktären för att byta om till shorts. Foto: C.

Lärktjärn har på sin västsida en klippa som störtar rakt ner i sjön. Jag tror den är något högre än klippan ovanför grottan vid Jätturn i grannkommunen Smedjebacken, där det är sju meters fallhöjd för den som hoppar. Som referens kan jag säga att under ett sådant fall hinner man ångra sig ungefär tre gånger, åtminstone var det så många gånger jag hann med första och enda gången det hoppet stod på agendan. Huruvida vattnet nedanför klippan vid Lärktjärn lämpar sig att landa i efter ett hopp vet jag inte. Kanske ligger alla lärkar som sjön är döpt efter precis under vattenytan just där, för runt sjön står de då inte. (Eller är det lärkor som åsyftas? Jag såg inga sådana heller, så kanske ligger de också där.)

Klippor vid Lärktjärn.

I Lärktjärn badade vi åter alla fyra och jag fylldes med tilltro till mänskligheten, eller åtminstone de tre representanter jag delade rumstid med denna dag. Lärktjärn är som de flesta andra tjärnar inte mycket till badtjärn om man vill gå i lugnt och försiktigt. Som vanligt var det myrkant och djupt utanför den som gällde, så färgglad surfbräda kanske inte krävdes men underlättade i sanning.

Färdigtbadat fram till kvällen! Nu började vi närma oss civilisationen igen, denna gång i form av Strömsdal, grannby till Gravendal men ännu mindre bebodd nuförtiden. Vid ett bänkbord vid hembygdsgården slog vi oss ner för mellanmål och det visade sig att alla utom jag uttalade dadlar som daddlar och den tilltro jag byggt upp till mänskligheten försvann ånyo.

Fram till 2018 hyste Strömsdal kombinerad restaurang, lanthandel och frisör i Hyttsjöboa, trots det lågt tvåsiffriga invånarantalet. Om jag någon gång öppnar restaurang är det i de lokalerna jag vill hålla till, med sin magnifika utsikt över Hyttsjön och allmänna läge långt från de flesta andra. I övrigt ställer orten ut sin kulturhistoria i tappning av järnbruk på 1800- och 1900-talet. Längs sjön går en vandringsled där den smalspåriga järnvägen gick tills stålet i den behövdes bättre för att tillverka krigsmateriel av. Det här var vid andra världskrigets utbrott, och var inte byn dömd att slumra in i redan före det blev den det nu. Men vackert ligger den, vilket är viktigt eftersom mobiltäckningen är hopplös och Hyttsjöboa alltså numera stängd.

Hyttsjöboa på en bild som jag har lånat från Strömsdals Hembygdsvänners hemsida.

Vi var ju bara på genomresa, i endast något makligare tempo än vad tågen en gång förmådde hålla, för vårt mål för kvällen var som tidigare nämnts Högsjön. Skulle mina skor hålla dit? En del av sulan hade släppt sedan någon timme tillbaka, och det var till en början irriterande att den delen släpade i marken när jag gick. En lätt justering av gångsteget löste mina problem så när som på de nedlåtande kommentarerna från mina medbadare i sina fotriktiga vandringskängor vars prislappar var fyrsiffriga och inte började med en etta. Nå, ett ödehus flyttade välbehövligt deras fokus och hur kvällen sedan förlöpte har jag ju för ovanlighetens skull ju redan berättat om i det första inlägget. Men läs det igen, nu när ni vet vad som hände mellan start och mål denna långa dag.

C och ett hus i Strömsdal. Foto: H.
C och I i Lärktjärn. Foto: H.

Lärktjärn

Datum: 2021-07-20
Löpnummer: 143
Område: Gravendal

Väder: 21 grader, molnigt
Vattentemperatur: 21 grader
Höjd över havet: 278 meter
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Strand: fast myr (3)
Placering: en bit väster om Strömsdal (2)
Tillgänglighet: 200 meter delvis skogsmaskinssteg från skogsvägen (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Återvända: nej

Övriga inlägg om samma badtur:

Från Gravendal till Strömsdal
Fyra badande i Ormtjärn
Är det en baguette du har vid Kviddtjärns strand?
Tveksamheter kring Gällingsflyets lämplighet som badsjö

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s